Strax norr om Mellerud ligger Holms kyrka, en liten vitkalkad stenbyggnad från första hälften av 1200-talet. Den är en av hundratals kyrkor över hela Sverige vigda åt Olav den helige – den norske kungen Olav Haraldsson som kristnade Norge, dödades i slaget vid Stiklestad år 1030, och där-efter blev helgonförklarad.
Intill kyrkan passerar en av många medeltida pilgrimsleder med slutmål i Nidarosdomen i Trondheim, där Sankt Olavs reliker förvaras. När vi nu, nästan 800 år efter att lilla kyrkan uppfördes, kränger på oss ryggsäckarna utanför känns det nästan lite andäktigt. På den smala grusväg där vi nu sätter ner våra fötter, har tusen och åter tusen pilgrimer vandrat mot vallfartsorten i Norge. Här är nu jordbruksbygd med beteshagar och ändlösa havreåkrar. En lövrik allé inleder. Himlen är blå och solen värmer. Några surrande humlor gör oss sällskap en bit på vägen.
Vi har valt att utforska två etapper på pilgrimsleden Dalsland. Den sträcker sig totalt tio mil från Vänersborg i söder och Edsleskog (mellan Bengtsfors och Åmål) i norr, och beräknas ta fyra till fem dagar att vandra. Det länge bortglömda pilgrimsstråket, där man förr riskerade att gå vilse i lövslyet, röjdes och rustades för drygt tio år sedan och tar nu varje år emot ett växande antal vandrare.
För vår tvådagarsvandring har vi valt ett något okonventionellt upplägg. Vår första dagsvandring, etapp tre på leden, börjar vid Holms kyrka och fortsätter norrut till Upperud intill Dalslands kanal, där vi övernattar i STF–boendet vid slussen. Dag två fortsätter vi norrut på den fjärde etappen av leden. Men eftersom det är knöligt med kollektivtrafik vid etappens slut i Högelund, har vi bestämt oss för att i stället vända halvvägs och gå tillbaka till Upperud. Ett lockande alternativ är förstås att övernatta i något av vindskydden i närheten och fortsätta leden norrut – men det får bli en annan gång.
Nu är det dag ett, och vi vandrar söder om Upperud där leden är flack och lättforcerad. Passerar gråpatinerade lador och uthus på en grusväg med tydlig femtiotalskaraktär. En svag doft av gödsel gör sig påmind och ask och hassel rasslar med sina löv. En informationstavla berättar att vi passerar våtmarkerna Bergs mader och Gösjön, där många flyttfåglar väljer att rasta under resan söderut och det finns fågeltorn att skåda ifrån.
Vi funderar på om samma fågelarter syntes i landskapet för tusen år sedan, då pilgrimshorderna sökte sig mot Nidaros. Att pilgrimsvandra är en tradition som utövats i de flesta religioner. Under medeltiden var pilgrimerna en vanlig syn på Europas vägar. Många vandrade till Jerusalem och Rom och till spanska Santiago de Compostela där aposteln Jakob enligt legenden har sin grav. Miljoner och åter miljoner människor befann sig ständigt ute på vägarna. Under reformationen, då protestantismen vann mark i Europa, förbjöds vallfärderna och i Sverige var det Gustav Vasa som satte stopp för traditionen att pilgrimsvandra.
I dag har pilgrimsvandringarna återuppstått på många håll. Fler och fler människor väljer att vandra till de gamla pilgrimsmålen. Ett ökat engagemang för andlighet anses ligga bakom, men också ett allmänt intresse för vandring och friluftsliv. Många uppskattar möjligheten att i långsam takt ge plats för tankar och reflektioner. En del föredrar att vandra ensamma, och en pilgrimsvandring kan lika mycket vara en inre resa som en yttre, oavsett om den är religiöst motiverad eller inte.
På vår pilgrimsfärd blir bruset från E45:an nu allt tydligare, för att återigen tystna efter att vi korsat trafikleden. Tät sly ersätts av tyst blandskog och mjuk mossa. En skylt berättar att vi vandrat in på Hökeliden, en välskött skogsfastighet som 1810 gavs till marskalk Jean Bernadotte från Frankrike i samband med att han valts till tronföljare i Sverige under namnet Karl XIV Johan.
En smal stig tar oss längre in i det miljöcertifierade skogsskiftet där den senaste tidens regnväder inte passerat obemärkt. Det klafsar om kängorna och skvätter av lera långt upp på benen. Vildsvinsbök släpper ifrån sig en mättad doft av fuktig jord.
Efter en förmiddagsfika i en ekbacke vandrar vi vidare. I Svankila naturreservat är det ovanliga naturtyper som ängsgranskog, sumpskog och lövskog med inslag av gamla grova ekar som ska skyddas och bevaras. Vi ser spår av hackspett och insekter, klättrar över vindfällen, hör vindsus och lövrassel, fångas av solstrålar som silas genom lövtaket.
På en bergknalle i Edet, omgivna av blommande ljung, äter vi medhavd lunch. Vi tänker på de pilgrimer som vandrat före oss och undrar vad som drivit dem? Syndernas förlåtelse? Eller kanske även då en längtan bort från en enahanda och kravfylld vardag?
En skällko vilar i en glänta, vildaplar pryder en välbetad hage, ask, lind och kastanj kantar den idylliska vägen längs Svanfjorden med raden av sommarstugor från 1950-talet. Efter femton relativt lättvandrade kilometrar är vi framme i Upperud, ett litet brukssamhälle i början av Dalslands kanal.
Den vandrare som har tid och kraft över kan här göra en avstickare på 2,5 kilometer till den omtalade akvedukten i Håverud – en genialisk lösning där kanalen lagts på en hylla ovanför berget för att också ge plats för såväl järnvägs- som landsvägsbro. I Upperud finns också Dalslands konstmuseum, med konsthantverk och samtidskonst, inrymt i delar av det gamla bruket.
Vårt mål är emellertid det före detta spannmålsmagasin som förvandlats till sjönära och okonventionellt hotell, Upperud 9:9. Det utgör också något av ett centralt nav för vandrare på pilgrimsleden. På dörren till våra rum möts vi av en lapp som meddelar att ”Bastun är varm 16, middagen är klar 18. Välkomna”. Lappen är signerad Kerstin, vår hotellvärd.
Kerstin Söderlund har en bakgrund inom landsbygdsutveckling och var en av personerna bakom upprustningen av pilgrimsleden Dalsland. I Upperudstrakten saknade hon ett boende, helst med service till vandrarna, och det hela slutade med att hon själv köpte och byggde om det gamla magasinet. I dag driver hon hotell Upperud 9:9 tillsammans med sin dotter och svärson. (Ett reportage om hotellet finns att läsa i Turist nr 3-23 och på Turist.se.)
Dagen därpå inleds med en kort vägsträcka på asfalt innan vi viker av in på leden igen. Den här etappen utlovar 23 kilometer vildmark med tidskrävande och kuperad terräng. Vilket visar sig stämma. Inga idylliska grusvägar mellan röda stugor. Det blir lika brant uppför som brant nerför, gåstavar rekommenderas. Vi bjuds på stenig djupskog, kalhyggen och trånga passager mellan mossbelupna stenblock av ljus kvartsit. Men också spännande natur med utsiktsberg, svarta näckrostjärnar, vindvridna tallar och porlande bäckar. Tidvis slitsamt, men med en rikligt tilltagen belöning: Från Skalåsknatten kan man vid bra väder se Kinnekulle avteckna sig på andra sidan Vänern. Dessutom finns en fin lägerplats vid Livarebosjön. Drygt halvvägs vänder vi – och kan -konstatera att upplevelsen faktiskt blir en annan när utförsluten förvandlas till uppförsbackar och tvärtom.
Kvällens bastu i Upperud blir både varm och välkommen.
Efter en natts djupsömn visar det sig att det finns mer att berätta om pilgrimer i Dalsland. Vi gör därför ett besök i Edsleskog där pilgrimsleden vi precis vandrat gör halt efter fem etapper.
Före detta turistchefen i Dalsland, Johan Abenius, tar oss tillbaka till 1200-talet. Dalsland var då en otillgänglig och glest befolkad gränsbygd. Men det var här, i Edsle-skog, som mirakelprästen Nils fick en ståtlig kyrka byggd åt sig. Nils ska ha varit en omtyckt präst som, enligt legenden, slogs ihjäl av två berusade drängar när han efter mässan var på väg med nattvarden till en sjuk person. På platsen där hans blodiga kappa hittades sprang en källa upp med vatten som kunde bota sjuka. Ryktet om källan spreds och det berättas att pilgrimer på väg till Nidaros stannade för att hämta kraft ur källans vatten. Källan i sig kom så småningom också att utgöra slutmål för pilgrimer som kanske inte förmådde ta sig ända till Norge.
Efter att biskop Bengt i Skara berättat för påven i Rom om Nils och hans källa blev mirakelprästen helgonförklarad som Sankt Nicolaus av Edsleskog. Till hans ära uppfördes en praktfull kyrka i tegel, ett material som var nytt i Sverige i början av 1200-talet och därmed mycket exklusivt. Där erbjöds besökare syndernas förlåtelse mot betalning vilket gav kyrkan goda inkomster. Delar av den medeltida kyrkan stod kvar till början av 1900-talen då den brann ner. Två träfigurer räddades ur lågorna och står nu i koret på Edsleskogs nya kyrka. De kan säkert få historiens vingslag att fladdra lite extra för dagens pilgrimsvandrare. Någon syndernas förlåtelse utlovas emellertid inte längre.