Annons

Teater för alla

Bra och professionell teater ska finnas i hela landet, för alla. Det är tanken bakom läns teatrarna. Det kan vara opera i Umeå,
musikal i Linköping eller varför inte apokalypsdrama i Örebro.

På Örebro teater fixar ljus- och ljudtekniker Mahmoud Al Zeeb inför kvällens föreställning.
Foto: Sara Mac Key

– ÅH SHIT, DÄR KOM DEN! Nervositeten

Skådespelaren Maria Simonsson på Örebro länsteater sminkas av maskdesignern Giovanni Indelicato. Foto: Sara Mac Key

Skådespelaren Maria Simonsson Thulin kastar sig upp från uppvärmningens yoga­övningar och försvinner ut i kulissen till­sammans med sin motspelare, och äkta make, Hans Christian Thulin. Inom kort ska de till­sammans möta publiken för första gången på genrepet inför romantiska apokalypsdramat Nästa andetag. Rökmaskinen är i gång. Det sorlar i foajén. Snart går ridån upp för världens undergång.

– Sitter de här byxorna verkligen som de ska, undrar Hans Christian.

Vi befinner oss i en annan värld, fast vi är mitt i Örebro en vanlig torsdag. En värld av ”skvaller” som högtalarutropen kallas bakom scen, av ”pundare” ( järntyngder som används för att hålla kulisserna på plats), röda sammetsstolar och skyltar med texten ”Gå tyst, det hörs ner på scenen!”.

Platsen är stadens 170 år gamla teater, hemmaarena för Örebros länsteaterensemble sedan drygt 20 år, och en av Sveriges länsteatrar. Utspridda över landet och skapade med syftet att ge professionell scenkonst ett hem utanför storstäderna. Varje teaterhus har sin egen karaktär och många är besöksmål i sig: Giron Samí Teáhter i Kiruna med sin grund i samisk kultur och språk, Norrlandsoperan i Umeå med fokus på musikdramatik och dans, Wermland Opera i Karlstad som levererar opera, musikal och konserter till såväl lokalbefolkning som långväga resenärer, Byteatern i Kalmar vars nya scenkonsthus från 2019 har fått dubblad storlek. För att nämna några.

Jag har ofta undrat vad det betyder för en svensk med­elstor stad som Örebro, eller för den delen Östersund, Luleå eller Växjö, att ha en egen teater. Med professionella skådespelare som bor i stan, som du kan stöta ihop med på Konsum en onsdagskväll. Länsteatrarnas ursprung återfinns i 1970­ och 80­talens kulturpolitik där teatern skulle nå ut till fler. Till alla befolkningsgrupper. – Länsteatrar är något ganska unikt för Sverige. Syftet var att skådespelarna skulle leva där de verkade, att kunna suga upp det som händer på platsen, säger skådespelaren Hanna Lekander när vi möts i hennes loge. Hanna kom till Örebro och ensemblen här när hon var 23 år.

– Nu är jag 50. Jag har vigt stora delar av mitt liv åt den här teatern, säger hon.

Skådespelaren Hans Christian får hjälp med mikrofonen av scenarbetare Ida Wiberg. Foto: Sara Mac Key

DET LIVET HAR inte alltid varit en dans på rosor. För några år sedan skakades teaterhuset av varsel och konflikter. Det var en stökig tid men nu har teatern en ny ledning och många av skådespelarna jobbar kvar och en känsla av nystart ligger i luften.

Själv minns jag väl när jag och min gymnasieklass 1996 såg länsteaterns legendariska uppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm. Vi tonåringar som satt längst fram flämtade generat när skådespelerskan Gunilla Orvelius som Titania blottade sina orakade armhålor till dundrande hög musik av Björk. Vi hade aldrig sett något liknande. Fick man hålla på så där? Som vuxen?

– Teater skiljer sig från film, säger Hanna Lekan­der. Det rent fysiska i det. Att om man blir andfådd, om man svettas, så kommer ingen och pudrar bort det. Jag tror att vi behöver det fysiska rummet, att höra vibrationer av röst, att vi är där i salongen och delar luft.

Vi är på teatern i Örebro för att möta, inte bara skåde­spelarna utan också de många skickliga teaterarbetare som verkar bakom ridån. I maskateljén möter vi mask­ och  perukdesignnestorn Giovanni Indelicato. Han kom till Örebro från England för ett antal decennier sedan. Nu står han omgiven av sina jättemasker i papier­maché. En inte oansenlig del av en vägg upptas av en mask med en enorm snordroppe hängande från näsan. Den är från föreställning­en Kung Ubu från 2016 och tillverkad av 400 Nerikes Alle­handa­tidningar. Och där är just de lurviga åsnehuvudena jag minns från En midsommarnattsdröm, så välgjorda att de har hållit formen sedan 1990­talet.

Vi träffar rekvisitören Helena Jonsson vars arbetsupp­gifter en vanlig dag kan variera mellan att göra fisknät av plastväv från byggarbetsplatser inför barnpjäsen om grekis­ka mytologiska monster, till att finkamma sina special­in­köpsställen i Nora och Lillkyrka efter udda teaterrekvisita.

– Jag har några antikaffärer som vet vad jag är ute efter, säger hon.

Maskören Linda Lundqvist berättar om den övertygande doft av whisky, cigaretter och gammal fylla som låg över salongen i föreställningen Vem är rädd för Virginia Woolf ? Allt var hittepå, men fantasins kraft är stor och på teatern ännu större.

– Det var koloritsoja och vatten i glasen på scen, inget annat, lovar Helena Jonsson. Men det är väl en del av teater­magin. Som när publiken klagar över att de känner av att det röks på scen fast det bara är Buttericks­cigaretter.

På kostymavdelningen hittar vi Susanne Prihm. När vi är på plats arbetar hon med kostymer till barnpjäsen Monster och gudar på Knossos taverna. Vi fascineras av fuskpälsbyx­or med hovar och glittriga tyger som hintar om fiskfjäll. På en provdocka hänger ett antal specialinköpta lösbröst redo att sys till en dräkt för skådespelaren Linus Lindman.

– Jag har ju min skräddarbakgrund, säger Susanne. Får jag sy en tredelad herrkostym till en pjäs så är det en lycka. Men en sjöjungfrukostym med nio bröst är också kul.

Maskdesignern Giovanni Indelicato. Foto: Sara Mac Key

DET KAN BLI svettigt på scenen och på kostymavdelningen finns ett ozonskåp där man hänger in kläder som behöver fräschas upp. Där, från den nyligen avslutade uppsättningen av Kung Lear, hänger en mantel som snart ska hängas undan i förråden, långt från strålkastarsken. Men en del kläder återanvänds. Susanne plockar fram en nätt, grön liten jacka med skådespelaren Ecke Olssons namn i nacken. Olsson, amatörskådespelarnas förkämpe under alla sina år på Öre­bro teater, gick bort 2018. Han bar jackan, ursprungligen av frackmodell, när han spelade en av hantverkarna i En midsommarnattsdröm – åter denna Shakespeareuppsättning från 1990­talet, som också råkade vara Susannes första  föreställning på tea­tern. Hon blev därför extra glad när  jackan nyligen fick vara med i en annan pjäs, drygt 25 år senare.

Susanne berättar att hon pratade med en granne för ett år sedan, en helt vanlig Örebrokille.

– När han fick veta att jag jobbade på teatern sa han att han sett En midsommarnattsdröm sju gånger! Det var en av hans största upplevelser.

Vilken föreställning som blir Örebro Teaters nästa succé – den som golvar alla från lokala skolelever till hitresta teater­entusiaster – vet vi inte än. Det är en del av skådespelets charm, känslan av att vad som helst kan hända just i kväll, i den här salongen.

– Det roligaste med teatern, med skådespelaryrket, är att verkligheten för en stund får förvandlas, säger Hanna Lekander.

Jag tänker att det är något fint med att också en vanlig, medelstor stad som Örebro har en plats för den förvandling­en.

Höstens föreställningar i urval

VÄSTERBOTTENSTEATERN  GER SARA LIDMAN

l I år skulle Sara Lidman ha fyllt 100 år. I samband med det
sätter Västerbottensteatern i samarbete med teatergruppen
”Östfronten” upp författarens mästerverk Jernbanan
(del1–5). Boksviten är inspirerad av både Saras egen släkts och
Västerbottens historia och hyllades och prisbelönades när
den kom ut mellan åren 1977 och 1985.
Västerbottensteaterns konstnärlige ledare Bobo
Lundén regisserar och den musikdramatiskascenversionen
är signerad Dag Thelander och Per Wickström.

ÖSTFRONTEN
Premiär 27 september.
Skellefteå.
Turné i Umeå och Sundsvall.

RÄTTEGÅNGSDRAMA I VÄSTMANLAND
l Året är 1759 på landsbygden i östra England. Sally Poppy står
anklagad för mord på en liten flicka och har erkänt brottet.
Hon hävdar att hon inte kan hängas på grund av havandeskap.
För att avgöra om hon talar sanning eller ej, har domstolen
tillsatt en jury bestående av 12 husmödrar för att avgöra frågan
– talar Sally sanning, bär hon på ett foster och ska hennes liv
därför skonas? Kvinnorna sitter nu inlåsta tillsammans med den
anklagade i ett rum, som ingen får lämna förrän de kommit fram
till ett enhälligt beslut.

Himlavalvet (original The Welkin) är skriven av Lucy
Kirkwood och hade premiär på The National Theatre i London
i början av 2020. Marie Parker Shaw, har översatt originalverket
och står för regin.

Föreställningen är ett samarbete mellan Västmanlands teater och
Örebro Teater.

HIMLAVALVET
Premiär 12 september i Västerås.
Västmanlands teater/
Örebro teater.
Från 10 november i Örebro.

FEELGOODMUSIKAL PÅ ÖSTGÖTATEATERN
l Den gravida servitrisen Jenna är fast i en liten stad
och ett kärlekslöst äktenskap med en våldsam man. Hon flyr
verkligheten genom att baka spektakulära pajer. När en pajtävling
utlyses i en närliggande stad ser hon sin chans att fly
hemmet och förverkliga en sedan länge bortglömd
dröm.
Waitress är en feelgoodmusikal som sätts upp Östgötateatern
hösten -23. Musikalen baseras på Adrienne Shellys
film med samma namn och är skriven av manusförfattaren
Jessie Nelson, med musik och sångtexter av Sara Bareilles.
Sverigepremiären regisseras och koreograferas av Roger Lybeck.
Musikaliskt ansvarig är Kristin Stenerhag och för scenografi
och kostym står Stine Martinsen.

WAITRESS
Premiär 15 september. östgötateatern i Norrköping/
Linköping.

TEATER HALLAND GER CORA SANDEL
l Det är kallt och bakom gardinerna i fönstren kikar grannarna
fram. Alberte passar inte in. Hon är hopplöst fel i sin illasittande
klänning, frisyr som lämnar allt att önska och tunghäfta som får
omgivningen att undra vad som är problemet. Hon gör allt för att
undkomma mammas missnöje och granskande blick, men bär
hela tiden på en känsla av att inte höra hemma i de trånga
rummen. Alberte längtar bort till ett liv i frihet, men konstnärsdrömmarna
får absolut inte avslöjas. Hur ska hon någonsin våga bryta sig loss?
Cora Sandels klassiska berättelse sätts upp i Emma Broströms
nya dramatisering.

På scenen möter vi Anna-Carin Henricsson.

För regin står Petter Heldt.

EN MONOLOG OM
LÄNGTAN BORT
Premiär 12 oktober.
Föreställningen spelas på små scener och kan även spelas som
soppteater.

FANNY OCH ALEXANDER PÅ NORRBOTTENSTEATERN
l Berättelsen om syskonen Fanny och Alexander som växer
upp i teaterfamiljen Ekdahl är Ingemar Bergmans kärleksbrev
till teaterkonsten. Genom barnens ögon följer vi
hur farmor Helena lämnar över teatern till sin dotter Emilia som
efter makens död gifter sig med den stränge biskop Vergérus.
Fanny och Alexander är en berättelse om de plågor familjen
får utstå hos honom, men det är också en berättelse om den magi
som förändrar världen när ett barn önskar sig något tillräckligt
mycket.
Föreställningen bygger på Ingmar Bergmans manus. För
regin står Rasmus Lindberg.

FANNY OCH ALEXANDER
Premiär 21 oktober.
Norrbottensteatern.

Kontakta redaktionen

Vill du veta mer? Undrar du över något? Skicka ett mejl.

Logotyp Svenska Turistföreningen Kom med som medlem

Som medlem i STF är du en del av arbetet att göra det möjligt för fler att komma ut och upptäcka Sverige. Som tack för att du är med och bidrar får du flera fina förmåner, bland annat tidningen Turist hem i brevlådan och bo till medlemspris på våra boenden.

Bli medlem i STF