Plötsligt känner vi lukten. Röklukten från en kamin som värmer en liten stuga. Vi ser inte mycket där vi går på stigen. Det blir mörkare och mörkare, glasögonen immar igen, allt är fuktigt och vi är trötta. Men doften av vedeldad hemtrevnad ger nya krafter.
Etappen mellan Nikkaluokta och Vistasstugan är lång. Det har varit ”inte så långt kvar” väldigt länge nu. Direkt från den gemytliga vardagen i söder och så på den längsta etappen mellan stugor i hela systemet. 34 kilometer, i och för sig avkortat med sju kilometers båtskjuts i början men ändå rätt ansträngande för småbarnspappor på rymmen. Speciellt första dagen med ryggan full av proviant.
Vi, Magnus, Fredrik K, Fredrik S och jag, har fjällturat en del tillsammans, ibland ganska strapatsrikt. Men nu är vi slitna efter överdosering av civilisation: ansvar, logistik, jobbande och de där husen som ska hållas efter. Hjärnor fyllda av skjutsande till träning, värmesystem och middagar som ska fixas varje kväll igen och igen och igen – helst vegetariskt, nyttigt, närodlat och inte för mycket kolhydrater till pappan, så han inte blir för fet.
Dessa tankar ska sakta få tyna bort under en vecka. Nu ska det ätas så mycket som möjligt. Vi ska gå på äventyr i äventyrsland. Lyssna på tystnaden. För nu ska vi bara vistas i Vistas.
–Här går bara de riktiga fjällrävarna!
Erik Sarri från Nikkaluokta turiststation släpper av oss efter båtskjutsen genom Vistasdeltat. Hans avskedsord ekar i öronen när vi börjar gå norrut.
”Den uttalade målsättningen med den här turen är just att komma bort från stress och prestation”
Visttasvággi (Vistasdalen) är Kebnekaiseområdets ståtligaste, bördigaste och längsta dalgång. Den går parallellt med Norra Kungsleden kan man säga – fast på östra sidan om Kebnekaisemassivet – och sträcker sig från Nikkaluokta i söder upp mot sjön Alisjávri i norr. Där möter Vistasvandraren Kungsleden vid Alesjaure stugplats, två dagsetapper från Abisko.
Mellan Nikkaluokta och Vistasstugan går leden genom skogsland med björkskog, hedar och myrmark. Efter stugan smalnar dalen och det blir mer högfjällsterräng med stupande fjällsidor längs stigen.
Om Visttasvággi är den stora trygga dalen med storälv och ordentliga stigar, så är det sidodalarna med sina vassa toppar, storblockterräng och branta passpunkter som är äventyret.
Stuor Reaiddávággi, de uråldriga bergens dal med Nallostugan som den lilla tryggheten vid foten av de resliga fjällsidorna. På vintern ett eldorado för toppturer och laviner.
”Visttasvággi är Kebnekaiseområdets ståtligaste, bördigaste och längsta dalgång”
Den lilla tvåbäddsstugan i nästa mäktiga dalgång, Unna Reaiddávággi, beskrev fjällprofilen Tore Abrahamsson som ”livets enda nödvändighet i sin mest exklusiva utformning”. Stugan ligger luftigt vid kanten av ett stup och bakom tornar Knivkammen och Pyramiden upp sig.
I Gaskkasvággi tronar Gaskkásbakti, Sveriges Matterhorn, så högalpint det kan bli. Och på andra sidan Vistasstugan väntar det utmanande Mårmamassivet (Moarhmmá) med tokbrant storblocksterräng.
Ojojoj… möjligheterna är oändliga. En viss stress infinner sig vid den förberedande skrivbordsvandringen på kartan. Men nej! Den uttalade mål-sättningen med den här turen är just att komma bort från stress och prestation. Varva ner och inte gå upp klockan fyra på morgonen för elvatimmarsbestigningar. Med Vistasstugan som bas ska vi bara vara. Ta det lugnt och ha det fint i några dagar.
Och vi lyckas rätt bra. Vi sover, spelar kort och lagar mat. Vädret är blött och det blir inga större expeditioner. Vi gör lite turer upp i dalgångarna och en liten bit upp på fjällen. Hämtar vatten, hugger ved, städar lite lagom och eldar. Den bok jag tagit med, någon amerikansk thriller, är inget vidare. Jag sonderar i storstugans boksamling och hittar till min glädje Koka björn av Mikael Niemi. Jag byter och den är bra på riktigt. Vi hänger med stugvärdsparet Leif och Barbro från Härnösand som berättar att här varit en hel del gäster men att de ändå lyckats komma i väg på lite egna turer. De ger tips på lite närliggande utflyktsmål nu när vädret är som det är.
”Vi behöver faktiskt inte vandra varje dal eller klättra alla toppar”
Första dagen tar vi oss upp till vattenfallet på andra sidan älven upp mot Nállu, en alldeles lagom utmaning efter ansträngningen att ta sig hit. Molnbasen är så låg att det känns som om vi går i ett regnmoln.
Magnus avslöjar en oanad katalog av Eddie Meduza-låtar och andra lätt ekivoka sångskatter, ett arv från hans tid som student i Uppsala. Vattenfallet är vackert och vi hasar runt på de sladdriga sidorna för att hitta de optimala fotovinklarna.
Snart är vi tillbaka i stugan och fortsätter eldandet och bokläsandet. Vi väntar på Fredrik K, vår fjärde deltagare i äventyret, även kallad Flygarn. Tidigare än vi anar dundrar han in efter marschen från Nikkaluokta. Inte så trött, men hungrig meddelar han att han är.
”Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde. Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer.”
Fredrik har just varit på morgontur till dasset och tar med sig ett Tranströmer-citat tillbaka. Vistasdasset är trevligt och om du vistas ett par dagar i samma fjällstuga har du snart läst väggarnas alla blyertsstrofer och bläckverser. Jag råkar en morgon ta dasset avsett för stugvärdarna och hittar där den finaste av texterna.
”När man sitter så här bland bergen och pratar med stenar måste man vara alldeles tyst. Annars svarar de inte.”
Andra dagen går vi upp mot Mårmapasset. Molnen kommer och går och levererar lagom doser fjällväder. Lunchutsikten upp mot Stuor Reaiddávággi är formidabel när vi kommer på lite höjd. Nallospiken och Kugghjulskammen. Sielmmáčohkka inbäddad i sitt lakan av moln.
Vi kommer tillbaka lagom till dagens bastubad. Bastun är lite av juvelen i kronan under en stugvistelse. Stela kroppar som sakta startas om till ljudet av knastret i det vedeldade aggregatet. En liten klunk öl och sedan, glatt under parollen ”Nudistas i Vistas”, springa ner till jokken för en alternativ elchocksbehandling.
”Vi ska gå på äventyr i äventyrsland. Lyssna på tystnaden”
Vi har fått eget rum i gamla stugan och har gjort oss hemmastadda. Rummet börjar nu få karaktär med kläder på tork i taket, packning utspridd över sängarna och kängor i stram givakt framför kaminen. I skenet från stearinljuset byter köksbordet skepnad från matplats till spelplats under kvällarna. Plump är vårt standardspel under fjällturer och som vanligt fegspelar sig Fredrik S till vinst.
Trots våra föresatsningar är det svårt att inte bli åtminstone lite stressad av alla toppar som väntar i närheten och turerna vi skulle kunna göra. Kartan åker fram med jämna mellanrummet. Snacket går… tänk om vi skulle… kanske kan vi ändå…
Sedan kommer solen. Vi går ner till bron fem kilometer tillbaka mot Nikkaluokta. Utsikten upp i Unna Reaiddávággi är formidabel. Pyramiden tronar som Himalayas K2 och Knivkammen ser spetsig ut.
Det är nu vi landar. I tankar om svårigheterna att på allvar leva i nuet. I hur lätt det är att hela tiden leva i ständig rörelse framåt. Att nu börja tänka tågresan hem och vad som ska göras då, på höstens uppgifter och sen julen… Nu ligger vi där i solskenet vid älven och läppjar på kaffet efter lunchen. Ser forsen och solens speglingar. Gräsvipporna i motljus och stenen som bara är där. Vattnets musik och det svindlande i att försöka greppa hur mycket mer än jag den där stenen har upplevt.
”Nu ligger vi där i solskenet vid älven och läppjar på kaffet”
Vi pratar på och låter funderingarna komma, har inte bråttom. Samtalet går av någon besynnerlig anledning över till att handla om tillfredställelsen i att mangla. Den ultimata ordningen. Att bara få stå där och allting blir slätt, rakt och fyrkantigt. Flygarn berättar att han till och med börjat mangla t-shirts och kalsonger, med blandat resultat.
Äntligen verkar lugnet ha infunnit sig. Stressen, över allt vi borde gjort under dagarna som varit, försvinner. Vi behöver faktiskt inte vandra varje dal eller klättra alla toppar. Att vistas i Vistas går nog faktiskt ut på att ligga så här vid älven, diskutera manglingens fördelar och det där med att försöka vara här och nu. •