Vägen slingrar sig över en utlöpare av det småländska höglandet, förbi röda stugor, stenmurar och frekventa jakttorn – med Tidan som följeslagare. Granarna längs vägen står tätt, otuktade och yviga. Smala skogsvägar försvinner överallt in mellan träden. Kurvorna är snäva och förrädiska efter nattens snöfall. Att ta sig till Årås, mitt emellan Ulricehamn och Mullsjö, förutsätter tålamod och gott lokalsinne.
– Man tappar snabbt allt hopp, man åker och åker och letar förgäves efter en vändplats, konstaterar Jens Böhn som är lantbrukare och bygdegårdsföreningens ordförande.
Men fram kommer vi. Och blir glatt överraskade av den historiska miljö som möter oss. Röda timmerhus och tjocka stenmurar låter oss ana en svunnen storhetstid, byggnaderna berättar om en tid då jorden brukades, ängarna betades och energin i forsarna mellan sjöarna Jogen och Vållern togs till vara.
För drygt 500 år sedan kom Gustav Vasas förtrogne, riksrådet med det långa namnet Erik Eriksson Gyllenstierna den yngre af Lundholm, till Årås. Ätten Gyllenstierna lät uppföra ett ståtligt corps de logi och byggde ut säteriet till en hel liten by. Efter 1500- och 1600-talets storhetstid gick det mestadels utför för Årås. På 1960-talet köptes säteriet av Domänverket, nuvarande Sveaskog. På 1980-talet såldes alla byggnader till bygdegårdsföreningen Årås kvarn.
Engagemanget bottnar i en passion för en levande landsbygd
Jens Böhn har bott på släktgården i Kölingared, inte långt från Årås, i drygt 40 år. Han förklarar sitt engagemang för att hålla byggnaderna på säteriet i gott skick med sin passion för en levande landsbygd.
– Jag vill kunna känna mig stolt över min hembygd. Kulturarvet ska hållas i hävd och miljön bevaras så gott det bara går.
Och det har man onekligen lyckats med. Bygdegårdsföreningen började med att röja all igenvuxen mark. Därefter renoverades den gamla kvarnen som hade lämnats åt sitt öde sedan 1940-talet. Nu används lokalerna till utställningar och fester och sommarkafé.
– Och eftersom arbetet gick så bra började vi titta på andra byggnader i Årås som också kunde räddas åt eftervärlden, berättar Jens Böhn.
”På vintern är det bra skidåkning som lockar många danskar och några tyskar”
I dag är smedjan är räddad och bron från 1790 över Tidan, som binder samman de båda sjöarna, har byggts upp igen. Där säteriets sågverk en gång låg finns nu en 240 kvadratmeter stor dansbana under tak, byggd i egen regi och av eget virke. Och i den renoverade maskinistbostaden är vandrarhemmet inhyst, med annex i drängstugan.
Entusiastisk och engagerad vandrarhemsvärd i Årås är Myram Bukowski. Hon är från tyska Osnabrück och allt annat än talträngd, tillbringade sina barndomssomrar i en stuga i närheten av Årås och byggde så småningom en egen stuga här tillsammans sin man. Och blev kvar.
Nu är Myram Bukowski fast anställd av bygdegårdsföreningen med ansvar för vandrarhemmet och arrangemangen
i kvarnen. Julmarknad, midsommarfest, kräftskiva, ett lajvparty, en konstutställning och ett dussin bröllop är några av årets programpunkter.
– Det är flest gäster under sommaren, men vi har öppet året runt. På vintern är det bra skidåkning som lockar många danskar och några tyskar, säger hon. Är det ont om snö går det alltid att vandra i skogen.
Tillsammans med Jens Böhn tar Myram oss med för att visa upp vad man hittills åstadkommit. Ute har ett tunt snölager lagt sig tillrätta mellan de gamla ekarna. Sorkhålen lyser svarta mot den vita snön.
I maskinistens gamla tjänstebostad
Hörna med femtiotalskänsla.
Varsamt renoverat av ideella entusiaster
Vandrarhemsvärden Myram Bukowski
Gästkök finns i båda husen.
I en av säteriets flygelbyggnader har väggmålningarna tagits fram och golvet kommit på plats där det inom kort ska vara sovrum. De handsmidda gångjärnen gnisslar spöklikt. Föreningen hyser gott hopp om att lagom till World cup-tävlingarna i längdskidor, som 2017 arrangeras i Ulricehamn, kunna erbjuda sängplatser med hotellstandard i ena flygeln.
– Lite tajt kanske, funderar Jens Böhn. Men det är bra med en morot för arbetet.
Den gångna sommarens byggnadsvårdsläger har resulterat i att säteriets stora jordkällare ställts i ordning och fått nytt tak. Deltagarna har också renoverat fönster, putsat fasaden och murat omfattningar runt fönster och lagt golv.
– Vi tar ett steg och ett år i taget, förklarar Jens Böhn, och Myram sufflerar:
– Det har hänt ofantligt mycket i Årås under se senaste fem åren. Och i sommar ska parken göras i ordning från grunden.
Än återstår emellertid det största projektet: att återskapa säteriets huvudbyggnad i all sin forna glans. Det är ett jätteprojekt med en budget på en bra bit över 20 miljoner kronor – och som i väntan på finansiering står mellan dröm och verklighet.
– Vi har åtgärdat tak och flertalet fönster på säteriet så det är ingen akut fara, försäkrar Jens Böhn.
Bygdegårdsföreningens ideella arbete att rädda Årås åt eftervärlden har inte passerat obemärkt. 2012 utsågs man till Årets Bygdegårdsförening ”För sina framsynta investeringar och sin förmåga att hela tiden se nya möjligheter”.
Från miserabelt skick till totalrenoverad
Vi kliver in i drängstugan som utgör annex till vandrarhemmet. Byggnaden var i miserabelt skick men är helt renoverad i 1700-talets färgskala och med genomgående genuina material och tidstrogna möbler.
En trappa upp finns bröllopsrum med svärmors gemak mitt emot. Ett litet museum berättar om bygdens son, författaren Wilhelm von Braun som med sina ekivoka och burleska dagsverser i Aftonbladet, riktade mot kyrka, militarism och monarki, utmanade etablissemanget. Men han skrev också texten till Mors lilla Olle.
I stora vandrarhemmet har varje rum en egen historia. Här finns Bergsrådet Westfelts salong, Landshövding Rålambs gemak, Missionär Börrisons bönerum och Maskinist Gustavssons kammare. Dessutom Pigkammaren och Baron Pfeiffs sovkammare. Överallt hittar vi kuriös rekvisita från förr, ett strykjärn här, en gammal radio där, en soldatmössa på en hylla. Vintage för hela slanten.
Och utanför fönstret brusar smältvattnet i vattenrännan som använts för att få energi till kvarn och smedja. Nu rinner vattnet till ingen egentlig nytta, men fungerar utmärkt som pittoresk inramning för vandrarhemmets gäster.
Innan vi drar oss tillbaka till vårt rum med de randiga tapeterna väljer vi att slira runt i snöslasket längs de åtta kilometer som utgör Vildmarksleden.
Vi ger oss oförväget in mellan träd i täta led, klättrar över mossbelupna stengärdsgårdar, vandrar över gammal åker som planterats med gran som sedan 1960-talet vuxit sig fullvuxen, passerar vidsträckta myrar.
Välgjorda skyltar (av samma ideella krafter) berättar utförligt om kulturmiljöerna vi passerar, från bergstopparna har vi ostörd utsikt över andra berg.
Långt senare, tillbaka på vandrarhemmet, tar vi av de blöta skorna och hänger byxorna på tork. Sömnen infinner sig snabbt, påhejad av bruset från vattenrännan.
– Tur att vi inte hittade någon vändplats, hinner vi tänka innan vi försvinner bort i nattdimman.