Mil läggs till mil på slingrande skogsbilvägar. Avtagsvägarna blir allt dammigare och allt smalare. Vi ser inte en människa, möter inte en bil. Men till slut, när vi precis börjat undra om vi kanske missat något avtag, blinkar det till på gps:en: ”Ni är framme” läser vi tacksamt.
Men exakt var är vi? Någonstans i Bergslagen har vi förstått. Inte långt från Hällefors? Kopparberg? Absolut i västra Västmanland, i bergsbrukets själva hjärtkammare. Ett stall där väggarna delvis rasat samman hälsar välkommen, några stora säckar med kluven björkved visar vägen. Vi letar oss fram till fots mellan gran och fur, på en smal stig kantad av lingonris där mogna bär lyser ilsket röda.
Och så, bakom en krök, öppnar sig en nästan osannolik scen, som hämtad ur en saga av Elsa Beskow. Eller är det kanske Muminpappans festplats vi hamnat på? Grå stugor sticker upp sina tak mellan stenblocken. Färgstarka perenner kämpar om utrymmet i rabatterna. Sittgrupper och bänkar att slå sig ner på. Mjuk mossa, vindsus och solglitter över sjön.
Vi känner genast hur pulsen saktar in och axlarna sänks.
Så ser vi en kvinna som skyndar mellan två stugor med armarna upptagna av skurhink och lakanstrave. Kerstin Mill förmodar vi.
– Kommer strax, hojtar hon och försvinner mellan träden.
För att snart dyka upp igen. Och mycket riktigt, det är Kerstin Mill som äger och driver de fem gäststugorna på Nätsjö udde, utan vare sig el eller rinnande vatten. Däremot sjöutsikt, vedeldad bastu, torrtoa, bäddade sängar och täljstenskamin i varje stuga.
– Min familj köpte stugan på udden som sommarställe när jag var ung, berättar hon. Innan dess bodde det en gammal man här som hyrde av skogsbolaget. I stallet som nu har rasat hade han två hästar, fisk hämtade han i sjön och ved fanns överallt.
Kerstin köpte 2003 udden av sin mor. Hon drömde om en rofylld mötesplats i skogen och att där få dela kärleken till naturen, ”som en lunga av syre i vår svåra värld”.
Hon gjorde en affärsplan, fick grönt ljus av banken och byggde upp vad som i dag är Nätsjö udde.
– Jag jobbade som psykoterapeut och hade under senare år mottagning i Grythyttan, berättar hon. På Nätsjö udde skapade jag en plats för stresshantering, rehab och kursverksamhet, med boende och en yogastudio.
Ytterligare några år senare, inspirerad av sin mamma som under flera år arbetat som stugvärd i fjällen, valde hon att förvandla udden till vandrarhem med nio bäddar, veranda med gott om sittplatser och ny bastu invid sjön. Den gamla bastun blev Kerstins bostad och standarden i stugorna höjdes några pinnhål. I vad som varit familjens sommarstuga finns gemensamt kök och matsal. Allt färdigt till invigningen den 1 maj 2023.
– Och gästerna har hittat hit, försäkrar hon. Det är jättekul, med en spännande mix av besökare, och ännu har ingen frågat var diskmaskinen finns.
Städar gör Kerstin själv. Och sängarna står alltid bäddade, med tvätt av lakan och handdukar ombesörjd enligt avtal med Samhall. Näringsrik jord till rabatter och grönsaksland tillverkar Kerstin genom att omvandla matavfall till jord med bokashi-kompostering.
– Bättre än att matresterna ska ruttna och till slut kastas bort, förkunnar hon.
Och i rabatten, som tagit plats mellan två av stugorna, ser vi squash, rabarber, kålrabbi och spenat. Dessutom sallad och kryddor. ”Mer föda än fägnad” som Kerstin förklarar och nyper av några ätliga blommor som hon stoppar i munnen.
De timrade sovstugorna ritade hon på egen hand och fick hjälp av en lokal snickare att sätta upp. Invändigt är de sparsamt möblerade, med fokus på rena ytor, klassisk textil och en bra säng med sänglinne av god kvalitet. Tillsammans skapar husen en trivsam bykänsla, där alla hus är placerade så att de har utsikt över sjön och med stigar lagda av skifferplattor från Grythyttan.
Det har blivit stilla eftermiddag. Skuggorna är längre och i en vik gungar näckrosorna när en plötslig vindil kommer farande över sjön. I det gemensamma köket finns, förutom tunga stekpannor och rustikt porslin, även kafébord och en rymlig soffa att slänga sig i för att ta del av böcker, spel och tidskrifter i hyllorna.
Vi läser att det i Bergslagen under de senaste 200 åren funnits över 500 gruvor, varav det i flertalet varit järnmalm som brutits. På en karta över området finns otaliga skogsbilvägar och vattendrag inritade. Här har det huggits och avverkats skog ända sedan medeltidens bergsbruk då stora mängder ved behövdes för att smälta malmen. Och vattendragen utgjorde såväl transportleder som energi till järnbrukens smedjor.
I dag är det skogsbolagen som far fram genom Bergslagsskogarna, i sin eviga hunger efter råvara till sågar och bruk. Men runt Nätsjö udde står skogen tät och relativt otuktad. Här finns de vilda djuren, som varg, björn, älg, lo och järv. Och här gör stora stenblock varje försök att tränga in mellan träden till ett äventyr.
Gästernas middagsbestyr i köket är snart i full gång. En sorgsen storlom ger sig till känna samtidigt som matlagningen kulminerar på stekhällen som står uppställd på trädäcket utanför matsalen. Det blir därefter tid för en bastu i skymningen. Kvällsdimmorna kommer dansande över Nätsjön när vi tar en svalkande simtur i det sammetsmjuka vattnet. På lite håll ser vi stearinljus börja tändas i fönster och solcellslyktor blinka i rabatterna.
– Det går åt massor av stearinljus, konstaterar Kerstin och öppnar ännu en kartong som hon hämtat från förrådet.
Utan att störas av elektrisk belysning blir sensommarnatten snart förvånansvärt svart. Varken stearin eller solceller förmår hålla mörkret på avstånd, annat än i en liten cirkel runt själva ljuskällan. Utan att tänka på det pratar vi lite tystare, flyttar oss lite närmare varandra. En asp rasslar till i brisen, vi hör ljud ute från sjön, ”kanske en björn, eller en kräftfiskare” hinner vi säga till varandra innan det blir tyst igen.
Resultatet av Kerstin Mills genomtänkta men samtidigt lätt bohemiska anslag kring både hus och rabatter har blivit en plats att dra sig undan till. Tyst och stilla och utan andra krav än att bara vara.
– Det är roligt att tänka ut saker och att sedan genomföra det, även om det inte alltid blir exakt som man tänkt sig, säger hon. Men jag är absolut nöjd.
När jag vaknar tidigt morgonen därpå tror jag först att jag förlorat hörseln. Det är så tyst att jag inte vet om det är på riktigt. Det är först när en fågel ger sig till känna som jag förstår att hörseln är intakt.
Var får man i dag annars uppleva något sådant?