Blunda och tänk på karaoke. Ser du en stökig bar framför dig? Ett ställe där ölen är billig och det mesta av maten friterad? En plats där ljudanläggningen svajar och högtalarna då och då skriker högre än personen på scen?
Dags att öppna ögonen. Och glömma allt. I samband med att pandemin tog över världen, intog karaoken Göteborg. Även om sunkhaken fortfarande har sin plats, inte minst i stammisarnas hjärtan, har västkustkaraoken utvecklats och förgrenat sig till att bli så mycket mer. I dag kan du hyra ett eget bås för bara dig och ditt gäng, du kan spela in framträdandet, dra på dig en elgitarr om du vill – och varför inte peruk och en glitterkostym? Prickar du rätt helg så kan du faktiskt köra med ett alldeles eget liveband i ryggen. Göteborg har förvandlats till ett karaokeparadis.
Redan på trottoaren luktar det lyx. Signaturdoften från Melody Club letar sig ut på Teatergatan, en ganska anonym parallellgata till Avenyn. Inne på klubben serveras drinkar och specialkomponerade menyer att dela på. En diskret heltäckningsmatta följer trappan ner till undervåningen där de flesta av de tio privata karaokebåsen finns. Varje bås har näst intill obegränsat med låtar att välja mellan. Där finns också elgitarr, elbas, keyboard och ett litet trumset. Plus en glittrig garderob med tillhörande peruker. Vill du spela in ditt framförande så är det bara att trycka på den röda knappen. ”Karaoke på steroider” var målet när stället slog upp portarna för några år sedan.
– Trenden är tydlig, folk vill inte bara äta och dricka. De vill göra något tillsammans. Vi åkte runt både i Japan och USA för inspiration innan vi förstod att det var just detta vi ville göra, säger en av delägarna, Miguel Moreno.
I ett av båsen har kvällen redan börjat. Ett gäng kvinnor i medelåldern trängs alla uppe på scenen. De är vänner och systrar, några gamla skolkamrater. Två flaskor bubbel står på bordet och när dörren öppnas hörs Madonnas Material girl. En grupp som denna, där alla självklart greppar micken, är lite ovanlig, enligt Miguel Moreno. Det brukar alltid finnas någon som börjar lite mer avvaktande. Som bara vill sitta i soffan.
– Oftast är det en som säger att hen inte ska sjunga. Men erfarenheten säger att alla ändå gör det.
Nästa grupp som tar ett bås i besittning är ett gäng kollegor. De är på AW och har redan hunnit dela några flaskor vin före ankomst. Linda Kungstam fastnar i korridoren där hon deklarerar att det visserligen är självförvållat att hon står här en fredagskväll, men att det kommer att stanna vid ett passivt deltagande.
– Jag ska inte sjunga. Det är inte min grej. Jag hängde med för att de andra ville.
Den som låg bakom bokningen är Rasmus Karlsson. Han har varit här tidigare och det är ganska uppenbart att karaoke är hans grej. Efter trettio sekunder inne i båset har han peruk på och skrålar med i Sommartider.
– Jag tycker det är en större upplevelse här. Det är verkligen extra allt, säger han medan en kollega gör ett snabbt låtbyte på skärmen.
Karaokefenomenet uppstod i Japan på 70-talet, men har efter det spritt sig över världen. Fritt översatt kan namnet sägas betyda tom orkester. Inte riktigt applicerbart på The Melody club, där faktiskt både trummor och synt finns att tillgå.
Och verkligen inte på Skeppet, det ställe i Göteborg som stoltserar med livebands-karaoke. Åtminstone ett par gånger om året ställer sig bandet Karro&Åke på scen och bjuder upp hugade sångare att framträda med komp av levande musik. En repertoar på åtminstone 150 sånger utlovas, allt från Britney Spears till Beach boys. Nästa planerade datum infaller i mars.
Skeppet ligger i gamla sjömanskyrkan vid Stigbergstorget ovanför Stena Lines Danmarksterminal, och satsar stort på sin livescen. Det är faktiskt här i stadsdelen Majorna, som flera av Göteborgs mest anrika och klassiska karaokescener återfinns. Inte sällan med mer fokus på gemyt och känsla än elegans och glitter-topp.
Men även kring Avenyn hittar vi ställen med liknande vibbar. Ett par kvarter från The Melody club ligger Gustav Vasa. Här finns varken signaturdoft, heltäckningsmattor eller sharing-menyer. Ett par gäster är inbegripna i ett brädspel, några andra delar på en stor stark. Väggarna är av sten med mörka bjälkar i taket. En bit in i lokalen hänger ett porträtt av vad som får antas vara den gamle kungen.
På Gustav Vasa flödar varken drinkar eller pengar. Men det finns något annat. Här finns de riktiga rävarna. De som går flera gånger i veckan. Som har övat hemma. Som vet precis vilken duett de vill köra, om de hittar rätt partner.
Kvällens karaokevärd är Marissa Sundblad. Intill baren finns post-it-lappar och en instruktion om hur man önskar låt. Men innan någon vågar fatta bläckpennan och ta steget hjälper Marissa till att bryta isen. Hon greppar vant micken. Rösten är raspig och hes, nerverna obefintliga. Och det funkar. Knappt är låten över innan Andreas Palmnäs är uppe. En riktig karaokeveteran med ett imponerande vibrato. Men han har också snart trettio år av karaoke bakom sig.
– Det ger en sådan otrolig adrenalinkick att vara uppe och sjunga. Det går inte över med åren.
Men, konstaterar han, det handlar inte bara om att få uppträda. Det är atmosfären som skapas av karaoken som lockar honom. Att ställa sig och sjunga inför andra är att öppna sig.
– Det blir en väldigt varm och mjuk stämning. Alla försöker stötta varandra. Du är aldrig ensam, även om du är själv på scenen.
Längst bak i lokalen sitter vännerna Annika och Alica. De kan bara hålla med. Stämningen på karaoke liknar inget annat. Även om det är mycket folk och stundvis mycket alkohol, blir det aldrig bråk.
– Det är svårt att bli arg på en jobbig kille om han precis kört en smäktande version av My heart will go on.
Deras första låt blir Fever av Peggy Lee. De lägger stämmor som proffs och får rejäla applåder. Och enligt egen utsaga, lite hybris.
– Man vill upp igen! Men vi får se. Kvällen har bara börjat.
I baren går allt fler lappar åt. En ung tjej kör Adeles –Rolling in the deep med häpnadsväckande tonträff. Nu tittar till och med brädspelsgänget upp. Marissa konstaterar att hon själv inte kommer kunna köra någon låt på ett tag nu, och att det är precis som det ska vara.
Tillbaka på Melody club börjar det 105 minuter långa och svettiga passet i båset med jobbarkompisarna gå mot sitt slut. Tiden är vald med omsorg av ägarna, för att de vet att det är just då man har som roligast. Spärrarna har släppt och man vill bara köra mer och mer och mer. På scenen håller Rasmus fanan högt. Nu är det Lena Philipssons vinnarlåt från Melodifestivalen 2004 som fyller rummet. Som sällskap på scenen, iklädd guldbyxor och guldkavaj, står nu plötsligt Linda Kungstam, hon som bestämt hävdade att karaoke inte var ”hennes grej”.
– Ont, det gör ont, det gör ont, skrålar hon. Utan att se det minsta plågad ut.
