Man kan säga att resan till Blå jungfrun började för 20 år sedan med ett timvikariat på Nationalparkernas hus i Tyresta, söder om Stockholm. Under folktomma novemberdagar fanns gott om tid att drömma sig bort framför kartan över Sveriges nationalparker – och att längta efter att besöka dem alla.
Längtanselden växte och snart blev mötet med en ny nationalpark viktigt för att ett år skulle kännas fullbordat. Vissa möten har utvecklats till nära och djupa relationer medan andra blivit flyktiga one day stands. Reglerna i sporten nationalparkskryssning är inte glasklara. Mitt mest tveksamma kryss är kanske Vadvetjåkka, vår nordligaste nationalpark, dit jag vadade in, åt lunch, och sedan vadade tillbaka för att hinna hem till tältet i Abisko före natten.
Nu är det dags för den 28:e, av Sveriges totalt 30 nationalparker. Många gånger har jag sett Blå Jungfrun som en hägring i horisonten mellan Oskarshamn och Öland. Så nära och ändå så svårnådd. Vi står på kajen i Oskarshamn, en timme före avgång, när sms:et kommer: Vinden tilltar och båten har motorproblem. Det blir ingen tur i dag.
Jahapp. En bit bort står två andra förväntansfulla resenärer med varsin terrier. De har åkt från Linköping i morse och de, liksom vi, sjunker besviket ihop efter beskedet. Efter någon timme kommer ett nytt sms. Vinden mojnar och båten hinner nog lagas under eftermiddagen. Det blir ingen reguljär passagerartur men vi som ska övernatta kan få åka med, eftersom guiderna har avlösning i dag. Några timmar senare sitter vi i båten tillsammans med det närmaste en fast befolkning som Blå Jungfrun har.
− Jag har varit här varje sommar i 45 år, förklarar guiden Niclas Möller.
Första gången var han fyra år och följde med sina föräldrar som även de var guider. Då var hans tvillingsystrar två år gamla. Den ena av dem, Tove Möller Gunnarsson, sitter bredvid oss nu. De är på väg ut för att avlösa den andra systern, som har varit här ett par veckor. Utspridda på fördäck sitter en Möllersk kusinskara, varav vissa har börjat jobba som tredje generationens guider på ön.
Vad är det som får dem att komma tillbaka år efter år?
− Det är svårt att sätta fingret på men det är väldigt rofyllt. Jag har funderat på att skaffa en pulsmätare och se hur pulsen går ner när jag närmar mig stranden på ön. Sedan är det otroligt häftigt att vara inblåst på ön, då känner man sig liten, säger Niclas Möller.
”Man känner sig ju lite utvald när man får gå i land… och ännu mer när man får vakna på ön.”
Hans syster Tove tillägger att svårtillgängligheten har ett värde i sig.
− Man känner sig ju lite utvald när man får gå i land… och ännu mer när man får vakna på ön.
Det verkar som om Blå Jungfrun trollbinder dem som känner henne. I styrhytten står Thomas Palmquist som tog över båtturerna 2002 efter sin pappa. Hans egen son Melvin är med som jungman.
Öns första namn var Kullen, som senare blev Blåkulla, men eftersom det förknippades med magi och häxor vågade sjöfarare inte uttala det, och började i stället använda det oskuldsfulla ”Jungfrun”. Ett så kallat noanamn, liksom vargens omskrivningar, ”gråben” och ”tasse”.
”På hemvägen var de alldeles tysta och sa att de varit med om något som inte gick att beskriva.”
Fortfarande kommer människor ibland hit i magiska ärenden. Thomas Palmquist berättar om ett sällskap vars ärende var att träda in i en annan dimension, genom en portal som skulle finnas vid öns stenlabyrint.
− På hemvägen var de alldeles tysta och sa att de varit med om något som inte gick att beskriva, säger Thomas Palmquist.
Sedan måste han fokusera på att styra in i öns nordligaste vik. Blå Jungfrun har ingen riktig hamn och skepparen får välja angöring efter väder. Blåser det mer än åtta sekundmeter nordvästlig vind ställs turerna in. Inte heller i regn går båten ut eftersom ön blir ”snuskigt hal” enligt guiderna.
- Ligger i Kalmarsund, mellan Oskarshamn och Öland.
- Höjer sig, vackert rundad, 86 meter över havet.
- Den släta granitön hotades av stenbrytning i början av 1900-talet, men friköptes och skänktes som gåva till staten.
- Nationalparken invigdes 1926.
- Parkvakter och guider finns på ön från mitten av juni till slutet av augusti.
- Daglig turbåt från Oskarshamn eller Byxelkrok.
- Övernattning endast tillåten i öns två vindskydd, som måste bokas. Var ute i god tid!
- Läs mer på Sverigesnationalparker.se.
- Bo med STF i Oskarshamn på Oscar, både hotell och vandrarhem.
Det är som att kliva i land på en bit av Bohuslän, nedramlad mitt i Kalmarsund. Så släta rosagråa klippor finns varken på Öland eller fastlandet innanför, och faktiskt är Blå Jungfrun äldre än båda två. Denna gamla granitjungfru stack upp som ett restberg på urtidsslätten, långt innan havet kom och Öland bildades.
− Det här blir kul, hojtar min åttaåriga son i falsett och börjar hoppa mellan de böljande klipphällarna.
Vi följer stigen längs spänger av grånad drivved, nationalparkstryggt utmärkta med tydliga sexkantiga ledmarkeringar och väldesignade skyltar. Samtidigt är ön betydligt mer otillgänglig än de flesta andra nationalparker – här kan lederna gå rakt över brant lutande granithällar.
Enda sättet för besökare att stanna kvar en natt är genom att boka ett av två vindskydd. I natt är de våra och nu blir känslan tydlig av att vara utvald. Omvärlden tonar bort i avlägsen suddighet. Det påminner lite om besöket på Djurö, en annan isolerad nationalpark, mitt i Vänern. Vindskydden är vända bort från havet. I många andra byggen gäller det att maximera havsutsikten, men här känns det lite skönt att krypa in och gömma sig en stund från vind och svindlande vyer.
Stigen fortsätter längs branta klippstränder tills en vik öppnar sig med runda, välslipade stenar. Vissa är randiga som om de vore gjorda i trä med årsringar i mjukgråa, blekvioletta toner.
− Nu fattar jag varför folk vill ta med sig stenar härifrån, säger dottern.
Hon har hört om förbannelsen som vilar över den som tar en sten från Blå Jungfrun. Varje år får kommunen många kilo sten på posten från besökare som inte kunnat hålla sig ifrån att smussla med en sten hem, men sedan ångrat sig. I guidebostaden finns flera pärmar med brev från olyckliga människor som drabbats av sjukdomar, skilsmässor och konkurser. Vartannat år ordnar Oskarshamns kommun en gratis båttur för alla som vill hjälpa till att återbörda stenarna.
Vi fortsätter söderut och kommer till Häxornas dansgolv, en stor plan häll med några platta block utplacerade som bord på välinredd gråstenspub. Här gäller det att hitta den rätta stenen, har guiderna tipsat om. Den går att rubba en liten bit och ger då ifrån sig en dov urtida resonans, som en digeridoo av granit.
Ett stenkast bort ligger en annan av öns sevärdheter, labyrinten. Det är svårt att förstå att den har legat här sedan före Linnés besök 1743. Stenarna ser lite slarvigt utslängda ut men gångarna är nednötta av vandrande runt, runt i ett mönster som kan göra vem som helst besatt av att komma till slutet. Att avbryta mitt i är även det belagt med otur enligt guiderna. Barnen går två varv och har därmed tillryggalagt nästan två kilometers labyrintvandrande.
Från labyrinten fortsätter stigen vidare in i en tät lövskog, där krokiga miniekar bildar hemliga gröna valv. De har hunsats av vindarna till en dvärgväxt Gollumversion av sina stolta släktingar. På väg hem mot vindskyddet ser det ut som om sonen flaxar med armarna för att han fryser, men han förklarar att han flyger. Det är lätt att få den känslan när kvällssolen lyser genom ljungen, vårtbitarna svirrar över varma granithällar och vinden är ljummet mjuksalt.
”Ingen som har varit på Jungfrun är oberörd.”
Nästa morgon ser väderprognosen lovande ut och båten närmar sig från Oskarshamn med en last besökare. Men innan de hunnit i land drar ett strilande hällregn in. Allihop trycker sig in under en nästan lodrät bergvägg som ger lite skydd åt baksidan av kroppen. En man lyckas kila in både sig och sin hund liggande i en klippskreva och det visar sig vara en av de besvikna Linköpingsborna vi mötte på kajen i går. Han och frun passade på att upptäcka Oskarshamn i väntan på dagens tur. Även de förklarar sig vara nationalparkskryssare.
− Vi har varit i tolv hittills, tre stycken i år, Färnebofjärden, Stenshuvud och nu är vi här, säger Mats Hirschman.
Idén dök upp vid ett besök vid Grand Canyon i USA när de insåg att de inte varit i särskilt många svenska nationalparker. Pandemin stärkte projektet att upptäcka Sverige och kryssandet gav ett mål till resorna.
− Vi är så imponerade att det är så fint ordnat i alla nationalparker, säger hustrun Ann-Sofie Hirschman.
Men guiderna hade rätt; vätan har gjort ön snuskigt hal, inte alls lämplig att ta sig fram över. När ösregnet börjar övergå i duggregn sprider besökarna ändå ut sig, klängandes längs ledstänger på de brantaste ställena. De två stora grottorna mitt uppepå ger ett visst regnskydd, även om man blir ganska fuktig av att krypa in genom den smala ingången till Jungfrukammaren. Den andra kallas Kyrkan eftersom det är så högt i tak. Här hade författaren Verner von Heidenstam och hans Olga planerat att hålla sitt bröllop den där julidagen 1896, men sällskapet orkade inte ta sig den branta vägen upp utan blev kvar nere vid havet.
När dagbesökarna åker hem får övernattarna ön för sig själva.
Välkommen och håll i dig! När den släta stenen blir våt blir den också mycket hal.
Nationalparkens guider tar emot och berättar om ön och vad besökarna ska tänka på.
Blå Jungfruns granit är mycket äldre än den kalksten som grannön Öland består av.
− Väderprognosen stämde inte i dag men jag är så glad att ni alla ser hela ut, ropar skeppare Thomas Palmquist ut i högtalarna innan båten vänder hemåt.
Själv hinner han sällan gå i land eftersom han direkt kör vidare och hämtar upp besökare från Byxelkrok på norra Öland. Men han njuter av att prata med folk som är på väg hem.
− Ingen som har varit på Jungfrun är oberörd, säger han.
Trots vissa vedermödor landar Blå Jungfrun högt uppe även på min favoritnationalparkslista. Även om inget kan konkurrera med ”hemmaparken” Tiveden. Om nu inte ännu obesökta Muddus kan slå dem alla. Kanske har denna nordliga gammelskogspark blivit kvar till sist för att förväntningarna är så höga, och kanske för att det finns något lite riskabelt med att bli klar. Som när muminvärldens hemul fullbordade sin frimärkssamling och blev djupt olycklig. Men nästa år måste det bli en resa norrut till de sista två: Muddus och Pieljekaise.
Sedan är det nog dags att återvända till dem alla. Och om jag ändå skulle börja känna mig färdig med nationalparkerna är det bara att ge sig in på nästa, mer avancerade nivå, att kryssa Sveriges drygt 5 000 naturreservat.