Snön lyser vit på fur och gran, lyser vit på taken och bara jag är vaken när jag smyger ut i pissetassarna för att hämta snö till smältan på den ännu ljumna gjutjärnsspisen. Solen är på väg upp. Ännu värmer den inte. Alltför tidigt på året. En detalj som vi skidåkare brukar uppskatta eftersom snötemperaturen då sannolikt kommer att vara stabil under dagen och just denna dag kan morgonbestyren gärna få ta sin tid.
Vi kommer ändå att ha de flesta av dygnets ljusa timmar på vår sida. Att följa gårdagens skidspår tillbaka till den parkerade bilen vid Djupdalshöjdens naturreservat i Bergslagen är allt som står på programmet. Den planerade rundturen längs naturreservatets markerade slinga är inställd och det råder trivsel i stugan. Gratis att använda är den dessutom och med elektrisk belysning. Långt borta i väglöst ödeland, dit inga mänskliga ljud orkar transportera.
”Djupdalshöjden kallas ibland för Örebro läns tak”
Fotografen Hans, som kommer från Lappland och överraskar genom att ogilla kokkaffe, menar att vår öppna och gratis övernattningsstuga är nästan lika trivsam som den egna utanför Vittangi. Och visst är den i bättre skick än förväntat. Men det säger jag inte till Hans, utan låtsas lite retsamt som om allt givetvis blir bättre ju närmare Mälaren man kommer.
Stugan i Djupdalshöjden ligger strax nordväst om Kopparberg i landskapet Västmanland och länet Örebro, och tillhör naturvårdsenheten hos den senares länsstyrelse. Dess existens är en väl bevarad hemlighet bland lokala vandrare och skidåkare, men långt ifrån något svenskt unikum. Faktum är att det finns ganska gott om dylikt gratisboende i våra fjäll och skogar, om än ojämnt fördelat över landet.
Olika länsstyrelser har nämligen olika åsikt huruvida det verkligen ingår i det statliga uppdraget att tillhandahålla gratis boende i naturreservat och nationalpark. Vissa länsstyrelser har stugor, andra har det inte och antalet varierar. Somliga är hårt slitna, andra är minst lika ompysslade som stugan i Djupdalshöjden.
”Denna rejäla timmerstuga har byggts för ändamålet och placerats intill Hjortronbergsmossen till friluftslivets fromma”
Till skillnad från många andra öppna stugor är den här inte ett gammalt obebott hus eller en kvarglömd barack som råkat ligga i vad som långt senare kom att bli natur-reservat. Denna rejäla timmerstuga har byggts för ändamålet och placerats intill Hjortronbergsmossen till friluftslivets fromma (Hjortebärsmossen på kartan).
Den ligger heller inte vid allmän väg, vilket har varit avgörande. Enligt min erfarenhet bör en obemannad stuga ha minst tre kilometer till närmaste villaområde eller minst trehundra meter till skyltad parkering. Det vill säga: så långt som en yngling orkar köra moped med folkölskasse eller som äldre bilister orkar släpa grillar, överdrivet mycket mat och avsevärt starkare drycker. Båda dessa grupper gillar därtill att elda för eldandets skull, vilket förr eller senare medför att hela stugan brinner.
I Djupdalshöjdens stuga finns solpanelen på stugväggen som ger elektricitet till belysning och har fungerat klanderfritt sedan 2011. En bekvämlighet som verkligen underlättar livet i de öppna stugornas vintervärld, men är ungefärligen lika ovanlig som att här även finns porslin, kastruller och inga kvarlämnade sopor eller klotter. Dessutom finns ett cigarettändaruttag om man behöver ladda mobilen. Välkommet i tider när allt fler använder digitala kartor.
Så enkelt, så smart, så samtida och framför allt så vackert här är när gammelskogen kring myrarna draperats i vitt. Som att skida i ett julkort, där tjädern betar talltoppar och björnen ännu sover i sitt ide.
Bara det inte vore så infernaliskt tungåkt. Fem kilometer från parkering till stuga tog lika många timmar. Förmodligen hade det gått att skida hit längs smartare sträckning än att följa sommarleden över branta höjder, men naturreservatet var terra incognita och då chansar man inte.
”Som jag gillar dessa långsmala myrar! De är så svåremotståndligt vackra”
Jag på moderna turskidor med kort stighud under spannet och bra glid. Hans på försvarsmaktens ”Vita blixten”, utan något som helst glid åt något håll. Ingen märkbar skillnad. Ekipagen stod stilla om det så lutade svart pist. Tunna skarlager i blötsnö hade gjort terrängen extremt svårforcerad. Vi klev på skidor och sjönk djupt i stegen, ur vilka skidorna sedan måste lyftas och skjutas framåt.
Vi når stugan strax innan mörkret hunnit släcka de orangea terrängmarkeringarnas kontrast och allt vårt fysiska hopp ställs till att den öppna stugan faktiskt också är öppen.
Gratisstugor går ytterst sällan att boka. Du kan bara hoppas på att inte alltför många andra friluftsmuppar begåvats med samma utflyktsidé som du och att stugan inte är full när du väl kommer fram. Gemensamt för landets alla öppna stugor, även de som förvaltas av kommuner och föreningar, är dock att de vanligen är ganska knepiga att hitta. Du måste på förhand veta att de finns innan du kan börja leta information på respektive hemsida.
Djupdalshöjden kallas ibland för Örebro läns tak. Hög höjd präglar klimat och växtlighet. Den karga barr- och sumpskog som omringar myrarna är hundraårig med mindre bestånd som förmodligen vuxit på plats sedan 1700-talet, kanske än längre. Snörika vintrar har premierat granar med korta grenar. Dagar som denna, när den fastfrusna upplegan blivit så massiv att den utgör en direkt fara för oss skidåkare var gång vinden skakar loss ett sjok, har fällt avgörandet.
Naturreservatet besitter en otvetydig vildmarkskaraktär och sägs härbärgera mycket vilt, men Hans är tveksam. Den erfarne jägaren ser inte ett enda spår av djur överstigande harens storlek och menar att terrängen är alltför karg för vegetarianer, och därmed även innehåller för lite mat för köttätare. Större djur som eventuellt vill passera skulle dessutom välja ett bättre tillfälle. När snötäcket bär.
Någon äkta urskog återfinns givetvis inte i dessa trakter, där bergsbruk och gruvor var livsnerv långt innan skogsindustrin började konkurrera om råvaran. Hyttan i närbelägna Ställdalen anlades under 1700-talets sista år och drygt hundra år senare ett pappersbruk. Den förra nedblåstes 1919 medan pappers-bruket har utvecklats och ägs i dag av den globala koncernen Ahlstrom-Munksjö. Tillverkning av all den träkol som den forna masugnen slukat har lämnat förhållandevis få spår i skogen. Den som lärt sig att se kan upptäcka rester efter någon enstaka kolarkoja och kolmila. Här har förstås även funnits torp och backstugor. Våra svenska skogar var befolkade ända till mitten av 1900-talet.
”Bara det inte vore så infernaliskt tungåkt”
Ett hårt skogsliv som jag inte betraktar med ett uns av romantik, fastän så gärna kan tyckas när jag försöker beskriva naturen. För som jag gillar dessa långsmala myrar! De är så svåremotståndligt vackra att vi givetvis lämnar vårt hårt tillkämpade skidspår i barnsligt hopp om att få skrida ut över vidden, åtminstone några tiotal meter, men icke. Snön bär inte någonstans.
Allt som återstår är att slaviskt följa spåret, fast med avsevärt längre pauser där vi vet att utsikten blir särdeles slående eller på platser som vi misstänker skapar just den intima skogs-stämning som både jag och Hans gillar. Korvmacka och ännu mer pulverkaffe. Fina naturupplevelser är sällan särskilt krångliga. •