Som en fästning i rött tegel sticker Abisko naturvetenskapliga station, ANS, upp ur björkskogshavet. Med utsikt över Torneträsk och inramad av snöklädda fjäll på alla sidor. Högsta punkten mellan tegelbyggnaderna är Observatoriekullen, där vita master och mätinstrument spretar åt alla håll. Hit har stationspersonal vandrat av och an, genom polarnatt och midnattssol, sedan stationen anlades 1912, för att läsa av bland annat nederbörd, vindriktning, luftfuktighet, magnetfält och solinstrålning i olika våglängder.
Länge skulle temperaturen noteras var tredje timme, dygnet runt. Numera sköter mätinstrumenten i stort sett sig själva, men någon måste kolla varje dag att allt fungerar, berättar forskningsingenjör Niklas Rakos. Stationens långa mätserier är ovärderliga, så inget får gå snett.
– Förr kunde man känna på lukten här om det var sol, då luktade det bränt.
Han visar den gamla modellen av solmätare, en glaskula som förstärker solstrålarna och bränner hål i ett papper när solen är framme. Varje morgon plockade man ut pappret, där en rad med brännmärken visade när solen varit framme. Det är bara sju år sedan stationen fick en digital mätare och kunde sluta skicka brända papperslappar till SMHI i Norrköping. Numera skickas andra saker härifrån, som provrör med uppsamlade sporer som varje vecka tas emot av ett globalt svampforskningsprojekt.
På toppen av Observationskullen står en liten röd bod och i dess källare finns många hyllmetrar pärmar med mätuppgifter. Dessa dammluktande data blir mer eftertraktade för varje år som går. Inne på stationen berättar Erik Lundin att allt fler forskare från hela världen ansöker om att få komma till Abisko.
– Du börjar inte från noll när du kommer hit, utan din forskning kan kopplas bakåt, förklarar Erik Lundin.
De långa mätserierna är extra intressanta eftersom klimatfrågan ställs på sin spets nära polerna. I Arktis går uppvärmningen snabbare än någon annanstans på jorden. Det blir viktigt att följa hur ekosystemen reagerar, men det finns inte många forskningsstationer så här långt norrut – och ännu färre sedan Ukrainakriget gjort det svårt att arbeta i Ryssland. I dag kommer en stor andel av all tillgänglig kunskap om arktiskt klimat och biologi från Abisko och från forskningsstationen Toolik i Alaska.
– Det är bra att det finns två ställen där det har forskats länge, men det blir förstås ändå en begränsad representation av Arktis. Stora beslut fattas utifrån data från en ganska liten area, säger Erik Lundin.
Forskningsresultaten lägger grunden för de klimatmodeller som bland annat FN:s klimatpanel använder för att göra prognoser och scenarion över uppvärmningens effekter. I stort sett alla de omkring 300 forskare som kommer till stationen varje år håller på med undersökningar kopplade till klimatförändringarna.
Björkskogen kring forskningsstationen är fylld av försöksrutor och mätinstrument. Ett litet hus med grönt tak döljer en norrskensmätare som är stängd för säsongen. I Stordalen, alldeles intill Abisko by och Torne träsk pågår sedan 1950-talet kartläggningar av permafrostmyrarna som aldrig tinar. Definitionen av permafrost är att tjälen ligger kvar hela året, åtminstone två år i följd. I Stordalen har den djupa tjälen byggt upp så kallade palsar, kullar som kan bli flera meter höga, ett slags tredimensionellt landskap med större rikedom av insekter och fåglar än en vanlig platt myr. Palsmyrarna finns bara längst i norr och är den naturtyp som förmodligen kommer att försvinna snabbast från Sverige i ett allt varmare klimat. Forskningen här går bland annat ut på att ta reda på hur mycket växthusgaser, bland annat koldioxid och metan, som tas upp respektive släpps ut, från den frusna myren.
Men även vintertid pågår forskning om den arktiska faunan i Abisko. En internationell forskargrupp, knuten till Umeå universitet, undersöker vad växter och mikroorganismer håller på med under snön.
– Här har vi åtta månader med snö och om man inte tittar på vad som händer då blir det ett stort okänt tomrum, säger dansk-kanadensiskan Emily Pickering Pedersen.
Genom att fylla detta tomrum vill hon och hennes kollegor bidra till att göra klimatmodellerna mer verklighetsnära. Ett försök sker i forskningsstationens trädgård, där tall, lingon, krypljung och fjällsippa är planterade i 22 lådor. Här undersöker forskarna hur aktivt svampar och växter samarbetar under vintern.
– Vi kommer att mata växterna med speciell koldioxid som går att spåra, och se hur de för kolet vidare till svampen. Och sedan matar vi svampen med kväve för att se om den delar med sig till växten, förklarar norska Rebekka Gullvåg.
Till skillnad från majoriteten av forskarna stannar den här gruppen i Abisko under hela långa, mörka vintern. De följer växternas liv ute i den hårda verkligheten och kan ibland behöva gräva bort två meter snö för att komma ner till sina provrutor. När en orkan dök upp i vintras satt de inblåsta flera dagar utan elektricitet nära sin västligaste försöksruta i norska Vesterålen.
– Men vi har också haft många fina fältdagar när vi har åkt skidor till provytorna genom polarnatten, säger Leah Kirchhoff från Tyskland.
Det känns som en lång väg från att mäta växters aktivitet under snön till att lösa klimatkrisen, eller?
– Det enda som kan ändra situationen är politiska beslut, och det ändrar vi inte genom den här forskningen. Men vi hoppas att vi kan bidra till förståelsen för hur jorden svarar på klimatförändringar. Att beskriva vinterdelen av arktiska ekosystem kan kanske göra förutsägelserna mer precisa så att vi vet vad vi behöver förbereda oss på och hur olika ekosystem kommer att reagera, säger Rebekka Gullvåg.