I en minimal fotostudio, en tyglåda klädd i mörkläggningstyg, har fotografen Roine Magnusson tagit sina fågelporträtt. Med varsamma händer har han stoppat in en gärdsmyg, hussvala eller sidensvans, fångad för ringmärkning på fågelstationen – på öländska Ottenby, halländska Nidingen och värmländska Hammarö, där han tillbringat många dagar i väntan på sina modeller.
– Jag lånar vissa individer någon minut, sätter dem i boxen, och eftersom där är nästan helt mörkt så blir de kolugna. Så tar jag mina bilder och släpper ut dem, säger Roine.
I höstas kom resultatet i form av boken Nära Fåglar: våra vanligare fåglar, frilagda från sin vanliga miljö, i ovanligt närgångna, vackra bilder. En enkel bofinks fjäderskrud visar sig vara en stilstudie i design. Och ja, inspirationen kommer snarare från modevärldens bilder än från traditionell naturfotografi, berättar Roine.
– För ett antal år sedan sa jag upp alla mina prenumerationer på tidningar med naturfoto. I stället la jag pengarna på modemagasin, och på en massa dyra blixtar. Jag ville få till bilder där djuren är individer, visa upp deras karaktärer.
När han fotograferade fåglarna i boxen såg han också hur varje individ reagerade olika.
– En del blåmesar har varit blyga och mest stått och tittat in i ett hörn… och så får man in en fågel som bara ”pang”, tar över hela scenen.
Just blåmesen, som pryder bokens omslag, är en art Roine gillar lite extra.
– De är coola, finns alltid nära, och tittar man ordentligt så är de så jäkla färgsprakiga, som smaragder!
Näktergalen: Visste du att det finns två varianter av näktergal, lättare att höra än att se skillnad på? Vår skandinaviska näktergal sjunger med brutal ihärdighet, inte alltid vackert. Sydnäktergalen återfinns på kontinenten och de brittiska öarna med en mer melodiös och varierad sång – det är den poeterna diktar om – och besöker bara Sverige sparsamt.
Stjärtmesen stannar över vintern. Och den överlever genom att hålla ihop. Vintertid drar den runt i stora grupper och kalla nätter kurar alla ihop sig tätt, tätt. När de yttersta fåglarna blir för kalla flyttar de in i den fjuniga, duniga mitten.
Blåhaken: Den lilla blåhaken, känd som de svenska fjällens näktergal, är en av dessa skönsångare som kan sjunga tvåstämmigt med sig själv, som härmar och hittar på nya läten i ständiga variationer.
Trädpiplärkan: Anthus trivialis på latin: ”vanlig ärla”. Alls ingen lärka, trots namnet. Spräcklig. Sparvstorlek. Förväxlas med andra piplärkor. Och ja, en av våra vanliga häckfåglar. Men titta nära: djärvt tigerrandigt bröst. Kaxig, rosa näbb. Inte medioker.
Myrspoven: Nog har myrspoven skäl att hålla näbben högt. Ingen flyger längre utan rast än denna vadarfågel som häckar på fjällhedar och myrar i nordligaste norr. De fåglar som återvänder till Alaska om somrarna flyger de 1100 milen från Nya Zeeland på åtta dygn – nonstop, utan mat, utan vila.
Drillsnäppan: En av våra vanligaste vadare som springer runt på grus- och stenstränder med ständigt vippande stjärt. Lika karaktäristiskt är sättet den flyger på: tätt över vattenytan med nedböjda vingspetsar, ömsom snabba vingslag ömsom glidflykt.
Nominerad till Augustpriset
Bokens texter är skrivna av Åsa och Mats Ottosson. Såväl de, som Roine Magnusson, är mångåriga och uppskattade medarbetare i tidningen Turist. Nära fåglar nominerades också till Augustpriset som Årets fackbok 2017. Väldigt roligt, förstås, säger Roine.
– Men allra roligast är att jag har blivit skådare igen. Jag skådade mycket som ung, men sen kom annat i vägen. Nu är jag ute och tittar på fåglar igen, och det känns väldigt bra.