Till vänster, precis när du passerat Duveds by på väg västerut, står ett högt monument, en obelisk. Den restes 1892 till minne av Karl XII:s norska fälttåg och hans karoliners katastrofala reträtt tillbaka över Tydalsfjällen. Efter slaget vid Poltava 1709, nederlaget som blev slutet för Sveriges tid som stormakt i norra Europa, ville krigarkungen kompensera förlusten genom att inta Norge. Tiotusen man och flera tusen hästar samlades sommaren 1718 invid Indalsälven och de tre gårdar som utgjorde dåtidens Duved.
Armén tågade iväg mot Trondheim. Men efter att Karl XII i december blivit skjuten vid Fredrikstens fästning beordrades den svenska armén till återtåg. Runt nyåret 1719, på väg tillbaka över gränsfjällen, överraskades de illa utrustade soldaterna av en häftig snöstorm och cirka 3 700 man frös ihjäl på fjället.
Strax intill monumentet, med utsikt över de ängar där karolinerna väntade inför avfärden mot Norge, byggdes Millestgården 1947. Det var då den breda fjällturismen började ta fart på allvar och besökare, i behov av vila, mat och service, blev allt fler. Och så har det fortsatt genom åren. Värdarna på Millestgården har avlöst varandra, pensionatet har byggts ut och byggts om, men namnet består och anspelar på att här låg en gång den mittersta gården i byn.
När vi kliver in under verandans skyddande tak har ett plötsligt lågtryck tagit med sig plusgrader och ljumma vindar in mellan fjällsluttningarna, med följd att snötäcket decimerats betänkligt. Innanför dörren möts vi av ett stillsamt porlande från ett akvarium som byggts in i ett gammalt ölfat. Portugisiska vattenhunden Bob viftar vänligt på svansen. En brasa sprakar hemtrevligt, väl insuttna soffor och fåtöljer lockar, en sval och lokalproducerad öl med smak av granskott trollas fram.
Kanske är nittontaggaren på väggen ett minne av pensionatets numera nedlagda älghägn som lockat gäster med konceptet ”Kiss a moose”?
– Nej, nej, det är ett lån från grannen, försäkrar Maria Kölegård och slår sig ner i soffan. Det är från en älg han sköt i skogen precis ovanför gården.
Matsalen är gårdens hjärta.
Utehäng som funkar både vinter och sommar.
Rum för två, med dubbel- eller tvåbäddssängar.
Ett pensionat med många årsringar – på Millestgården blandas tidsepokerna.
Maria är sedan 2017 ägare av Millestgården. Hon är 50 plus, mamma till två barn, med rötter i sydvästra Jämtland och en bakgrund som sträcker sig från skräddare i Borås till epidemiolog på Folkhälsomyndigheten, via en utbildning till sjukgymnast, forskare på Karolinska Institutet och några år på Socialstyrelsen. Alltid med kropp, miljö och hälsa som gemensam nämnare.
”Jämtland har i alla år varit ett viktigt andningshål, men nu har jag tagit ett stort personligt kliv, från akademi och folkhälsa till ett helt nytt kapitel som hotellägare.”
– Jämtland har i alla år varit ett viktigt andningshål, men nu har jag tagit ett stort personligt kliv, från akademi och folkhälsa till ett helt nytt kapitel som hotellägare, säger hon.
Tidigare erfarenhet av hotellbranschen saknas helt. Maria säger sig vara både blåögd och naiv, men, som hon snabbt tillägger, hon vet hur man får saker gjorda och har papper på att hon är bra på att lära sig.
– Jag ville något annat i livet och hade en bra plan när jag kom hit. Men verkligheten blev en annan, med pandemi och mycket mer att göra än jag kunde drömma om, konstaterar Maria och himlar lite med ögonen.
Millestgården var, när hon tog över, eftersatt och i behov av en ordentlig ansiktslyftning. Maria har målat, tagit bort väggar, renoverat golv, sett över fläktar och värmesystem, möblerat rum och lyft fram sådant som hon har ansett vara värt att lyfta fram. Målet är att stegvis gå över till en allt mer hållbar drift. Men det är absolut ingen soloföreställning att driva ett hotell. Maria konstaterar att personalen har varit hennes räddning genom de tuffa tiderna, även om det där med att vara chef och arbetsledare inte alltid är så lätt.
– Man kanske skulle ha gått en HR-kurs först, funderar hon.
Vi lämnar lobbyn där gäster med och utan ryggsäck samlats för att checka in, sitta ner, jämföra skidvalla, ställa frågor om karolinernas fjällmarsch och få tips om turer och liftar.
Den höga receptionsdisken är hämtad från en tom fabrikslokal där det var tillsynsmannens skrivbord från vilket han hade uppsyn över de anställda.
”Återbruk är viktigt för mig, det bidrar till att skapa en miljö som inte är stel och kravfylld.”
– Återbruk är viktigt för mig, det bidrar till att skapa en miljö som inte är stel och kravfylld, förklarar Maria.
Vilket även gäller för den stora ladan som är ett hitflyttat militärförråd med plats för vallabod, yogaklasser och rymlig festlokal. Och där hon har sin egen bostad.
Vi vandrar vidare genom hotellet. Matsalen har målats i en sobert gråblå nyans med utsikt över snötäckta fält och skogklädda sluttningar på andra sidan Indalsälven. Vi ser fjälltoppar titta upp bakom granarna. Sommartid händer det fortfarande att man hittar knappar från en karolineruniform när en spade sätts i jorden.
Restaurangen håller öppet sommar som vinter för både frukost och middag. Råvarorna handlas från lokala odlare och producenter. Mycket vilt och fisk, men också lamm och nötkött från skyddsvärda raser som betat på gårdar i närheten och med en djurhållning Maria känner till och kan stå för. ”Relationsmat” kallar hon det.
Sovrummen är små och propert inredda i ytterligare nyanser av grått. Trappräcken i blanksliten koppar, kvällssol på den rymliga verandan, i källaren relax med bastu. Överallt en blandning av nytt och gammalt, som de gamla borden med perstorpsskiva i matsalen som fått en yta av slipad mikrocement och slalompjäxorna från ”när farfar var ung” i ett hörn.
– Jag har kommit en bra bit på väg, säger Maria. Men jag är ödmjuk, inser att jag kommer att vara ny på jobbet under lång tid, sparkar ofta av mig täcket redan klockan fyra på morgonen.
Trots långa arbetsdagar och många akuta utryckningar tycker hon fortfarande att Millestgården Eco Lodge med sina 22 gästrum är ett spännande projekt. Målgruppen är naturturister som gärna är ute, vill landa bekvämt och äta gott. Hon säger sig vilja bredda anslaget till utelivet på fjället. Det ska vara okej att bara gå ut och gå, utan ledkryss eller de rätta kläderna.
Dessutom passar Millestgården väl in i den framtidsmodell som är under uppbyggnad i Duved. Projektet ska, är det tänkt, ta fram innovativa och lokala lösningar för samverkan och en hållbar landsbygdsutveckling där alla drar åt samma håll. Lokala råvaror från både små och stora aktörer ingår då som en viktig beståndsdel, med bland annat ett gemensamt växthus i byn som ska bidra till Duvedsbornas försörjning.
– Jag har själv en åkerlapp som jag plöjt och planerar att använda för att odla kryddor och grönsaker, säger Maria som också konstaterar att hon trivs bättre då hon umgås med gästerna än sitter på kontoret.
Och gästerna i sin tur verkar trivas på Millestgården. Bokningar rullar in, många helger och veckor är fullbokade. Samtidigt är listan lång på projekt att ta tag i – allt från att byta toalett på ett av gästrummen, till att förvandla det gamla boningshuset som står kallställt på gården till sommarcafé. Men allt har sin tid.
– Min ambition sträcker sig så långt som till att skapa en hemtrevlig och kravlös plats med förutsättningar för mina gäster att må bra, säger Maria. Men riktigt hur det paketet ser ut får framtiden utvisa.