J
ag passerar över en bro, nerströms håller en gammal kvarn stånd mot tidens tand, uppströms speglar sig intensiv, nästan tropisk grönska, i dammens svarta vatten. Personligt utformade skyltar visar vägen. Uppför en backe, förbi ett grönsaksland.
Först dyker ett gulrappat hus i två våningar upp, med kafémöbler utställda vid syrenbuskar i täta led. Sedan ser jag Bruksgatan i Borkhult, kantad av röda hus. Stockrosorna lyser, en affisch berättar om sommarens konstutställning.
Baksidan av det gula huset får mig att tänka på en lantgård i Colombia, en finca. Dörrar i rad. En trappa upp en loftgång med fler dörrar. Bekväma fåtöljer under det utskjutande taket. Breda och väl använda golvbrädor. Blommor i kruka och vas.
Här inkvarterades en gång de arbetare som var anställda på bruken i Borkhult. Nu har Elisabet och Matilda Magnusson förvandlat hela byggnaden till kulturhus med STF-logi, kafé, konserter, kurser och utställningar. För detta ska de om några timmar belönas med Årets landsbygdsstipendium av Region Östergötland. I motiveringen står bland annat att systrarna med stort engagemang skapat en välkomnande plats för inspiration och rekreation som värnar om hållbar turism, östgötska traditioner och lokalproducerade råvaror.
– Jätteroligt att vårt arbete uppmärksammas, kommenterar Elisabet när vi slagit oss ner med kaffe och kaka och i trädgården.
Borkhult var en gång ett viktigt brukssamhälle i Östergötland. Här fanns järnbruk, pappersbruk, spikfabrik och tegelbruk. Energi utvanns ur två vattenfall. Som mest bodde omkring tusen personer i byn, nu finns här ett sextiotal invånare där många bor i husen utmed Bruksgatan. Det var i samband med att byn flyttades från andra sidan ån som det stora gula huset uppfördes av byggrester som blivit över.
”Ortsborna döpte det till Lapphem eftersom det hade lappats ihop av gammalt och överblivet material.”
– Det blev sex små lägenheter med kök och vedspis, säger Elisabet. Ortsborna döpte det till Lapphem eftersom det hade lappats ihop av gammalt och överblivet material.
Till Borkhult flyttade systrarnas föräldrar 1980, ridande på den gröna vågen. Uppväxten var idyllisk med mängder av barn som sprang in och ut hos varandra. Det fanns höns och grisar och man odlade grönsaker för husbehov.
Systrarna Matilda och Elisabet Magnusson gillar att driva verksamhet ihop.
Vackra omgivningar i grönt och blått.
Frukost året runt och middag ibland. Under sommarsäsong håller kaféet på Borkhult Lapphem öppet.
Varje rum har sin egen, noga formgivna, stil.
När systrarna Magnusson blivit äldre försvann de ut i världen på resor, plugg och jobb. Elisabet hamnade i Stockholm, Matilda i Göteborg, men med en molande längtan till Östergötlands skogar. När en grannflicka från Bruksgatan sommaren 2000 ringde Elisabet och undrade om hon ville vara med och driva våffelkafé svarade hon därför ja. Och Matilda hakade på.
– Under hela 80-talet fanns det ett kafé i Lapphems gamla potatiskällare där jag brukade jobba mot våfflor i lön, berättar Elisabet. Nu blåste vi liv i traditionen, men med bättre villkor.
I två somrar höll de våffelkafét öppet. Under den tiden väcktes tanken hos systrarna på ett gemensamt projekt i Borkhult. De trivdes i barndomsbyn, skrattade mycket och tyckte om att jobba med varandra, hade överseende med den andres egenheter.
Det tog några år men 2012 blev ett hus längs bygatan till salu. Elisabet köpte och hyrde ut ena halvan till Matilda. Tillsammans röjde och renoverade de huset och det visade sig att deras döttrar också trivdes ihop.
– Arbetet med huset gav mersmak, säger Matilda. Vi ville nåt mer, med varandra.
Det gick ännu en tid. Då blev Lapphem också till salu. Budgivningen var en nervpärs, men till slut kunde Elisabet och Matilda skriva på kontraktet. Huset var visserligen charmigt men långt ifrån i gott skick. Rörsystemet måste bytas, taket lagas, potatiskällaren fixas till och lägenheterna inredas.
”Mycket är i original från slutet på 1800-talet då huset byggdes. Jag har haft stor nytta av utbildningen till byggnadsvårdsingenjör som jag nyligen blivit klar med.”
– Mycket är i original från slutet på 1800-talet då huset byggdes, berättar Elisabet. Jag har haft stor nytta av utbildningen till byggnadsvårdsingenjör som jag nyligen blivit klar med.
Efter massor av hårt arbete och nerplöjda pengar var huset 2018 färdigt att tas i bruk. En affärsplan fanns då också nerskriven, under rubriken Borkhult Lapphem. Och systrarnas rollfördelning hade mejslats fram: Matilda ansvarar för administration och ekonomi, Elisabet står för formgivning och marknadsföring.
– Det gäller att få folk att välja Östergötland i stället för Gotland och Österlen, säger Elisabet. Här finns massor att göra, med magisk natur, många sjöar, mycket vilt.
Budskapet verkar ha gått fram. De fyra lägenheterna och åtta bäddade sängarna har haft god beläggning. Antalet sålda våfflor har dubblerats. Arrangemangen har varit utsålda. Kurserna fullbokade.
Vi följer med till lägenheterna med ingång från loftgången. Ett litet kök, vedspis, dusch och toa, ett sovrum med möbler och föremål som systrarna hittat, köpt eller fått i gåva. Tavlor och tryck på väggarna, små spetsdukar, antimakasser på armstöden, knarr i det slitna trägolvet. Porslinsfiguriner. Soffa och byrå. Varje rum har sin egen stil, nogsamt formgivet, nästan som ett litet museum. Allt annat än avskalat, och med bruset från forsen som effektivt sömnmedel.
Rummen döpta på östgötska med namn som Möshumla (slö och oföretagsam), Druskan (lat kvinna), Etterkvesan (surpuppa) och Laffsern (mesig man). Den rymliga vindsvåningen är reserverad för en ”artist in residence” som får tillbringa några veckor i Borkhult och sätta upp staffli eller verkstad på gården.
– Borkhult Lapphem är ett kulturhus på landet, för mat, musik, konst och vila, sammanfattar Elisabet. Gärna med östgötaprägel. Och det är absolut utvecklingsbart. Vi befinner oss än så länge bara i början av projektet.
Middag serveras i den före detta potatiskällaren, med en väldig öppen spis som dominerar rummet. Soft jazz i högtalarna. Levande ljus och linneduk på borden. En lokal pilsner i glaset, en väl tilltagen schnitzel på tallriken, en generös dessert som avslutning.
Efter detta återstår inte mycket av dagen …
… före morgondoppet från bykbryggan i det svarta åvattnet. Och frukost med fågelkvitter och nybakat bröd.
– Det är inte svårt att älska en sådan här plats, kommenterar Matilda och slår sig ner vid mitt bord med en kopp kaffe i handen. Eller ett sådant här koncept. Folk längtar efter natur och kultur och det ger vi dem gärna.
Hon försäkrar att de kommer att fortsätta i samma anda, kanske med fler rum eller med ladan ombyggd för konferenser och konserter. Planer finns på att ställa i ordning bakstugan, kanske några glampingtält, nya kurser … I byn finns också festplats, badstrand, herrgård och fruktträdgård. Möjligheter saknas inte.
– Och alla årstider är lika bra, försäkrar Matilda. Naturen har alltid något att erbjuda.
Matilda och Elisabet utgör också, tillsammans med Stefan Bergman, folkmusikgruppen Lilla Borken med många östgötavisor på repertoaren.
– Fungerar jättebra att styra upp med sång och skinkmacka när strömmen har gått och gästerna börjar bli lite irriterade, säger Matilda.
Stefan stämmer gitarren. Tillsammans ger de en improviserad konsert i trädgården, mellan äppelträd, rallarros och kirskål. Visorna är lika vackra som de är mustiga. Precis som miljön där de framförs.