Vinden risselrasslar i vassen. Vattnet är platt och grönbrunt som i en typisk beskedlig sommarsjö. Ingen skulle kunna ana att framför den här vassruggen ligger ett av drygt 700 kända vrak i Vänern. Och utöver dem finns antagligen tiotusentals oidentifierade, berättar en röst i den så kallade vrakpaddlingsappen.
−Vi lyssnar på historien om vraket Lycke innan vi paddlar fram till det, säger Läckö-Kinnekulles destinationsutvecklare Carolina Hellström.
Egentligen behövs inget mer än mobilen och en kajak, men den som vill kan boka en vrakpaddlingstur med Bengt-Åke Ström från Navens kajakuthyrning. I dag följer både han och Carolina Hellström med.
Slupen Lyckes historia är inte så spektakulär. Hon dumpades här 1928 när hon hade tjänat klart och ägaren ville bli av med henne. Så är det med många av Vänerns vrak; de är helt enkelt följden av gammaldags sophantering.
Stora stenar hävdes ombord för att sänka slupen och stenarna syns där nere, övervuxna av grågröna alger. Med paddeln kan man ta på både dem och på de böjda träspanten, som ger båten hennes form. Några pinnar sticker upp ovanför vattenytan och just de korta stumparna får det hela att kännas verkligt. Historien finns här i det sträva träet.
Vi befinner oss precis utanför Kållandsö, den stora landtunga som sticker ut i Vänern norr om Lidköping. På Kållandsö ligger kända turistmål som Läckö slott och Spikens fiskeläge. Bakom en udde skymtar ett vitt trähus med en fyrlampa på gaveln. Det är Navens fyr där fyrvaktarhustrun Tilda Jonsson blev änka år 1899 med tretton barn och ett till på väg. Hon tog sedan hand om fyren och fisket med hjälp av de äldre barnen. Tildas son, sonson och sedan sonsonson skötte fyren fram tills den blev automatiserad 1993.
”Vraken berättar en annan historia – om ett sötvattenshav med lömska grund och lynnigt väder”
Utan att se mer än en vit boj glider vi över ett annat dramatiskt öde. Ångaren Ingrid har sjunkit för djupt för att synas från ytan men hennes historia finns också att lyssna på i appen. Ingrid var lastad med sågad plank när maskinisten fyllde på en fotogenlampa och råkade spilla så att hela maskinrummet exploderade. Övertänt drev fartyget in mot Navens fyr och besättningen räddade sig med nöd och näppe iland medan ångaren låg kvar och brann. En av matroserna gick av och an längs stranden hela natten. Hans brännskador gjorde så ont att han inte kunde vara stilla.
I dag kluckar vattnet fridfullt mot stenarna, men vraken berättar en annan historia – om ett sötvattenshav med lömska grund och lynnigt väder. Oväder kan dra in snabbt över Vänern och vågorna blir svåra eftersom de är tätare och brantare än till havs.
−Tänk att komma in här en mörk kväll med fem meter höga vågor… och många matroser var inte mycket äldre än du Albin, berättar Carolina Hellström för tolvåriga Albin Svensson som är med på turen.
”Många av Vänerns vrak är helt enkelt följden av gammaldags sophantering”
Båttrafiken på Vänern har i alla tider varit omfattande. En viktig farled gick från Kålland i söder, genom Lurö skärgård, till Värmlandsnäs i norr – den användes bland annat av pilgrimer på väg till Nidaros, nuvarande Trondheim. År 1800 invigdes Trollhätte kanal vilket öppnade vattenvägen mellan Göteborg och Vänern.
Bara 16 år gammal var Stig-Olof Jonsson (fyrvaktaren Tilda Jonssons barnbarnsbarn) ansvarig för en segelskuta som gick till Göteborg. Han blev senare Navens sista fyrvaktare och bor fortfarande kvar i ett av husen här, men de flesta av Vänerns sjöfolk har gått bort, förklarar Bengt-Åke Ström.
−Och med dem försvinner många historier… för hundra år sedan var det fullt av liv i hamnarna här, med krogar, glädjehus och sjöskrock.
Bengt-Åke berättar om mastmynten, slantar som fortfarande ligger kvar under masterna på många av vraken för att ge tur. Och om lakakoffa, ett väsen som var till hälften barn och hälften lake. Lakakoffa kunde tynga ner fiskekrokar och var nästan omöjlig att få upp men om man lyckades skulle man vira en halsduk runt varelsen och slänga tillbaka den för att få god fiskelycka. I djupet fanns också sjöfrun som var strålande vacker men hämndlysten om man bröt mot hennes regler och till exempel förde oväsen i hamnen efter solnedgången.
Rösten i vrakappen tillhör Roland Peterson, marinarkeolog på Vänermuseet i Lidköping. Skeppet Ingrid, som vi nyss gled över, väckte hans passion för vraken i Vänern. Som 19-åring dök han ut på måfå från stranden och såg plötsligt Ingrids skrov ligga där under vattnet. Det var 1975 och sedan dess har Roland Peterson arbetat med att kartlägga innanhavets vrak, både ideellt och avlönat, berättar han på telefon.
”Att glida fram och titta ner i båtens grönluddiga bröstkorg får det att kittla till i magen”
−När jag var ute på 1980-talet var många vrak synliga över ytan som inte längre syns alls i dag. Det är i sista stund som man kan förmedla den här kunskapen till allmänheten, om några år är många av skeppen borta.
Roland Peterson förklarar att de gamla träskeppen ofta hålls ihop av järnnaglar. När de börjar rosta kan förfallet gå fort, en nästan intakt båt kan bli till en brädhög från ett år till ett annat. Ändå bevaras vraken betydligt bättre i Vänerns sötvatten än i havet. I saltvatten rostar järnet snabbare och där finns också skeppsmask som äter av träet. Varför är det då viktigt att vrakens historia blir berättad?
−Vrak är något som fascinerar många. Att de är så många här speglar en annan tid, när vattnet var den stora transportleden mellan Stockholm och Göteborg. Det är en del av vår historia som ligger här.
Många av detaljerna om vraken har Roland Peterson hittat i gamla rättegångsprotokoll där skepparna själva redogör för förlisningar. Han har också under flera decennier åkt omkring och intervjuat äldre skärgårdsbor.
−Gamla fiskare visste sådant som att ”där ska du inte lägga nät, för där ligger ett vrak som kommer där och därifrån”.
På Vänerns botten ligger fortfarande skepp daterade till 1200-talet men deras historia är svår att kartlägga. Turen fortsätter österut från Naven och rakt utanför oss, mot hori- sonten, ligger ett grundområde kallat ”Fördärvelseskäret”. Där har Roland Peterson dykt och sett flera vrak alldeles intill varandra. Bland annat ett i svartnad ek som har så ålderdomliga drag att det måste vara mer än 400 år gammalt.
−Det ligger i en skreva, väl skyddat från vindar och is, så det skulle kunna vara från medeltiden.
”Vraken berättar en annan historia – om ett sötvattenshav med lömska grund och lynnigt väder”
Vi drar upp kajakerna på mörka laviga skär utanför Skavudden, Dags för fikapaus: kaffe med vågskvalp på plana hällar. Tärnorna skränar som i en sjömansvisa men ett svart moln av starar skapar mer kohagsstämning. Vänerskärgården är inte alltid helt lättplacerad på kust-eller-inlandsskalan, om det finns en sådan.
Runt nästa udde väntar Agnes, ett av de vrak som syns bäst ovanför ytan. Hon var ett vackert skepp på sin tid och avbildades på vykort som går att se i appen. Även som vrak hade hon länge en galjonsfigur i form ett lejon med böljande man i fören men den är spårlöst borta. Vrak som sjönk efter 1850 skyddas inte av fornminneslagen och många har plundrats. Numera är Agnes ett skelett av sitt forna jag men formen av det tjugo meter långa skeppet är fortfarande tydlig. Grånade träspant sticker upp ovanför ytan: en vattenfylld skeppssättning med gula näckrosor i mitten. Alla sex kajakerna får plats på den yta som en gång var däcket. Att glida fram och titta ner i båtens grönluddiga bröstkorg får det att kittla till i magen.
Agnes tjänstgjorde ända in på 1950-talet med att frakta isblock från vikarna här. Isen användes till kylning före kylskåpens tidevarv. En bit av en annan tid ligger kvar här i fast form, även om den sakta är på väg ner i det suddiga djupet. •