Vår ankomst sammanfaller med en blå skymning och en kyla som kommer krypande genom golvspringor och tätningslister. Snödrivorna lyser vita utanför fönstren och snart är det svart februarinatt, även om klockan ännu är bara barnet. Åsgårds vandrarhem, tidigare jägmästarboställe, ligger på Jokkmokks högsta ås med god uppsikt över denna viktiga inlandsmetropol. Vi tas emot av vandrarhemsvärden Caisa Isaksson, före detta gymnasieläraren och grundskolerektorn som för några år sedan sadlade om och tog över värdskapet på vandrarhemmet.
– Jag har alltid haft ett gott öga riktat mot besöksnäringen, och med en period på storkök i bagaget låg det nära till hands att utveckla utbudet i matsalen, säger hon och försvinner på raska steg ut i köket igen.
Matsalen ja, vi har tajmat vårt besök så att vi ska kunna delta i middagen, Åsgårds vilda, som buffén kallas och som Caisa utformat och själv tillagar. I kväll serveras läcker-heter som torkad renkorv, blåbärsgravad sik, abborrmousse, tjälknöl på älg, picklade granskott och granskottssirap. Med en farmor som växte upp på det lilla fjällhemmanet Aktse, på gränsen till Sareks vildmark, och en pappa som var småjordbrukare i Björkholmen utanför Jokkmokk, är Caisa djupt rotad i det lokala, traditionella mathantverket där man tar vara på det naturen ger. Nu dukar hon upp sin buffet för bokade grupper, bland annat med ambitionen att visa på hur hela renen tas tillvara, från renstek till blod, hjärta och tunga.
Caisa presenterar och förklarar och vi tar nyfikna för oss från faten. Spännande, annorlunda och gott, blir betyget, och allt eftersom kvällen går sprider sig samtalen mellan borden. En grupp förväntansfulla deltagare ska ut på en sex dagar lång hundspannstur genom Sarek. För flera av deltagarna är det första gången i fjällen, och dessutom premiär för att köra hundspann.
– Det blir en upplevelse, försäkrar arrangören Matti Holmgren. Det är på riktigt. Alla får hugga ved, skotta bajs och laga mat.
Efter välfylld frukost följande dag, serverad på linnedukar med morgonsol och levande ljus, klampar hela hundspannsällskapet iväg. Själva får vi tid att dricka en extra kopp te och att utforska den före detta jägmästarbostaden där fasaden lyser faluröd mot den vita snön. Inomhus är det trappknarr och välbonade parkettgolv. Trasmattor på golven. Ett välutrustat gästkök. I matsalen samsas udda loppisstolar med akvareller på väggarna och en bonad med den tänkvärda texten ”Tiden går, det goda består”. På nattduksborden i gästrummen ligger klassiska romaner i halvfranska band. Sigrid Undset, Bjørnstjerne Bjørnson, Knut Hamsun, Rudyard Kipling …
– Det måste finnas böcker på rummen, hävdar Caisa Isaksson bestämt och unnar sig en kopp kaffe efter avslutade morgonbestyr.
Sedan jägmästarna i slutet av sextiotalet lämnat tjänstebostaden har byggnaden använts till såväl kontor och privatbostad som kollektiv, innan det under 1990-talet förvandlades till vandrarhem. Sedan Caisa tog över har hon kört Norrbotten runt för att inhandla böcker och gamla möbler.
– Jag har velat knyta an till husets hundraåriga historia. Men det är långt ifrån klart, jag letar fortfarande efter ett stort slagbord till matsalen.
Sammanlagt, med annex och huvudbyggnad, finns här upp till 50 bäddar. Dessutom gästkök, bastu och matsal. Vintertid samarbetar Caisa med lokala aktivitetsföretag vars gäster bor en eller två nätter på vandrarhemmet i samband med snönära arrangemang av skilda slag. Sommartid kommer också tågresenärer från Inlandsbanan och vandrare på väg in i eller ut ur fjällvärlden. I somras erbjöds även en fyradagarsvandring med guide till spektakulära Skierfeklippan vid gränsen till Sarek, med utgångspunkt från vandrarhemmet.
Två stora arrangemang brukar fylla alla tillgängliga rum i samhället: Jokkmokks marknad i februari och det 22 mil långa Nordenskiöldsloppet i månadsskiftet mars–april. Det var Sveriges första officiella skidtävling och är i dag dessutom världens längsta.
– Då är alla bäddar bokade långt i förväg, säger Caisa.
Med te och kaffe urdrucket och förmiddagen på väg mot lunch ger vi oss ut för att upptäcka Jokkmokk. Caisa har försäkrat att här finns allt, om än i mindre skala. Bland annat är Jokkmokk i dag en knutpunkt för samisk kultur och hantverk. Här ligger Ájtte fjäll- och samemuseum, huvudmuseum för den samiska kulturen i Sverige, och här finns ett antal butiker och gallerier med samiskt konsthantverk, såväl traditionell som nutida.
Men det ändå är den årliga vintermarknaden, själva upphovet till Jokkmokk som kommit att bli det stora dragplåstret med tiotusentals besökare varje år. Den första marknaden arrangerades redan 1605, och den första som ställdes in blev pandemiåret 2021. Marknadsplatsen instiftades av Karl IX på en plats där vattendrag och handelsvägar strålar samman. Kungen ville få bättre kontroll över Norrland och förbjöd all handel på andra platser i Lule lappmark.
Vintermarknaden fick snart stor betydelse. En kyrka byggdes, kyrkstugor växte upp, en skola öppnades. På marknaden sålde lokalbefolkningen vilt, fisk och skinn och fick med sig kaffe, mjöl och fläsk hem. Kanske gifte de sig eller döpte sina barn. Den nuvarande kyrkan invigdes 1889, en fantasifull byggnad i trä med livlig arkitektur som lite vanvördigt liknats vid ett badortskasino. Jokkmokk växte, blev den centralort det är i dag. Och marknaden lever kvar, som alltid den första torsdagen i februari till efterföljande lördag, numera kompletterad med utställningar, konserter och dans.
Vi vandrar mellan de två rondellerna, på raka, isbelagda gator. En yster vårvintervind håller oss sällskap och vi väljer att gå ett varv runt Talvatis, den lilla sjö som ligger invid skidstadion precis i utkanten av centrala Jokkmokk. Strax intill vilar den botaniska fjällträdgården med sina blomster i vinterdvala. De olika fjällmiljöerna, allt från örtängar till kargt kalfjäll, dolda under snön.
Vid Talvatis friluftsområde samsas promenadstråk, skidspår och skoterleder. En munter äldre man med bra fäste under skidorna och påtaglig rondör under träningskläderna passerar. Vi frågar skämtsamt om han tränar för Vasaloppet.
– Det är alldeles för kort. Nordenskiöldsloppet är mera lagom, hojtar han över axeln och stakar vidare mellan träden.
Tillbaka på det glashala rutnätet av gator dröjer vi vid designbutikernas skyltfönster med samiskt konsthantverk: konstfärdigt snidade knivar, rutiga sjalar i varma färger och moderna t-tröjor med klassiska samiska symboler. Så vandrar vi åter till jägmästarvillan på sin ås och kan konstatera att den ligger något högre än grannhuset, som är kyrkoherdebostad. Sannolikt ingen slump, tänker vi.
Inne i vandrarhemmet är Caisa Isaksson på plats bakom receptionsluckan. Om vi återvänder om några år, undrar vi, är hon kvar då?
– På Åsgård? Det vet jag inte i dag.
I Jokkmokk? Då blir svaret ja.