Katarina Thingvall lyckas inte till fullo visa upp en oberörd min, efter ett datahaveri samma morgon som vi checkar in. Och till kvällen stundar fullt hus i matsalen.
– Det blir lite stressigt ibland, konstaterar hon och torkar bort en ansats till svettpärlor i pannan.
Det finns alldeles tillräckligt för Katarina att göra utan att modern teknik också ska konstra. Att driva en herrgård i Råne älvdal, på landet mellan Boden, Kalix och Luleå, innebär långa arbetsdagar och många rynkade pannor över frågetecken som dyker upp när man minst önskar.
Katarina Thingvall har under de fem år hon drivit Meldersteins herrgård ändå hunnit bygga upp såväl egen kompetens som hotellchef som att utveckla herrgårdens verksamhet.
Det var 2018 som hon klev in som ny ägare. Då hade hennes pappa Göran och hans bror Gunnar drivit anläggningen i nästan 25 år, en tid de använt till att totalrenovera byggnaden, söka efter möbler och inredning på auktioner och varsamt renovera alla rum för hand.
– Här finns mycket av både själ, hjärta och arbete nerlagt, konstaterar Katarina. Herrgården har varit en angelägenhet för hela familjen, närmast en familjeklenod, och när pappa och hans bror skulle gå i pension kändes det naturligt för mig att ta över.
Men så har det inte alltid varit, trots att Katarina redan som tolvåring fick hjälpa till att servera, vika servetter och städa toaletter. ”Att gå i föräldrarnas fotspår, hur coolt är det?” frågade hon sig. Det blev därför studier på universitet, resor och jobb som safariledare i Östafrika.
– När jag sedan själv fick barn blev jag vuxen över en natt och valde att flytta hem igen, berättar hon. Och nu bor jag här, med sambo och barn i en liten lägenhet på övervåningen, och får skörda frukterna av det arbete som lagts ner på att återskapa det kulturarv som herrgården utgör. Det känns väldigt cool.
Byn Melderstein har fått sitt namn efter ägarna till det bruk som tidigt 1700-tal byggdes upp i Råne älvdal för att förädla malmen som hade börjat brytas i Gällivare. De hette Jonas Meldercreutz och Abraham Steinholz men även en anfader till Katarina, Carl-Johan Thingwall som var den förste att muta in malmfyndigheten i Gällivare, ägde en mindre andel.
Bruket bestod av två stångjärnshammare och fyra tvåvåningshus för arbetarna. Dessutom uthus, hölador, smedja, sågverk och kolbod. Samt en damm med rännor till smedjans vattenhjul. Hit fraktades malmen på släde längs älven från Gällivare för att anrikas till stångjärn som därefter skeppades vidare ut i världen.
Efter en tid köpte Jonas Meldercreutz ut sina kompanjoner och skapade vad som kom att kallas furstendömet Melderstein. Det var ett 20 mil långt och 12 mil brett område där nybyggare erbjöds odlingsmark mot att de utförde arbete på bruket. Mot slutet av 1700-talet kom nya ägare till Meldersteins bruk att avlösa varandra, däribland Sveriges nye kung Karl Johan Bernadotte. 1892, efter att tågen börjat rulla från Gällivare direkt till Luleå las bruket ner för gott.
Det enda som i dag finns kvar från herrgårdens glansdagar är en korallgrön moraklocka i matsalen, berättar Katarina.
– En kvinna kontaktade oss och erbjöd oss att köpa den. Moraklockan hade under lång tid funnits i hennes hem men hon ville att den skulle tillbaka dit den hörde hemma.
Under åren som följde kom herrgården att användas bland annat som skolhem och vårdhem. Den har stått tom i perioder och ägdes därefter i många år av Missionsförbundet. 1995 köptes byggnaden av bröderna Thingvall. Då var den i dåligt skick med smutsiga plastmattor, sovsalar och klotter på väggarna. I dag möts besökaren av tidstypiska möbler, vackra tapeter, konst på väggarna, brokadgardiner och kristallkronor.
Ett litet kapell påminner om tiden då Missionsförbundet ansvarade för verksamheten. I dag är det brudpar som svär varandra kärlek i nöd och lust framför altaret med utsikt över skog och vidsträckta ängar. Ett gårdshus av grovt timmer rymmer bastu med tillhörande badtunna. Och i annexet finns ytterligare ett antal gästrum.
– Sammanlagt har vi i huvudbyggnad och annex 13 gästrum, alla med sin särskilda karaktär och med egen toalett och dusch, säger Katarina.
Av järnbrukstiden i Melderstein finns i dag i stort sett bara slaggresterna i marken kvar. Katarina Thingvall satsar framåt, erbjuder bröllop, konferenser, yoga och retreat i en historisk miljö. Tystnad och natur utgör lockbete, ett bra kök kompletterar.
– Det tog några år att komma in i ruljangsen och lära sig förstå att det inte handlar om ett nio-till-fem jobb, säger hon. Här tar arbetsdagen aldrig slut, det goda värdskapet kräver att jag alltid är på plats.
Katarina har, från att enbart ha välkomnat grupper, öppnat upp för privatgäster, även vintertid. Och även utländska gäster knackar på dörren till Meldersteins herrgård.
– Vi ser en tillströmning av gäster från våra närmaste grannländer.
Fotografen och jag tar henne på orden och beger oss till ett av det kustnära norrbottniska plattlandets högsta berg, 137 meter höga Pålberget. En lätt vandringsstig tar oss till bergets topp där vi får en fin utsikt över Råne älvdal. Den är Sveriges största skogsälv, det vill säga en älv som inte har sin källa i fjällen, och är en av landets få outbyggda älvar.
Vid fint väder kan man från Pålbergets topp se ända ut till Bottenviken, men också alla de fem byar som utgör hjärtat i Råne älvdal: Böle, Prästholm, Melderstein, Orrbyn och Niemiholm. Under begreppet Fembyarna värnar de tillsammans sin hembygd med dess gemensamma kultur, historia och natur. En annan utflykt tar oss till havet och det lilla fiskeläget i Kängsön, med sina sjöbodar, båthamn, sommarkafé och kajaker att hyra.
Tillbaka på herrgården är Katarina och hennes pappa i full färd med att inför morgondagens bröllop ersätta en skadad tapet med några nya våder. Göran Thingvall har i hela sitt yrkesliv varit hotellbranschen trogen och även hunnit med några år som stugvärd för STF i Jämtland och Norrbotten.
– Att arbeta inom besöksnäringen är ett sätt att leva, konstaterar Katarina och får en instämmande nick från sin pappa.