Detta är en text där innehållet är skribentens egna uppfattning.
Där – pekar jag – i Amazonas, höll jag på att bli uppäten av en krokodil. Där, i Bangladesh, smög vi oss olagligt in på en fabrik. Där, i Sorrento, fick jag en kyss på en båt. Där, i en pist i Yuzawa, krockade jag med en japan och blödde näsblod.
Hör bara. Resorna som byggde denna människa som är din mor, en äventyrare. Det var inte ens någon större bedrift, alla mina gymnasievänner sköt iväg som kanonkulor med tropikhjälmar över kontinenterna. Världen låg öppen för västerlandets priviligierade ungdomar, om man skurade köpcentrum i ett par månader.
Det var fantastiskt att leka Hemingway, Ester Blenda Nordström eller Thor Heyerdahl, det var ju att bli en nyanserad människa; mångbottnad, erfaren.
Bildningsresan, som jag känner den, har till stor del varit geografisk. Bra saker att göra: se originalkonst på museum, lära känna avlägsna människor med obskyra språk, arbeta som volontär, besöka nedgångna författarbostäder, bli inbjuden att dricka sprit hos lokalbefolkning.
”Det var ett storslaget – och övermodigt – sätt att gå ut i livet”
Min son snurrar på globen och ögonen lyser. Men jag vet ju. Mitt frosseri i världen var inte sunt, hans resa måste bli en annan.
Han vet redan att vi håller på att grilla sönder den jord vi lever på. Korallerna har tappat färgen och Grönlands undergångsturism visar kalvande glaciärer i dödskamp.
Det tar lite stopp i huvudet och i snurrandet. I den allmänna misären kommer varken min eller någon annans unge att få leka upptäcktsresande och gå vilse i en öken bara för att det är härligt.
Jag resignerar. Tar fram andra kartor. Z8 över Härjedalen, hittar Storvigeln, hemliga stigar till Norge, förbjudna rödingar och renskiljning. Visar foton från Utklippan, en stenö bland vågtoppar. Sälarna vinkar med sina glada rumpor, fartygsvrak ligger som mörka skuggor på havets botten. Här är ett av få ställen i landet där den grönfläckiga paddan lever, min son gillar djur. Hans ögon lyser nu också.
Jag släcker jordgloben.
Ett slag var världen min, så stor och tillgänglig. Men det var en illusion, jag vet. Och nu har den krympt. Jag kan inte låta bli att sörja det.