Det är varmt. 33 grader i skuggan. Stockholm svettas. Då drar man sig gärna mot Långholmen, välplacerad mellan Södermalm och Riddarfjärden. Vattnet lockar, liksom skuggan och lugnet under de stora ekarna. Trafikbruset från Västerbron och Söder Mälarstrand hänger som en lågmäld bordun under grenverket och ackompanjerar de glada rösterna från den lilla sandstranden vid Riddarfjärden.
Så annorlunda mot förr då Långholmen var en sluten ö, med straffångar, vaktkonstaplar och dystra celler bakom tjocka murar. För även om det på ön genom åren funnits såväl skeppsvarv och fiskodling som tullstation och malmgård är det ändå fängelset som dominerat ön och som Långholmen oftast förknippas med. Och det är tack vare fångarnas hårda arbete som Långholmen i dag utgör en grön oas i Stockholm. Det var de som la ut leran på de kala klipporna och som planterade träden som i dag ger svalka.
”1975 stängdes porten till fängelset för sista gången”
Fängelseepoken tog sin början 1724 då malmgården Alstavik förvandlades till spinnhus där kvinnor som gjort sig skyldiga till ”lösdriveri och lösaktigt leverne” placerades. På 1840-talet byggdes Kronohäktet som fungerade som både häkte och fängelse. Det betydligt större Centralfängelset, landets största med 500 celler, tillkom 1874. Först 1975 stängdes porten till fängelset för sista gången.
Genom Långholmens celler har många mer eller mindre namnkunniga personer passerat. Som Amaltheamannen Anton Nilsson, konstnären Isaac Grünewald, politiker som Hinke Bergegren och Hjalmar Branting, spiondömde Stig Wennerström och författarna Barbro Alfving och Jan Guillou.
Men här satt också ett otal småtjyvar, våldsverkare och missbrukare – som utsattes för hårda tag från samhället. I början av det förra seklet var prygelstraff vanligt. Fången Alfred Stern (liksom Anton Nilsson dömd för att ha sprängt en båt med strejkbrytare i Malmös hamn 1908) berättar:
”Den som skall pryglas tas ut i badrummet där prygelbänken står i beredskap. Konstaplar finns i överflöd, så det är inte värt att krångla… Säkert fasthållen får han i doktorns och direktörens närvaro – den senare med klockan i hand – fyra slag i minuten. Vid tjugonde slaget har blodet mestadels färgat kalsongerna röda.”
Nu är tiderna som tur är annorlunda. Efter att fängelset på Långholmen stängts fick det stå och förfalla några år innan det åter togs i bruk som hotell, vandrarhem och värdshus. Det pentagonliknande Centralfängelset är sedan länge rivet, men i det gamla Kronohäktet hälsas besökaren välkommen att övernatta i någon av cellerna.
”Undersidan av överslafen har tapetserats med gamla efterlysningar”
I det lilla museet påminns man om gamla tider. Här kan man uppleva den torftiga interiören i en cell från då det begav sig och studera en bödelstaxa från 1736. Här finns även en skalenlig modell av den giljotin som användes vid den sista avrättningen som utfördes på Långholmen år 1910.
Vi väljer att smälta intrycken i en av de tårtbitsformade uteplatser som numera hör till Café Rastgården, med rosenbuskage och bekväma soffor. Utanför de varmt ockragula murarna signalerar en ångvissla avgång från bryggan vid badstranden.
Strax intill stranden ligger Stora Henriksvik, byggt 1690 och i dag kafé och konferensställe. Det är en stor gul träkåk med spröjsade fönster, omgiven av knotiga äppelträd, tama småfåglar och en välskött trädgård. Här hade en period Tullverket ett kontor där skalden C M Bellman arbetade som tjänsteman.
En utställning om Bellmans diktande hänger på väggarna inne i kaféet. Lasse Helgö och Christina Trapp Bolund arrenderar sedan många år Stora Henriksvik och Lasse deklamerar gärna epistel 48, som skildrar en tidig båtresa till Stockholm där Långholmen precis passeras:
”Solen glimmar blank och trind,
Vattnet likt en spegel;
Småningom upblåser vind
I de fallna segel;
Vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en Höbåt står;
Kerstin ur Kajutan går,
Skjuter lås och regel.”
Upplivade av Bellmans diktning vandrar vi vidare i grannskapet, knackar på i den nyligen renoverade, före detta fångvaktarbostaden. Där arbetar Mats Qwarfordt, en av de många hantverkare och konstnärer som har slagit sig ner på Långholmen.
Mats tar i sin verkstad fram nya tapeter från gamla förlagor. Kunder är hembygdsgårdar och privatpersoner med gamla hus, allt från torp till herrgårdar. Eller, som nu, tapeter i originalmönster till Långholmens värdshus.
–I högsta grad lokalproducerat, konstaterar han. Jag behöver bara titta ut genom fönstret för att se det hus där tapeterna ska sättas upp.
”Tjocka väggar. Blankslitna trappsteg. Handfängsel och fotbojor i montrar”
Vi återvänder till Kronohäktet och träffar arrangemangs- chefen Chris Stenberg. I Långholmens koncept ingår vandrarhem, hotell, värdshus och konferens. Här erbjuds gruppaktiviteter med namn som Rymningen och Fångarna på Långholmen, men också guidade turer av ön och matresa med provsmakning av mat och dryck från 1600-talet och framåt.
Vi vandrar genom det gamla fängelset på egen hand. Tjocka väggar. Blankslitna trappsteg. Handfängsel och fotbojor i montrar. Cellerna, gästrummen, ligger på båda sidor av ett tre våningar öppet galleri med en taklanternin som ljusinsläpp. Förebild var det amerikanska så kallade Philadelphiasystemet där fångarna satt isolerade i små celler och dörr mot en korridor. Den fånge som tillbringade längst tid på Långholmen satt 40 år i sin cell.
I dag är gallret i fönstret ersatt med spröjs, ändå är fängelsekänslan absolut närvarande, liksom minnena av de intagnas tuffa tillvaro.
–Vi var tidiga med att förvandla ett nerlagt fängelse till ett udda men modernt boende, säger marknadschefen Ola Nyman. Men det får inte bli pajigt, byggnadens och platsens historia måste respekteras och förvaltas på rätt sätt.
Vi väljer bort besöket på puben Finkan för en tidig kväll. När jag slår igen dörren till cell 315 får jag en snabb förnimmelse av instängdhet. Men trots att rummet är litet känns det inte trångt. Kanske beroende på att granncellen förvandlats till toalett och badrum.
Undersidan av överslafen har tapetserats med gamla efterlysningar. Spegeln på rummet har utformats som en giljotin. Faksimil av ett dagsschema från svunna tider stipulerar tidig uppstigning för morgonbön och motion.
Vaggade av sorlet från värdshuset kommer jag att tänka på Tage Danielssons ömsinta fängelsefilm som spelades in där vi nu befinner oss. I inledningsscenen sjunger Lena Nymans karaktär:
”Släpp fångarne loss det är vår.
Var mänska i sin själ, i grunden vill så väl.”
Sedan somnar jag. •