Det är något med ordet i sig. Anorak. Känns bra i munnen, oavsett om jag betonar på första eller sista a:et, enkelt och tryggt. Så är det med själva plagget också. Något att lita på, som inte åbäkar sig. Omfamnande. Håller mot vinden. Stor huva, dragsko i midjan, ficka på magen. Eller?
Den som bildgooglar på ordet hittar alla upptänkliga varianter: utan bröstficka, utan luva, med dragkedja fram. Så en anorak kanske bara är en friluftsjacka, rätt och slätt?
– Absolut inte, säger modedesignern Roland Hjort med eftertryck. En anorak dras över huvudet. Den ska ju stänga snö och oväder ute. Och så har den en stor ficka med lock på bröstet. Och även om den är opraktisk tycker jag det är ett fantastiskt plagg!
I fråga om anorakens kännetecken får han medhåll av modehistorikern Tonie Lewenhaupt, som tillägger att den ska ha dragsko. Men ”fantastiskt plagg” – nej, det håller hon inte med om.
– En anorak är en anorak är en anorak, liksom. Som är bökig att dra över huvudet, eftersom hälften av kläderna under följer med.
Skalplagg: Friluftslivsexperten Johan Skullman är anorakfrälst, både i jobbet och på fritiden. ”Det finns inget bättre!”
Till Vänster: Egengjord: Händiga Carina Frost sydde sin egen anorak på 1970-talet och använder den fortfarande mycket. Till höger: Modeskaparen Fia Sjöström känner sig både skyddad och snygg i sin anorak.
Tonie Lewenhaupts uppfattning är att plagget antingen har en viss töntstämpel, eller signalerar att dess bärare är en ”sportfåne” som gärna, genom fastsydda dekaler visar upp vilka toppar hen bestigit.
– Med anoraken markerar du hur duktig du är på att åka skidor och klättra.
Själv har hon aldrig ägt någon. Ändå får hon värme i rösten då hon beskriver den bild hon får i huvudet av ordet:
– Jag ser en snösluttning framför mig, solen skiner, ett helt gäng människor i anorak som mumsar på varm choklad och äggmackor. Man känner lukten av plasttermos och apelsin… Men det är något jag nästan aldrig varit med om själv, min familj åkte inte skidor.
Att anoraken förknippas med vintersport, framför allt längdskid- och långfärdsskridskoåkning är nog de flesta överens om. Men genom årens lopp har det också gått att köpa sjöanoraker, regnanoraker och på senare år även anoraker anpassade för till exempel löpträning. Designern Roland Hjort använder ibland en anorak då han långpromenerar. En han ärvt. Ja, anoraker ärvs. För att de är sydda i tåliga material med rejäla sömmar, men antagligen också för att de är tidlösa, och ofta av unisexsnitt.
Skillnaden i utseende mellan de anoraker som avbildas i postorderkataloger från 1940-talet och de som i dag återfinns på friluftsföretagens sajter är liten. 1940-talets anoraker är vita, beige och bruna, länge dominerade de röda och mörkblå. I dag finns de förstås i allehanda färger. Ännu ett skäl till att anoraker ärvs kan vara att en äldre, lätt patinerad anorak signalerar ”Jag är en länk i en gammal familjetradition; jag ser skidåkande som en friluftsaktivitet, inte som en sport”.
Används i många olika sammanhang
En person som gillar anoraken och gärna lyfter fram dess praktiska fördelar är friluftslivsexperten Johan Skullman, som också arbetar med utveckling av friluftsutrustning på företaget Fjällräven. Han berättar att han själv burit anorak sedan han var barn, under sina många år i försvaret (där kallas de snöblusar) – och att han fortfarande använder anorak ”jättejättemycket”, både privat och i jobbet.
– Inte minst på vintern när jag är aktiv i snön, oavsett om det är på skidor, när jag kör hundspann eller vad jag än gör. Jag är nog frälst!
Men för att helt inse anorakens storhet måste man förstå dess bakgrund och historia, säger Johan Skullman.
–Förlagorna finns ju hos samer, inuiter och urinvånarei Amerika, i en tid utan blixtlås. De är sprungna ur naturfolkens sätt att hantera djurhudar och senare textilier med nål och tråd. Det för ju med sig ett funktionalitetstänk; de måste vara pålitliga, vilket betyder inga onödigt stora öppningar och en huva så att man vid behov kan skydda huvudet.
Att en del i dag tycker att anoraken är ett besvärligt plagg beror främst på att dragkedjan orsakat en slags lathet, tror Skullman.
– Bekvämlighet är ju ett typiskt drag hos homo sapiens. Med dragkedja blir det primära att ta av och på. Men jag tänker att funktionen är viktigare. Anoraken är ett säkrare plagg än andra jackor för att den inte har någon dragkedja som kan haverera.
Utan dragkedja blir det också möjligt att ha en stor känguruficka fram i stället, konstaterar Johan Skullman. Eller till och med två: den klassiska ”brevlådeficka” som öppnas uppifrån och en genomgående från sidorna.
Skullman poängterar samtidigt att om man är mycket bekväm av sig eller rädd om frisyren så ska man kanske inte välja en anorak.
– Det har jag respekt för. Men jag tycker man ska försöka vänja sig vid tanken. Prova! För det finns inget lika bra alternativ.
Det var på 1930-talet som anoraken på allvar lanserades som friluftsplagg i västvärlden. Inspirationen kom från Grönland. Förra sekelskiftets äventyrare och upptäcktsresande, som Fridtjof Nansen och Adolf Erik Nordenskiöld, hade fört med sig redskap, kläder och husgeråd från sina polarresor, och på Grönland hade de funnit plagget ánorâq, bildat av det eskimåiska ordet för vind, anore.
Det är en lätt surfrän vindpust som möter mig och konservatorn Christian Stadius när vi går in i kylrummet på Etnografiska museet i Stockholm. Här är luftfuktigheten 44 procent och termometern visar 12 plusgrader, allt för att museets mest känsliga textilier ska må bra. Christian Stadius plockar fram en rad plagg som i museets register kallas anorak men också ”tröja”, ”ytterrock”, ”päls”, ”snöblus” och ”skjorta”. Alla går dock definiera som anoraker, om man går på beskrivningen jacka, med kapuschong, som dras över huvudet .
Värt att notera är dock att upptäcktsresanden Fridtjof Nansen i sin bok Eskimålif från 1891 skriver att eskimåernas inre plagg av päls kallas för timjak, medan anoraken är det ”öfvertyg som nu mest göres af bomullsväf”. Han beskriver också att kvinnornas klädedräkt är utan ”hätta att slå öfver hufvudet”.
Gav skydd mot både vind, snö och regn
Etnografiska museets anoraker är insamlade på Grönland, i Nordamerika och Sibirien och de flesta är gjorda av skinn och päls från säl, myskoxe, murmeldjur, hund, isbjörn, ren och fågel. På en del av dem är mjuk päls vänd utåt, andra har pälsen inåtvänd. En del är gjorda av sältarmar; de är tunna, stela och prassliga och har troligen använts utanpå andra plagg som skydd mot vind och vatten.
Flertalet är så pass långa att de når över baken, och det är lätt att föreställa sig att detta var praktiskt i en kajak eftersom plagget då gick att fästa runt sittbrunnen och hindra vatten från att rinna ner. Den hela framsidan i sin tur, gav skydd mot både vind, snö och regn. Samma sak gällde kapuschongen som, eftersom den är gjord som en förlängd krage, bildar ett effektivt skydd för stora delar av ansiktet.
En sak som skiljer de äldre grönländska anorakerna från västvärldens friluftsanoraker är avsaknaden av fickor. Moderna anoraker har minst en ficka frampå, ofta en stor på bröstet. Men många varianter finns. På Nordiska museet visar intendent Marianne Larsson en gråbleknad men från början blå anorak som museet fått av en familj av hängivna fjällvandrare och turskidåkare. Den har sammanlagt fem fickor och dessutom grenband, en vanligt förekommande detalj som stänger till för vind och snö och vanlig på anoraker gjorda för tuffa väderförhållanden.
Marianne Larsson visar också en vit anorak med etikett från NK:s sportavdelning helt utan fickor. Och medan många anoraker är tillverkade i slitstark poplin är denna sydd i tunnaste bomull. Den är tänkt att tas på som vindskydd vid raster och hör ihop med ett par byxor och ”snö-tofflor” i samma vita tyg.
Vitt tyg och ficklöshet kännetecknar också de militäranoraker som utvecklades under 1930- och 1940-talen. För den som kan behöva åla fram är det förstås ypperligt med ett plagg utan dragkedja eller knappar man kan fastna i, eller fickor som kan bli snöfyllda. Den vita färgen är givetvis tänkt som kamouflage.
”Att dra en anorak över huvudet är lite som att hamna i en kokong eller skyddande skal”
Jägare, men också aktiva sportutövare som cyklister, orienterare och multisportare, är grupper som på senare år, fått upp ögonen för plagget anorak, enligt friluftsproduktutvecklaren Johan Skullman.
– Vi ser en ganska markant ökning av intresset för anoraker, vilket gör att vi satsar ännu mer på de lättare anorakerna, för vår- och sommarbruk. Sportigheten kommer mer och mer och jag vill nog påstå att präktighetskänslan börjar suddas ut, säger Johan Skullman.
Töntstämpel, talade modehistorikern Tonie Lewenhaupt om. Och ja, i Storbritannien används ordet anorak som slanguttryck för en socialt tafatt person, något som sägs komma av att plagget är populärt bland många av de britter som ägnar sig åt så kallad train spotting, den nördklassade hobbyn som går ut på att registrera och fotografera passerande tåg.
Det finns också de som associerar anoraken med en politisk hemvist på vänsterkanten.
– Det kanske inte är så längre, men på 1970-talet har jag en känsla av att vänstermänniskor gick omkring i anorak på stan, säger modedesignern Fia Sjöström.
För henne är anoraken i första hand ett praktiskt och snyggt plagg. Hon har haft flera stycken genom åren.
– Att dra en anorak över huvudet är lite som att hamna i en kokong eller skyddande skal. Kroppen kan leva sitt eget liv där inne, får vara sig själv. Och så känner jag mig snygg samtidigt!
Ett plagg som verkar vara antingen älskat eller hatat
I sitt examensarbete på Textilhögskolans modedesignlinje i slutet av 1990-talet ville Fia Sjöström göra om ett klassiskt plagg i ny tappning, och valet föll på anoraken.
– Jag tyckte den var intressant, bland annat för att den verkar vara antingen älskad eller hatad. Projektet resulterade i fyra anoraker ”från skidåkning till fest” i olika material: ull, nappa, polyester och bomull. Målet var att de skulle passa både kvinnor och män och kunna användas året om.
Som designer har Fia Sjöström sedan dess återvänt till anoraken då och då. Till exempel har hon ritat en regnanorak. Och i våras, när hon arbetade i en järnåldersby i Botkyrka utanför Stockholm fick hon behov av ett plagg som fungerade i alla väder, gav skydd och signalerade järnålder. Hon sydde sig en anorak av stuvbitar av skinn.
–Fast med lös luva i stället för fastsydd, eftersom luvor var lösa på den tiden. Den är faktiskt sjukt praktiskt!
Anoraken skulle alltså ha funnits ända sedan järnåldern? Och i Sverige? Ja, den arkeolog som Fia Sjöström konfererat med konstaterar att den här typen av ytterplagg som dras över huvudet har funnits länge, även om den inte har kallats anorak.
Fia Sjöström är inte den enda modedesigner som lockats att utgå från anoraken i sitt skapande. Bland svenska exempel finns Gunilla Ponténs rosa anorakklänning från 1970-talet och Annika Warbergs vita brudklänning från början av 1990- talet som ser ut att vara tydligt anorakinspirerad, båda av siden. Också designern Roland Hjort har gjort en rad försök att göra egna versioner av plagget.
– Det tråkiga är att folk inte vill ha plagg som man måste dra över huvudet.
Till och med Picasso designade en gång en anorak, illorange i ett plastliknande material, berättar Tonie Lewenhaupt.
– Men inte ens det hjälpte!
Fast. När hon tänker efter tror hon att anoraken skulle kunna bli nästa trendplagg.
– Tänk dig en svart, med tuff knäppning, från till exempel Ralph Lauren. Ja, den kanske väntar i farstun!