Vi tar lunchpaus vid det lilla rastskyddet Spåime, halvvägs till Sylarnas fjällstation i västra Jämtlandsfjällen dit vi är på väg för att gå på topptur.
På pulkan som vi fyra turas om att dra ligger våra breda topptursskidor fastspända. Vi har valt att skida för egen maskin in i väglöst land. Målet för vår tur är nämligen inte bara att hitta bästa möjliga utförsåkning, vi har också bestämt oss för att göra hela turen på ett så klimatmässigt hållbart sätt som möjligt.
– Tidigare använde jag ofta vessla eller snöskoter för den sista etappen till resmålet. Men jag kände att det var dåligt ur miljösynpunkt och att det störde andra på fjället, säger vår bergsguide Carl Lundberg som har arrangerat resan.
Det finns en tendens i fjällvärlden att vi hela tiden skjuter på punkten där äventyret och strapatserna börjar, konstaterar Carl, och tar de allt mer populära helikoptertransporterna mellan Nikkaluokta, där bilvägen slutar, upp till Kebnekaise fjällstation, som exempel.
– Den här utvecklingen sker lite utan att vi själva märker det, men så fort en sådan här transport har öppnats förstör den en del av upplevelsen för dem som väljer att skida eller gå.
När vi närmar oss Sylarna ser vi på himlen att en front är på väg. Väderprognosen för de kommande dagarna är inte den bästa, eller rättare sagt den är mycket dålig. Vinden tilltar och SMHI:s stormvarning känns högst rimlig.
”Jag gick igenom alla stadier av förnekelse för att kunna rättfärdiga mitt sätt att leva”
Färden in från Storulvån sker på fjällskidor, men i stället för traditionell turbindning har Carl monterat framdelen på en så kallad tech-bindning – en enkel och smart kombination som han själv kommit på. På så sätt kan vi använda våra toppturspjäxor till de lätta turskidorna och slipper dra en extra uppsättning pjäxor i pulkan. Och vi glider på bra.
Flyget går numera helt bort när Carl Lundberg planerar sina resor.
Tunga topptursskidor får åka pulka.
Inför turen.
Lunchtur till Gamla Sylen…
…sedan tränar vi glaciärräddning i stationens förråd.
Snön är mjuk och jämn, men sikten usel, nerför en av Djävulspinacklarnas branta korridorer.
– Jag har tidigare gjort den här turen med hel topptursutrustning. Det var ingen njutning, säger Carl.
Carl Lundberg har arrangerat skidresor världen över i många år. Men för ett par år sedan började han fundera allt mer på miljöaspekterna kring resorna. Han erbjöd upplevelser som byggde på snöiga vintrar, glaciärer och stora naturvärden. Samtidigt sålde han produkter som innebar mycket långa flygresor, och helikopterskidåkning som innebar både stora utsläpp och störningar.
– Jag gick igenom alla stadier av förnekelse för att kunna rättfärdiga mitt sätt att leva. Jag tänkte att om inte jag säljer de här resorna kommer någon annan att göra det. Men samvetet gnagde…
Verkade i en bransch som kritiserats för sin roll i klimatförändringarna
Vid sidan av delägarskapet i reseföretaget jobbade Carl tidigare med höghöjdssäkerhet på oljeplattformar i Nordsjön. Ett välbetalt arbete i en bransch som också kritiserats hårt för sin roll i de pågående klimatförändringarna.
– Precis som alla andra hade jag följt debatten och ju mer jag hörde, ju mer såg jag motsättningarna i det jag arbetade med.
Ett uppvaknande kom med en artikel av forskarna bakom boken Bilder av framtidsstaden. Där beskrivs hur en hållbar framtid kan komma att se ut. Bland annat läste Carl att flygresandet måste ner till en nivå som på 1990-talet.
– Den tanken var avgörande för mig, för på nittiotalet levde ju jag! Det var inget fel på den livskvaliteten och då var det ingen som pratade om att det var nödvändigt att flyga fem sex gånger mer, som vi gör i dag.
Dessutom, insåg han, hade han i sin jakt på den optimala skidupplevelsen kanske gått över ån efter vatten. Och kanske till och med missat något.
– Jag visste ju mer om skidåkning i Japan och Alperna än om den som finns nära, i norska och svenska fjällen.
Resultatet av de nya insikterna blev att Carl sa upp sig från jobbet på oljeriggarna i Nordsjön. Han sålde sin del i reseföretaget för att börja om från början med ett nytt guidekoncept. Nu ville han lägga fokus på hållbara skidresor, till destinationer där merparten av transporten går att göra med tåg. Och snart kunde han konstatera att de ändrade förutsättningarna faktiskt inte påverkade livskvaliteten negativt.
– Jag kan fortfarande resa och nå fantastisk bra skidåkning.
Morgonen därpå är det mjölkvitt utanför fönstren på Sylarnas fjällstation, och det blåser rejält. Carl föreslår ändå att vi ska göra ett försök att gå upp Djävulspinacklarna, en av de taggiga bergskammarna som leder upp till Syltoppen.
– Det finns en liten möjlighet till uppklarnande på eftermiddagen, säger han mellan gröttuggorna.
– Om det är bra sikt åker vi ner i Tempeldalen. Är den dålig tar vi samma väg ner som upp, för att få hjälp att se konturerna i snön av våra spår. Packa lavinsäkerhetsutrustning, stighudar, skarjärn, extra mycket kläder, skidglasögon och lunch!
Väl ute yr snön så det är svårt att se tillräckligt för att sätta på sig skidorna. Vi rör oss snabbt över den hårda snön mot brantare terräng. Molnen drar igen och sikten blir ännu lite sämre. I grytan under Syltoppens branta, majestätiska nordvägg är det lite lä och vi stannar för att öva med lavinutrustningen: sökning med sändare, sondning och grävteknik. Carl går igenom olika scenarier med både en och flera förolyckade. Han trycker extra på hur viktigt det är att öva – ett perfekt sätt att utnyttja tiden i väntan på bättre väder.
Klimatsmart kost är en del av turen
Efter ett tag lättar det något och vi kan skymta Djävulspinacklarna med sina tydliga klipptorn. Ett tunt lager nysnö har blåst in och lagt sig på den annars så hårda snön. Det blir brantare och vi sätter på skarjärnen för att få fäste. Vinden vrålar och snö spinner runt oss när vi kommer upp i den smala klyftan mellan tornen. Vi sliter av stighudar som fladdrar aggressivt i vinden innan vi får ner dem i ryggsäcken. Det blir en kortkort lunch i någorlunda lä men snön fortsätter att yra, snart har jag mer snö än pålägg på min macka.
Att åka ner i Tempeldalen är inte att tänka på. Vi klickar pjäxorna i bindningarna och följer samma väg ner som vi gick upp. Snön är mjuk och jämn men sikten dålig. Ständigt söker min blick Carls skidspår för att jag ska få en referens om hur terrängen ser ut framför skidspetsarna. Genomblåsta men väldigt nöjda över dagens åk landar vi hemma på stationen. De få gäster som är kvar packar in sig i dagens sista tur med vesslan mot Storulvån. Sedan är det bara vi och personalen kvar.
Likt kvällen före samlas vi på knä runt den stora plastbacken med mat som vi dragit med oss i pulkan. I kväll blir det quornfärssås med pasta, bönsallad och så chokladmousse med grädde till efterrätt. På den här turen är maten nästan helt vegetarisk.
– Jag vill visa mina gäster att klimatsmart kost inte behöver vara ett sämre alternativ, säger Carl. Men då vill det ju till att det är gott också.
Under natten viner vinden i ventilationen och fönsterrutorna skälver. Nästa morgon har SMHI utfärdat klass 2-varning över Jämtlandsfjällen. Närbelägna Herrklumpen, vanligtvis en lagom utflykt för toppturssugna barn, blir vårt mål för dagen. Några renar står i en klunga till synes oberörda av vädret. Vinden knuffar och drar i oss då vi bredbenta, för att hålla balansen, når toppröset. I det här vädret förvandlas även en enkel toppbestigning till en rolig och utmanande tur, där GPS används och vår utrustnings vädertålighet sätts på prov.
Eftermiddagen ägnas åt youtube-yoga på lånade liggunderlag i stationens bagagerum. Stormen biter sig kvar även nästa dag. En lunchutflykt med fjällskidor till Gamla Sylens rastskydd blir ett tillräckligt stort äventyr. Sedan övar vi repteknik och räddning ur glaciärspricka i en av stationens förrådsbyggnader.
Ett sista tappert försök till utförsskidåkning
Efter att ha lyssnat på väderleksrapporten vid middagen inser vi att stormen inte kommer att bedarra. Besegrade av naturen röstar vi på Carls alternativ att bege oss till Blåhammarens fjällstation för att äta en riktigt god middag före hemresan. Men när morgonen gryr har molntäcket lättat lite, och vi kan inte hålla oss. Ett sista tappert försök görs att få lite utförsskidåkning. Vaktklumpens odöpta granntopp bestigs i så hård vind att vi får stå på knä för att hålla balansen när vi sätter på oss skidorna.
Trots dålig sikt är det underbart att få några svängar i den inblåsta mjuka snön. På väg mot Blåhammaren är det min tur att dra pulkan. Den går trögt i den mjuka snön, för att sedan plötsligt okontrollerat skena där snön är hård. Den annars ganska vältrafikerade leden mellan Sylarna och Blåhammaren ligger i dag öde. Den enda vi möter är en tillsyningsman på skoter som kollar att vi är okej när vi stannat för lunch i en raststuga. Hon är ute och sätter stakar vid de kryss som håller på att snöa över.
Bastu och en trevlig middag på Blåhammaren rundar av dagen. Vi får nytt sällskap runt bordet och som så ofta när man ger sig tid att prata med främlingar så hittar man gemensamma bekanta och spännande beröringspunkter. Morgonen därpå är vår buss från Storulvån inställd på grund av snödrev. Carl ringer några samtal och gör en smart omplanering. I stället för att återvända till Storulvån skidar vi norrut för att möta bussen från Storlien på E14, och på så sätt hinna med vårt nattåg hem.
Åkningen ner mot Rundhögen från Blåhammaren med tung pulka blir helt klart resans mest spektakulära utmaning. Carl tar över den, vilket nog var bäst för oss alla. Trots att vi inte lyckats få den skidåkningen vi kom hit för har vi fått så otroligt många andra upplevelser, en del riktigt omvälvande. Innan jag somnar på tåget den kvällen lyssnar jag – efter ett tips från Carl – på klimatforskaren Johan Rockströms sommarprat från 2015. Det känns mer aktuellt än någonsin och han får definitivt även mig att börja tänka om på allvar.