Trälådan väger sina modiga kilo, så Charlotte Wilén får ta i rejält när hon kånkar iväg den till sin bil och lassar in den i skuffen. Inuti lådan: åtta träklot, lika många klubbor och ett knippe gula metallbågar. Av en text i locket framkommer att krocketspelet en gång kommit från Nordiska Kompaniet och är av typen ”herrgårds”. Charlotte Wilén är nöjd, inte bara över det facila priset hundra kronor, utan också för att …
– … vi ska ha släktfest om ett par veckor så det kommer väl till pass. Det är mycket roligare med ett rejält än ett från Rusta eller nåt.
”Jag prutar aldrig.”
Krocketspelet är inte det enda fynd Charlotte gjort här på bakluckeloppisen i Fagervik i Timrå, strax norr om Sundsvall. Precis som hon hoppades har hon hittat såväl spetsgardiner som prylar att inreda familjens nya växthus med. Barnen Rex, Alexis och Svea kånkar nöjt på leksaksbilar, plastdinosaurier och en liten rullväska. Och farmor Annica Sjöberg har fått ögonen på ett hockeyspel. Hon ger tvåhundra för det utan att blinka.
– Jag prutar aldrig.
En perfekt kund, kan tyckas. Eller? En av säljarna vid borden här har faktiskt något besviket i rösten då han konstaterar att en del av köparna inte prutar – köpslåendet är en del av nöjet även för honom som säljare.
– Men en kvinna försökte med tio när jag sa tjugo för en skål, det tycker jag var att ta i, säger Maggan Liljegräs som tillsammans med Anita Wikström lagt upp sina varor på ett bord utanför husbilen. Tidigare drev de två väninnorna tillsammans en egen loppis hemma i Hå utanför Bollnäs. När de i vintras hittade en annons i sociala medier om ”Norrlands största bakluckeloppis” såg de chansen att bli av med en del av sina varor från den tiden, och samtidigt kunna göra ”hemmaiskåpenarensning”, som Maggan uttrycker det. Fast, medger de leende och med himlande ögon, risken är stor att de kommer hem med lika många, fast andra, prylar än de hade med sig hit.
Maggan och Anita körde de sjutton milen hemifrån redan i går kväll och har fått en bra plats här på Fagerviks stora grusplan. Men stången med kläder har de surrat fast eftersom den kraftiga nordvästen blåst omkull den flera gånger. Ja, på Klingerfjärden nedanför syns små vita gäss, och enligt väderappen är det tio sekundmeter i byarna. Andra dagar kan havsviken ligga spegelblank, i skydd av Alnön och stranden på andra sidan där Östrands massafabrik tornar upp sig. Utmed strandpromenaden vid vattnet har kommunen satt upp skyltar som berättar om industritiden i Fagervik. Det var i slutet av 1800-talet som en storbonde etablerade ett av de otaliga ångsågverk som vid den tiden fanns i trakten och som fick skalden Elias Sehlstedt att dikta de berömda raderna Och såg vid såg jag såg, hvarthelst jag såg.
De två Bollnäsborna är inte loppisens enda långväga säljare. Folk har hittat hit från Boden, Falun och Sandviken. En och annan är mer eller mindre professionell vägnasare, som Ulf Pettersson från Skutskär, vars långbord med tak vittnar om vana vid den här sortens evenemang. Andra säljare hoppas fylla på reskassan inför en långfärd, åter andra ser trippen hit som en minisemester. Maggan och Anita hör till den senaste kategorin och har laddat med stora kakburkar för fikastunderna, som de menar är en stor del av nöjet.
Perfekt för släktfesten! Hundra spänn är ett bra pris för ett komplett krocketspel.
Hemsytt och vintage; överblivet och bortglömt – allt platsar på bakluckeloppisen.
Paus i knalleland.
Från Söderhamn kommer ekoodlarna Michael Loubier och Natalie Hörnfeldt med bilen full med plantor till salu.
Att träffa människor som delar intresset för gamla saker är ett annat skäl att vara med på en bakluckeloppis, tycker Maritha och Thomas Östlund. De har kört hit från Sollefteå med bilen fylld av antikviteter de inte har plats för längre, och berättar att de knappt hann börja packa upp förrän en del saker blev sålda.
– Sedan såg vi några som sålde våra saker vidare i sina egna stånd, säger Maritha med ett skratt och en axelryckning.
– Vaff vaff!
Nej, det är inte någon av alla medföljande hundar som låter utan Ronald Paijmans, som står och håller en leksakshund i handen. Han och hustrun Irma Paijmans-Vahrmeijer jobbar på ett demensboende hemma i Hammarstrand, tio mil inåt landet. När de såg att bakluckeloppisen inföll en dag då de båda var lediga bestämde de sig för att göra en dagsutflykt och samtidigt besöka Norra Bergets friluftsmuseum i Sundsvall. I sitt förra hemland Holland gick de ofta på den här typen av loppisar, som är mycket vanliga där, berättar de och förklarar att de tänker ge gosedjuret till en av brukarna på boendet som nyligen tappat bort ett sådant.
Också i England är den här typen av mobila loppmarknader vanligt. Det var därifrån som initiativtagarna till ”Bakluckan” i Norrskedika utanför Östhammar fick idén, då de 1996 anordnade vad som enligt dem själva var Sveriges första bakluckeloppis – ett arrangemang som fortfarande lever. I år hålls där drive-in-loppis varje lördag från maj till september och fenomenet är numera stort i hela landet. Den som söker på ordet bakluckeloppis, bagageloppis eller drive-in-loppis på nätet och i sociala medier får mängder av träffar.
En doft av mat sprider sig med vinden över grusplanen i Fagervik. Vid infarten har några mobila kockar ställt upp en stor grill för att sälja korv och burgare. Det är mannen bakom loppisen, Ingo Johansson, som bett dem komma hit.
– Det gäller att tänka på allt, säger han och berättar att han varit noga med hur säljarna ska ställa sina bilar, så det finns utrymme för eventuella utryckningsfordon.
Ingo Johansson har varit intresserad av begagnade varor sedan han som tonåring körde runt på packmoped i Timrå och länsade containrar.
– Morsan höll på att bli tokig: ”Ska du komma hem med ännu mer skit”. Men hon ändrade sig när hon märkte att det gick att sälja.
Numera håller Ingo i så kallade nostalgimarknader i en lokal i Timrå varje höst. Men detta är den första bakluckeloppis han arrangerar. Efter att ha varit runt på några stycken med tio-femton bilar bestämde han sig: Han skulle anordna Norrlands största. Och hur gör man det? Jo, genom att ge den det namnet!
– Man måste ju locka folk.
”Jag satte stopp vid åttio bilar och hade minst tjugo i kö efter det.”
När han hade fått klartecken från både kommun och polis skapade han en hemsida med anmälningsformulär och började annonsera på sociala medier redan fem månader före själva loppisdagen. Anmälningarna strömmade in i rasande fart.
– Jag satte stopp vid åttio bilar och hade minst tjugo i kö efter det, säger han och konstaterar att ja, kanske lyckades han få till Norrlands största bakluckeloppis. Ingo Johansson är trött men nöjd och har redan planer på att göra om det hela nästa sommar.
En som inte lär komma då är Roger Gadd. Hans plan är nämligen att göra sig av med så mycket som bara möjligt i dag. Han hoppas till och med kunna sälja släpvagnen han tagit hit allt med. Efter att ha bott i Timrå i 37 år har han nämligen flyttat tillbaka till sin barndoms Visby och behöver göra sig av med saker han samlat på sig under åren. Framför hans gamla brandgula folkabuss står bland mycket annat ett par plastcyklar, sådana som tillverkades under några år i början av 1980-talet i Vilhelmina. Roger Gadd bodde där då, och tänkte att de kunde bli samlarobjekt. Men numera saknas delar, så han föreslår köp av båda om man vill kunna ta sig en plastcykeltur.
Linda Aker, däremot, har fått tag i en ganska ny och fungerande hoj, nästan i alla fall – punkan på framdäcket måste lagas. Mot ramen har hon lutat en trappstege som hon också köpt, och i en påse har hon en ärtplanta, en strömbrytare och ett skärblad.
– Nu gäller det bara att få in cykeln i bilen. Men det ska nog gå!