Fyrtornet reser sig över vitpudrade klippor. Runt lanterninen spretar antennerna mot vinterhimlens löften om annalkande storm. Ett rött band nära fyrtornets topp ger en smula färg åt ett skådespel som annars är målat med en mer begränsad palett.
Havet stampar blyertsgrått utanför udden. Buteljgrön issörja trycker i en vik. Plötsliga snöbyar får träd och byggnader att försvinna i ett grått töcken. Den vassa vinden ger kinderna en lätt rodnad. Undantaget är den brandgula lotskutter som stångar sig fram i vågdalarna med kurs mot en lastbåt på väg in i Ångermanälvens mörka mynning. I SMHI:s sjörapport utfärdas kulingvarning för Norra Bottenhavet. Vind från syd till sydost, från eftermiddagen tilltagande till tio sekundmeter, tidvis kuling tretton. Kommande natt ytterligare något ökande. Dålig sikt och snöfall.
Norra Bottenhavet sträcker sig från Kuggören i söder till Skagsudde – halvön där fastland övergår i hav, strax utanför Örnsköldsvik. Här ligger också det lilla fiskeläget Skeppsmaln med sina stugor och sjöbodar.
I fiskeläget Skeppsmaln är det full fart sommartid. Om vintern finns här åtta bofasta hushåll.
Lotsbåten rycker ut.
Lennart Högberg är en av sex som jobbar på lotsstationen.
Vi parkerar invid fyrtornet och halkar ner till klipporna mot havet. Höga Kustens taggiga profil skymtar i snödiset. Vid klart väder ska det gå att se Högbonden i söder, vilande som en strandad val invid fiskeöarna Grisslan, Trysunda och Ulvöarna. Men nu ser vi inte många meter ut över det upprörda havet.
Vi får spjärna mot i vindbyarna, dra upp blixtlåset i jackan till hakan och dra ner mössan till näsan. Vågskummets kaskader letar sig upp mot åskådarplats. Vi befinner oss mitt i det väder som alldeles nyss rapporterades om i bilradion, med en havshorisont på vid gavel. Och vi gillar det, friskt syre fyller kroppen och gör oss nästan yra.
Att bege sig till Skagsudde en vinterdag som denna är att utsätta sig för vädrets nyckfullhet. Här bjuds varken fika på kafé eller ens särskilt mycket lä för vinden. Varma kläder och matsäck får du stå för själv – om du inte har tur nog att bli inbjuden på en kopp kaffe och en pratstund hos någon vänlig själ bland de bofasta. En vacker dag, när vinden mojnat, när solen glittrar i isformationer kring stenar och bryggor och havet sakta häver sig i sidenblått… då kan Skagsudde vara ett vinterparadis att stilla njuta av. Men i dag är upplevelsen en annan.
Gävlefiskarnas verksamhet från medeltiden
I dag är vi här för att mäta oss med vind och vågor och kallt snöfall. Absolut inga solvarma klippor eller mys kring sjöbodarna. Sällan känner sig människan så liten som på en stormpiskad utpost vid havet.
Historien om Skagsudde och det lilla fiskeläget Skeppsmaln handlar om såväl fyrhistoria som om de så kallade Gävlefiskarnas verksamhet längs Norrlandskusten, från medeltiden och framåt.
Här kom de seglande med sina båtar, eller haxar, från Gästriklands och Mälarens stränder för att fiska strömming. Med sig hade de husdjur och tjänstefolk, och i sommarhamnarna byggde de enkla bodar och kokhus, senare även kapell och lite större stugor. Sammantaget var det omkring ett trettiotal fiskelägen som på detta vis etablerades längs kusten. Med tiden blev allt fler av Gävlefiskarna kvar över vintern, så även i Skeppsmaln där båthus och bodar byggts utefter stränderna vid Storhamnhålet.
”Vid klart väder ska det gå att se Högbonden i söder, vilande som en strandad val invid fiskeöarna Grisslan, Trysunda och Ulvöarna”
När vi nu lämnar isvindarna från havet för att söka lä mellan hamnens faluröda byggnader är här emellertid lika öde och tillbommat som innan Gävlefiskarna blev bofasta. Det är vinterstängt och insnöat, med uppdragna båtar och is på vattnet i viken. Danspaviljongen har förvandlats till förråd och en kvarglömd julgran berättar om julfirande i någon sjöbod som blivit sommarstuga. På en vägg hänger en skylt med texten Rökt Sik, en annan skylt lockar med Gott fika.
Det är snöskoterspår och insnöade utedass och knotiga äppelträd där fallfrukten ligger under en tung driva på marken. Och det är tyst så att det ekar. Men, ska det visa sig, Skeppsmaln är inte helt övergivet, trots tiden på året.
Anette Bodin, och hennes man Christer kommer vandrande mellan snödrivorna. Hon har varit för skollärare i 43 år, ”världens bästa jobb”, men är nu, liksom maken, pensionär. De har kört från Örnsköldsvik över dagen för att se till stugan i Skeppsmaln. Anette är dessutom aktiv i Kapellaget som bland annat driver ”världens första surströmmings-museum” som också berättar om lotsar och säljägare, om Gävlefiskare och folktro. Och om ryssen som en gång härjade längs kusten.
Anette skramlar med nyckelknippan och bjuder oss att stiga på. Det är ett välordnat och överskådligt litet museum, Fiskevistet kallat, fullt av föremål och berättelser. Den grå byggnaden, nära kapellet och byggd i formen av en båt, smälter väl in i den dramatiska naturen.
– Jag älskar den här platsen, försäkrar Anette Bodin lyckligt och berättar att alla hus i hamnen inte enbart är för sommarbruk. Här finns åtta bofasta hushåll, däribland två barnfamiljer med barnvagn och snowracers invid knuten.
En av de bofasta är Lennart Högberg. Han är ättling i rakt nedstigande led till en Gävlefiskare som kom till Skeppsmaln i slutet av 1700- talet. Han är också båtman på lotsbåten och ansvarar tillsammans med sina fem kollegor för lotsstationen på Skagsudde, inrymd i bottenvåningen på fyrbyggnaden.
– Vi arbetar alltid två och två, men jag är den enda som bor permanent här ute, säger han och hastar iväg för att köra ut en annan av lotsarna till den cementbåt som väntar på att komma i hamn och lossa sin last.
Skagsudde i storfilmen Fröken Smillas känsla för snö
Det var 1957 som lotsbemanningen flyttade från den gamla lotsplatsen på Stor-Haraskär in till fastlandet, till den nybyggda fyren på Skagsudde, som därmed blev Sveriges enda kombinerade fyr- och lotsplats. Den gamla fyren, uppförd 1871 på skäret Gråklubben, finns faktiskt bevarad. Den står uppställd invid en rastplats vid E4 i Jävre, två mil söder om Piteå.
Lennart Högberg har arbetat som båtman i över trettio år. Han minns när regissören Bille August i mitten av 1990-talet kom till Skagsudde för att filma några scener till storfilmen Fröken Smillas känsla för snö.
– Han sa att det var ett sådant speciellt ljus här, säger Lennart och förtöjer den brandgula tjänstebåten Pilot 753 SE vid betongkajen i hamnen igen.
– Teamet var här en vecka, det blev 35 sekunder i filmen. Hur mycket det kostade vågar man nästan inte gissa.
Lennart är född i Skeppsmaln. Han kommer ihåg hur fyrljuset på natten svepte över klipporna när han var liten och skulle sova. Hans pappa var fiskare men började arbeta på industrin i land på 50-talet. Själv gick Lennart till sjöss innan han också blev fiskare. För att därefter bli båtman med lots-verket som arbetsgivare.
– Jag fiskar fortfarande men inte längre på heltid, även om strömmingsskötarna tar mycket tid att få ordning på.
Vi kliver in på lotsstationen och slår oss ner vid fönstret. Härifrån är det fritt vatten ända till Märket utanför Öregrund. Våghöjdsrekordet vid Skagsudde är 9,5 meter – vilket är snudd på rekord i Bottenhavet. (För dig som undrar: den allra högsta uppmätta vågen i Sverige, 14,36 meter, noterades vid bohuslänska Väderöarna i januari 2015, enligt SMHI).
Nattens kulingvarning har övergått i stormvarning. En bit utanför land bryter nu bränningarna över de små förrädiska skären. Någon nytta av fyren förväntas dock inte passerande fartyg ha. Den lyser numera enbart med en led-lampa på 7 watt i tornet.
– Fartygen har i dag all nödvändig utrustning för att klara sig utan fyrar, konstaterar Lennart. Men lots måste de ha, om de ska till någon av hamnarna här i närheten.
I det tilltagande mörkret där ute hörs bränningarna dåna. Lennart pekar norrut, längs stranden. Bakom det staket som skymtar finns SMHI:s alla mätinstrument inrymda. Det är därifrån de uppgifter hämtas som sedan förmedlas ut i Sjörapporten, om våghöjd, vindhastighet, vindriktning. Lennart brukar putsa linserna på instrumenten några gånger per år. Plötsligt brakar det till i fyrbyggnaden och fönsterrutorna skallrar. En snöby passerar, tallarna viker sig dubbla och havet försvinner i snöröken. Nu är stormen här, hinner vi tänka.
– Nej, nej, det var bara en lätt vindil, skrattar Lennart. Det blir värre lite senare i natt!