När båten lämnar Landskrona syns bara en mörk strimma vid horisonten. Bit för bit växer strimman till branta konturer av en ö som reser sig 45 meter över havet. Som en jätteost med gröna, sandiga kanter, utslängd mellan Sverige och Danmark. Vår tur börjar med en lång promenad upp till ostens plana yta. Där uppe står 1 600 gula cyklar uppställda på rad så långt ögat når. Under fina sommardagar kan nästan alla vara uthyrda, berättar Peter Kinnerfelt som tittar upp bakom de hojar som är inne på service i verkstadsboden. Peters far startade uthyrningen 1971 med omkring 20 cyklar, som en bisyssla till lantbruket. Sedan dess har cykling på Ven blivit ett välkänt koncept.
– Det är som en utlandssemester över dagen, brukar folk säga. Lätt att göra med barnen, säger Peters fru Cecilia Kinnerfelt som har klivit in i verkstan.
Efter att ha letat rätt på våra noga numrerade cyklar rullar två vuxna och tre barn iväg, omvälvda av himmel. Vid den södra horisonten syns en vit pinne som ser ut att sticka rakt upp ur havet. Det är Malmöskrapan Turning Torso och tittar vi åt andra håll ser vi även Helsingborg, Helsingör och Köpenhamn. Från de fria vidderna försvinner plötsligt stigen in i gröna grottor med taggiga björnbärsväggar och lianer av snårvinda.
Cyklingen längs Skåneleden runt Ven är bara tolv kilometer, lagom för en dag med många glass- och badstopp. Vi stannar ett par nätter för att känna lugnet som sägs infinna sig när sista båten har gått. En brant ravin leder ner mot campingplatsen där det låg ett tegelbruk fram till 1960-talet. Ravinen är utgrävd för att få lera som råvara till det som en gång var öns stora exportvara. På stranden nedanför campingen ligger kvarblivna tegelstenar i gult och orange som havet har rundat kanterna på. Före lastbilarnas tid var Vens läge oslagbart för snabba transporter och stora delar av Köpenhamn är byggd av tegel härifrån, berättar Niels Mouritzen som äger Camp Ven.
Han sitter på en bänk mellan boulebanan och grillplatsen där det fortfarande luktar tändvätska efter senaste familjen som köpt ett ”pinnbrödspaket”. Campingen fixar grillglöd, pinnbrödsdeg och instruktioner. För den som inte har vanan inne kan det vara mycket värt att få lite hjälp, förklarar Niels Mouritzen på svenska med danskt uttal.
– Ven passar bra för ”light outdoor”.
Han jobbade tidigare som ansvarig för hela Skandinavien på Visit Sweden, men ville ha mer tid med familjen och beslöt att slå sig ner på en ö. Efter att ha utvärderat flera öar i Sverige och Danmark föll valet på Ven, som har ett unikt läge, tycker Niels.
Han ser ”lugn och ro” som ett växande skäl för människor att resa, och vill positionera Ven som en året runt-destination.
– Ven är känt för gula cyklar, gula rapsfält och gul sol. Men att bygga upp en infrastruktur som bara används sommartid är inte hållbart.
Numera håller han öppet året runt både på campingen och på värdshuset House of Ven som han också äger.
– Den som söker lugn och ro får den optimala upplevelsen i januari!
En annan som satsar på lugnet är Christel Ericsson (bilden), som har bedrivit ”alpackatrekking” på Ven i tio år. Några minuters cykelväg från campingen står fem sagoväsen med lockig pannlugg och väntar.
– Ibland kommer det något teambuilding-gäng som vill tävla, men det går inte att tävla med alpackor, tvärtom, det handlar mer om mindfulness.
Vi får instruktioner att röra oss med långsamma rörelser. Alpackorna blinkar trankilt med sina osannolikt långa ögonfransar och presenteras för oss en efter en. Xerxes har en väldigt speciell färg, rose grey, en nyans som Armani använder i sina kostymer enligt Christel Ericsson. Xerxes grimskaft överlämnas till tioåriga Aron Froster. Båda ser lite undrande ut över hur de ska förhålla sig till varandra.
– Ge dem en liten stund, snart känner de igen era dofter, säger Christel.
Själv leder hon två alpackor som får det lite trångt på stigen. Efter bara några meters promenad hörs ett ljud som liknar en kraftig, luftig hostning. Och sedan ett bestämt ”Nej, Marabou!”.
Christel förklarar att Marabou blev irriterad på Prins Caspian och laddade för att spotta men hon lyckades hejda honom. Hela resten av turen går Marabou med hängande underläpp och ser mycket missnöjd ut. Spottet består av maginnehåll som djuren trycker upp, och nu har han en sur smak i munnen som gör att han inte vill äta, förklarar Christel.
De andra alpackorna mumsar däremot obekymrat i sig tistlar och björnbärskvistar. Det är inte helt tydligt vem som är ute och går med vem eller vart vi är på väg, och det verkar vara en del av konceptet. Vissa deltagare vill ha helt tysta vandringar för att verkligen känna in alpackornas väsen, berättar Christel. Själv blev hon uppslukad av dessa väsen vid ett första slumpmässigt möte, och kunde sedan inte släppa tanken på egna alpackor. Hon säljer den exklusiva ullen på marknader, men Xerxes och gängets huvuduppgift är just att gå på sådana här vandringar som har blivit alltmer populära.
De ulliga djuren går som i en drömvärld, de glider fram med dröjande steg längs stigen.
– Ååå, vad söta, utropar cyklister som stannar till.
– Det är det vanligaste jag hör. Alla man möter ler det där breda leendet, ingen kan vara sur när de ser en alpacka, säger Christel.
Alpackahagen ligger längs öns branta kant och passar bra för djur med ursprung i Anderna. Cykelstigen fortsätter bort till hamnen. En minut från båtens anläggningsplats finns en attraktion som nog går många besökare förbi: jättefräken. I en kraftigt lutande gethage växer en djungel av denna sällsynta växt som liknar en enorm grön flaskborste. Den är nästan högre än barnen och ger en liten fläkt av tiden före dinosaurierna då trädstora ormbunkar och fräknar bredde ut sig över jorden.
Härifrån måste vi återigen forcera den stora uppförsbacken upp till öns ovansida för att fortsätta cyklingen längs södra delen. Med böljande guldgula vetehav på ena sidan och det stora blåa havet på den andra. Solen är ovanligt frånvarande just denna dag och ingen av oss är särskilt badsugen. Men de sandiga stupen lockar till att lägga sig på mage och titta ut över kanten. Det tar inte lång tid att få syn på en tumlarfena för den som har ögonen och kikaren med sig. Branterna går under namnet backafall, ett namn som används för just Vens kanter, och som omsjungs i femtiotalsvisan Flickan från Backafall.
På sätt och vis känns det rätt bra att vara här i halvfint väder, när inte alla 1 600 cyklar är uthyrda. Redan nu kan man komma oroande nära andra cyklister när stigen blir smal och man rundar en häck eller kommer ut ur någon av de gröna grottorna.
Nästa obligatoriska anhalt är Tycho Brahe-museet, på platsen där denna astronom kartlade planeters, stjärnors och kometers banor, och lade grunden till vår tids världsbild med solen i mitten. Enligt en skylt vid entrén blev Tycho Brahe utnämnd till Årtusendets skåning 1999. Under sin levnad var han dansk, men nu har Sverige tagit på sig strålglansen från denna 1500-talskändis, eftersom Ven och Skåne hunnit bli svenskt.
För att vara ostörd av väder och vind lät Tycho Brahe gräva ett underjordiskt observatorium, vars ruiner man kommer ner till genom en trappa som blir mörkare och mörkare tills vi står i en kolsvart krypta. Aningen ljusare blir det när en film drar igång som ska ta oss tillbaka till en stjärnskådande natt 1587. Filmen gör oss dock mer förvirrade än medryckta och alla är lättade att få återvända upp i ljuset.
Det ostörda mörkret var en av Vens stora tillgångar, som gjorde att den danska kungen skänkte Ven till Tycho Brahe och gav honom pengar till att anlägga dåtidens stora rymdcentrum. Men utöver sitt mörker är Ven också berömt för sitt ljus – ett skandinaviskt, vitt ljus som det stora havet och den stora himlen åstadkommer. Just denna mulna dag är det inte så tydligt men ljuset sägs ha lockat hit konstnärer sedan länge. Utmed cykelvägarna ligger många små konstgallerier, och när vi har passerat fyra silversmeder känns det som om vi måste kliva in hos någon.
Hos smyckeshantverkaren Malin Ljung finns en monter med silverörhängen, gjorda efter en frökapsel från syren som liknar ett smalt hjärta. Det är en av hennes bästsäljare som hon packar och skickar över hela världen, från Tokyo till New York. I internets och Instagrams tidsålder har Ven återigen blivit ett bra läge.
– Det är lite udda att ha verksamhet här men det kan nog vara en fördel att sticka ut.
Malin Ljung är ingift på ön och har bott här sedan tio år. I bakgrunden i ateljén pysslar tvååriga dottern Viola.
– Hon har varit med mig hela tiden i verkstan men nu börjar hon snart på förskolan.
Både förskola och skola upp till femte klass finns på ön, sedan blir det båt till Landskrona, förklarar Malin.
– Jag gillar kontrasten, på sommaren är det som en storstad med allt folk och på vintern är det som på landet.
Hon plockar fram ringar med stenar som liknar planeter i en stiliserad omloppsbana, och berättar att hennes skapande också inspireras av former från Tycho Brahes trädgård. Ven må vara lite avskilt, men nära till storstäder, himmel, hav och till universum.