En tvåårig pojke, uppflugen på sin fars axlar, smäller av sin knallpulverpistol så nära mitt öra att tinnitus är nära förestående. Smällen är ändå ingenting mot den som ljuder kort senare, när sheriffens dass sprängs i bitar under den westernshow som spelas framför våra ögon. Vid föreställningens slut vänder sheriffen sig mot publiken och säger:
– Och så mina damer och herrar, kan det ha gått till i vilda västern!
Vi är många som har tagit oss till upplevelse-parken Shadow Creek utanför Boden för att få återuppleva den amerikanska Vilda västern, särskilt den som inföll under cowboyens glansdagar 1865 till 1895. Shadow Creek har ritats och uppförts med en sann amerikansk västernstad som förlaga. Huvudgatan kantas av nötta mörka träkåkar, med sluttande plåttak och knarriga verandor. US Mail, Wagon repair, Shooting area, Rawhide Saloon … det är som att vandra omkring inuti ett Lucky Luke-album.
Sheriffbrickor gnistrar i solen. Somliga besökare kör hela grejen – hatt, snusnäsduk, hölster, boots – andra nöjer sig med det viktigaste: knallpulverrevolver. På många av byggnaderna finns en krutholk monterad, en plastlåda full med förbrukade röda knallpulverringar. De ständiga skottväxlingarna förser parken med dess säregna ljudkuliss, och doft: en blandning av krut, gödsel och texmexkrubb vilar konstant över området.
Parken vimlar av entusiaster som får vara cowboys för en dag. Christoffer Ek går in för det lite mer än så. Hatten som mystiskt skuggar ansiktet är formad efter en klassisk Stetson. Han visar stolt upp en replika av en bowiekniv från 1870-talet och låter mig känna på hans licensfria svartkrutspistol från det amerikanska inbördeskriget.
– Jag gillar inte Yellowstone, klargör han och syftar på den populära teveserien som bland annat visas på TV4 i höst. Serien utspelar sig i nutid på en ranch i Montana.
– Det ska vara 1883, fortsätter Christoffer. Nybyggar-andan som fanns då, det verkade vara ett enklare liv. Samtiden med sociala medier och den ständiga jakten på att passa in … jag vill bort från den. Och klädstilen är skitsnygg, tycker jag.
Han nyper i den bylsiga snusnäsduk han knutit som en slips runt halsen.
– Stilig men samtidigt lite skitig.
När besökarna försvinner ut till bilarna på Western Farms parkering, kliver han, frun Anna och deras två barn in i husvagnen. Den har stått parkerad utanför Western Farm i snart en månad nu. Och de far inte därifrån förrän vilda västern-landet stänger för säsongen.
Det vara en annan teveserie, West-world, och dess motto ”life without limits” som fick Christoffer Ek att trilla dit. Snart hade han köpt dyra boots, revolvrar, hölster … allt utom häst egentligen.
Men det började tidigare än så. Christoffers pappa hade ett rockabillyband som ofta hade spelningar på High Chaparall, den småländska cowboyvärld som fortfarande gäller som landets mest berömda. Christoffer växte mer eller mindre upp där, men när han återvände i vuxen ålder, för att närma sig tillvaron han njutit av i Westworld, blev han besviken. Få gick omkring i autentisk mundering, några av sandvägarna hade asfalterats, och tågrånet, High Chaparrals paradnummer, hade blivit ett familjevänligt jippo. Autenticiteten hade bortprioriterats, tyckte Christoffer och när han yppade sin besvikelse för en vän fick han tips om Western Farm utanför Boden. Redan andra kvällen på plats fick Christoffer en fråga: ”Du ser ut som en riktig bandit. Kan du tänka dig att vara med i någon av våra shower?” Det blev början på en intensiv kärlekshistoria.
Ek har åtaganden på onsdagar och lördagar, då spelar han bandit i några av föreställningarna. Övriga dagar glider han mest omkring.
– Det är så härligt på kvällarna, när vi har hela stället för oss själva. Då kan man gå omkring och bara vara.
Efter att själv ha smitit in efter stängningsdags vet jag vad han pratar om. När skymningen sänker sig över Shadow Creek infinner sig en ödesmättad känsla, som i den olycksbådande upptakten av en western-film.
Från och med nästa sommar är Christoffer Ek ny sheriff i Shadow Creek. Det innebär säsongsarbete på heltid, betydligt fler skådespelarinsatser och ett helhetsansvar för Shadow Creek och dess fiktiva invånare – inte olikt det en sheriff hade i den amerikanska västern under andra halvan av 1800-talet. Det innebär också att familjen Ek flyttar från Stockholmsområdet för att starta ett nytt liv i Boden.
Christoffer har en himla tur som är gift med en hästtjej. Hade Anna inte kunnat rida dagligen hade hon troligtvis inte gått med på flytten och att tillbringa så mycket tid i cowboyland. Det händer att både hon och barnen svidar om till full cowboystass, men det är Christoffer som går in hårdast.
Att en familj faktiskt skulle flytta till Boden för att leva cowboyliv är mer än vad Roger Laestadius, en av Western Farms grundare, någonsin hade kunnat drömma om. Men nog förstår han dragningskraften. Han var tio år när han fann en dammig bok med en stegrande svart hingst på omslaget, Black Beauty. Iklädd farfars slokhatt, gummistövlar, hemsydda ridbyxor, vaddmalsblus hårt knuten vid midjan och ett strå nonchalant vippandes i munnen blev Roger cowboy. Han var Zeb Macahan, hårdingen som fanns på affischen ovanför sängen i pojkrummet. Kabojsaridentiteten tillät honom att fortsätta med ridningen i de känsliga tonår då pojkar vanligtvis överger den förment ”tjejiga” hobbyn.
På mitten av 90-talet blödde Boden invånare. Länssjukhuset försvann och många regementen lades ner. Egentligen skulle Roger bara hjälpa ägaren till grannmarken, han som köpt den gamla ridanläggningen intill, att dra igång turridning i westernstil. Det slutade med förverkligandet av hans barndoms fantasier: västern-staden Shadow Creek. Men efter några välbesökta år började Roger känna sig mer som entreprenör än kabojsare. Han bröt sig loss och drog i stället igång egen verksamhet på släktgården alldeles intill Western Farm.
Där, på Rånisgården, rider han in andras hästar, hjälper dem att bli kvitt sina olater, och anordnar dagsturer i skogarna utanför Boden. Anguskor och 28 hektar odlingsmark på det.
– Jag täljer inte guld, men det är ett sätt att leva. Ibland när jag skumpar omkring på hästen slår det mig: Det är mitt jobb, det här.
Vid 52 års ålder är han mer cowboy än någonsin. Och han har fått anledning att omvärdera vad USA:s nationalsymbol representerar. Westernridning utgår exempelvis från hästen, poängterar Roger. Djurets rangordning, tem-perament och rörelsemönster får sätta tonen.
– Synen på cowboys var att de sket i allt, stoppade in en snus och bara red iväg. I dag ses westernridning inte längre som hårda tag, utan som mjukare.
Är cowboyen i själva verket en mjukis?
– En cowboy som rider iväg över prärien i solnedgång. Det är frihetskänsla det handlar om, närheten till naturen.
Många tycks dela cowboyens längtan. Det blev tydligt den gången då femton av Rogers hästar forcerade stängslet och smet. Flocken nere på vägen skapade trafikstockning. Irritation? Nej, folk klev ur sina bilar och förlorade sig i virrvarret av ståtliga hästar, säger Roger.
Jag erfar samma känsla av mirakel, av att vakna från en mosig samtidsslummer, då Roger lär mig att rida. Eller, ja, han försöker. Jag kliver upp på Devil, en rutinerad brun quarter, showmeriterad. När hästen inte lyder, utan blott gör som sina hästkompisar Patrick och Jardim, känner jag mig som en vek förälder, en mes. I skogen, när Devil till slut svarar på mina tygelrörelser och kommandon, inställer sig en känsla av … Jag ska inte säga enhet, jag är knappast ett med hästen, men jag är så hundraprocentigt närvarande det bara går. Vi galopperar inte, Devil och jag, vi är fart.
Men var är brudarna? Det kan ju inte uteslutande vara män som drömmer om cowboyliv, eller? På Western Farm stöter jag på många småbarnsmammor i halvhjärtad utstyrsel; för att finna en riktig cowgirl behöver jag återigen knalla över till Rånisgården.
Elin Richardsson jobbar vanligtvis på regementet i Boden. Nu, under sommaren, är hon däremot wrangler, hästskötare, på Rogers gård. Mockar, skor och rider in kusarna.
Oftast går hon klädd i westernskjorta, blåjeans, mockajacka och den ståtliga hatt hon bytt till sig av Roger.
– Jag har alltid velat vara cowboy, men det var inget jag trodde man kunde bli på riktigt, säger hon.
Nästa sommar ska hon bo på en ranch i British Columbia. I Kanada alltså, inte Amerikat. USA-romantiken har fått sig en törn, särskilt eftersom många Trump-anhängare försöker annektera cowboyen.
– Jag är lite rädd för USA, och väldigt rädd för Trump.
– Det ska bli fantastiskt att få leva westerndrömmen på andra sidan Atlanten, men egentligen finns den här också. Jag ser framför mig att jag kommer tillbaka och hjälper Roger. Längre fram köper jag förhoppningsvis en egen häst.
Man föreställer sig inte vilda västern som regnig. Det öser ner över Shadow Creek denna dag, säsongens näst sista. Skyfallet knackar mot de lutande taken av korrugerad plåt. En hukande skara skyndar mellan Trollskogen och saloonen. Ingen spelar på Lyckohjulet. Den mekaniska tjuren är trasig. Under westernshowen kurar de flesta besökare på den takförsedda verandan utanför Western store. En mystisk figur, helt klädd i svart, trotsar dock regnet. Christoffer Ek höjer på cowboy-vis ett lillfinger till hälsning.
Han har redan börjat lobba för att ta ett ånglok till parken, berättar han. För att kunna införliva tågrån i Western Farms repertoar.
– Jag ska försöka liva upp det här stället nästa sommar, säger han och får något drömskt i blicken.
– Tänk dig att det smäller där borta. Folk springer omkring uppe på taken. Jag vill att det ska vara vilda västern på riktigt, mer action.
”Jaha, så ni kör hem i morgon”, slänger jag ur mig när det blir dags att ta farväl.
– Vi kör till vår folkbokföringsadress, förtydligar Christoffer Ek. Det är det här som är hem.