Det är en dag med gnistrande vit snö längs oxelallén vid Sala silvergruva, med blå himmel och knarr under skorna. Det biter i kinderna när vi hastar mellan byggnaderna på gruvområdet: värdshuset, direktörsbostaden, klockstapeln, höghöjdsbanan, drottning Christinas och Gustav III:s schakt, gruvstugan…
Redan i slutet av 1100-talet började det brytas silver i Sala. I slutet av 1400-talet tog silverbrytningen dock fart på allvar och det var under Gustav Vasas regering på 1500-talet som gruvans absoluta storhetstid inföll. Då framställdes 3500 kilo rent silver varje år och i gruvbyn bodde runt två tusen personer. Kungen utnämnde gruvan till Svea Rikes skattkammare, och funderade på att göra Sala till landets huvudstad. Under 400 år var gruvan i Sala en av världens fem viktigaste silverfyndigheter.
Med tiden förändrades metoderna för brytningen. Tyska experter kallades in och nya schakt och effektivare vattenpumpar gav rika fyndigheter på större djup. I slutet av 1800-talet ersattes tillmakningen – då berget hettades upp med hjälp av eldar, varpå malmen bröt loss med hackor och spett – med dynamit. Men 1962 var det definitivt slut. Sedan dess har inget silver brutits i Sala silvergruva. I stället ersattes gruvarbetarna med turister.
Hela området är i dag ett sällsynt levande museum, öppet året om och ett av Västmanlands största turistmål för alla åldrar. Och här står vi nu, mitt på museiområdet, framför Drottning Christinas schakt. Till höger om oss har vi värdshuset där vi senare ska äta de förmodligen bästa raggmunkar vi någonsin smakat. Men om detta vet vi ännu inget.
Bevarat mycket av den ursprungliga atmosfären
Vi har stämt träff med Christina Watkinson, försäljningschef med mera på företaget Sala Silvergruva, där Sala kommun är huvudägare. Här ingår även STF-anläggningen Gruvgården B&B, en närmast monumental rödmålad träbyggnad ursprungligen avsedd som marketenteri och boende för ogifta gruvarbetare.
Silvergruvan är öppen året om, liksom vandrarhemmet.
Silvergruvans guider i tidstypiska kläder berättar om gruvarbetarnas hårda vardag.
Gruvparkens klockstapel från 1733. I klockan ringde man till morgonbön och vid varje gruvolycka med dödlig utgång.
Hellre nostalgi och återbruk än toppmodernt i vandrarhemmets stora kök.
Som ett levande museum.
Pax för hörnrummet.
– Hela huset stod färdigt 1920, men det kom aldrig till användning enligt planerna, berättar Christina.
I stället har det använts som skolkök, militärförläggning, danslokal och förråd. Men nu har man alltså tagit nya tag med det kulturskyddade huset.
– Vi har renoverat med varsamma händer och försökt behålla mycket av den ursprungliga atmosfären, säger Christina.
Resultatet är 15 rum med 33 sängplatser. Med eller utan frukost. Färgskalan hålls överlag i rött, svart och grått, inspirerat av gruvans vardag av blod, sot och silver. Och överallt med klassisk träpanel på väggar och i tak.
Alla rum är olika, både vad gäller storlek och inredning. Från rum nummer sex som är det blommigt romantiska bröllopsrummet med sänghimmel, skira gardiner och utsikt över gruvområdet, till mer spartanskt inredda dubbel- och enkelrum i femtiotalsstil. Dessutom med namn hämtade från gruvans verklighet. Dammvaktaren. Bokaren. Eldvaktaren. Laggaren. Smältaren, Sovrekvinnan och Gruvdrängen…
Christina visar stolt runt i de rymliga rummen med högt i tak som står till gästernas förfogande. Som det luftiga allrummet, stort som en gymnastiksal, med golv som nötts av många par grova skor. Trasmattor, matbord, ett piano. I ett hörn, döpt till loungen, väntar soffor och fåtöljer på att användas. I ett annat hörn en schäslong i vintagemodell. Eller det väl tilltagna köket, med plats för en hel scoutkår runt bordet framför den väldiga vedspisen med sin stora varmvattentank i taket.
Det är överallt lätt att förlora sig i nostalgiska detaljer. Gamla vattenkranar och eluttag, väl patinerade arbetsbänkar täckta med zinkplåt, enkla lampor över bordet, rejäla värmeelement med plats för många par blöta raggsockor, utrymmen för ved och förråd. Nötta golv. Platsbyggda skåp och udda lösningar. Rejält och stryktåligt. Christina Watkinson kan inte nog understryka Gruvgårdens alla möjligheter.
–Hyr ett rum eller hela huset, uppmanar hon. Funkar jättebra för bröllopet, festen, kusinträffen, skolklassen, konferensen. Vi kan erbjuda det mesta.
Vintertid är det många byggjobbare som bor veckovis i det gamla marketenteriet. Några rum disponeras av en familj från Somalia. En familj från USA var nyligen på besök sedan de hört talas om ”rough living in Sala silver mine”. Enstaka resenärer kommer också hit, från flera olika länder. Den historiska miljön och det ovanliga boendet utgör lockbete för alla åldrar.
155 meter djup gruva och den underjordiska Gruvsviten
Själva tackar vi för oss och vandrar tillbaka ut på museiområdet, där vi slår följe med en skolklass från Sjöstadsskolan i Stockholm på årligt studiebesök till Salas historiska sevärdhet. Eleverna trampar iväg genom snön till Lillgruvan där gruvdrängarna Niklas Ulfvebrand och Björn Carlander i tidstypiska kläder berättar om gruvarbetarnas hårda och ofta farliga arbete. De förevisar hur vattenhjul och pumpar användes och hur malmen i gruvan en gång bröts och förädlades.
Det sprakar muntert från granvirket när Niklas och Björn visar hur silvermalmen hettades upp tills den sprack och kunde brytas loss. Stockholmseleverna gapar nyfiket. När de sedan får krypa ner i ett grunt gruvschakt och själva lasta en korg med malm som ska hissas upp blir kön med frivilliga snabbt fulltecknad. ”Praktisk pedagogik öppnar dörren till kunskap” tänker vi uppskattande och vandrar vidare genom områdets alla historiska påminnelser.
Vi avstår att ge oss ner på 155 meters djup i Ulrica Eleonora gruva, med sina underjordiska sjöar, långa gruvgångar och stora bergssalar. Här finns också den underjordiska Gruvsviten, kanske världens djupast belägna hotellrum.
I stället går vi in i det lilla, men väl genomtänkta museet. Där berättas om bergets skatter och olika sätt att utvinna rikedomarna. Här finns också många föremål bevarade, till och med den handske som kronprinsessan Lovisa Ulrika kastade i samband med sitt besök 1750.
Därefter är det dags att slå sig ner i värdshuset, inrymt i den byggnad där tidigare gruvans konstmästare bodde. Det var han som hade till uppgift att vaka över alla mekaniska anordningar som behövdes för att få fram silvret ur gruvan – vattenhjul, stånggångar och pumpverk. Nu serveras här husmanskost med förankring i det svenska kulturarvet. Som raggmunk med fläsk. Och, som sagt, det är ett arv som inte gör oss besvikna.