Jag vill dit där molnen gå tunga, under skyn där stjärnor skina, och där obygdsforsarna sjunga i takt med visorna mina.
Poeten och författaren Dan Anderssons drygt hundraåriga hemlängtan får liv igen. Nu utropad av Maria Norgren, i långa grå strumpor över grå herrbyxor, grå väst, blankputsade svarta skor och hatt. Som kliven direkt ur ett av de svartvita fotografierna på väggen. Regnet faller tungt utanför den gamla logen, ombyggd till teater. Trälårar och gamla kappsäckar ramar in scenen och publiken sitter i mjuka sammetsstolar från Helsingborgs stadsteater, där Maria Norgren jobbade som skådespelare i tio år.
Nu har hon återvänt hit, till byn Gonäsheden i utkanten av Ludvika – hennes barndomshem som också var Dan -Anderssons sista hem. Härifrån cyklade han ut i full fart mot Stockholmståget. ”Slå lite vatten i färgen” hojtade han, så att den skulle hålla sig tills han kom tillbaka. Men han kom aldrig tillbaka. 32 år gammal dog Dan Andersson, förgiftad av cyanväte som använts mot vägglöss på hotellet i Klara-kvarteren där han övernattade.
– Tidningarna skrev att den kände författaren var död. Och då plötsligt var han känd. Det var så dags då!
Hon har tagit av sig hatten och blivit sig själv, Maria Norgren. Efter föreställningen visar hon runt i det lilla hus som Dan Andersson höll på att måla, som han och hans fru Olga fått hyra på familjen Norgrens gård. Nu fick hon bo där ensam, hon och sorgen. Sex månader efter Dans död födde Olga en dotter, som kallade Olga för mor och Maria Norgrens farmor för mamma. I ett av de små rummen står en tramporgel från skolan i närbelägna Skattlösberg där Dan Andersson själv föddes. Orgeln var det enda som räddades när skolan brann ner.
Maria Norgren och maken Stefan har skapat ett imponerande trevligt trädgårdskalas till pausen, trots strilande regn. I ett tält ligger ”Gonäshedenbakelser” med grädde och blåbärssylt upplagda på blommiga assietter. Den här föreställningen är bara ett av 35 evenemang under den årliga Dan Andersson-veckan. Vi har redan missat ”Att hata sig bort från Dan Andersson” med Göran Greider, de unga finska sångerskorna i Natural voices, heldagsvandring i finnskogarna och mycket annat som händer kring Ludvika och Grängesberg under denna sommarvecka.
– Det här är Dalarnas största kulturevenemang, i bredd och mängd, säger Georg Hahne som är ordförande i Dan Andersson-sällskapet.
Detta sällskap håller årsmöte vid lavbevuxna långbord vid Tattarfallet utanför Skattlösberg. När förhandlingarna är klara kommer den mytomspunna svarta fiolen fram, den som nämns i en av de kändaste visorna: Helgdagskväll i timmerkojan.
– De här två fiolerna har spelat tillsammans förr, säger Janne Wallman som har äran att ta med den svarta fiolen från Dan Andersson-museet i Ludvika just under denna vecka.
Den andra, ljusare fiolen har tillhört Ludvig Eriksson som bodde här i Tattarfallet och som lärde Dan att spela fiol. Gårdens namn kommer av det finska ordet ”tattari” som betyder bovete. Det odlades, tillsammans med svedjeråg, av de finska nybyggare som blivit lockade hit med löfte om jord och skattefrihet. Skattlösberg var en gång en stor by och kallades Finnmarkens huvudstad.
Några kilometer härifrån går stigen ner till Luossastugan där Dans familj bodde under några år. Den har blivit hjärtat i Dan Andersson-världen, bland annat tack vare visan Omkring tiggarn från Luossa. Till Luossastugan går ingen bilväg utan bara en stig den sista kilometern. Där den börjar syns de mörkgröna bergen, de som visans tiggare längtade bortom. Kanske var det de här öppningarna som gav Dan Anderssons sinne luft att flyga så lätt mellan den inpyrda milan och de himmelska vidderna.
Vid det lilla huset står ”den sjungande guiden” Jimmy Tingstedt framför farstutrappen. Tre gånger om dagen hela sommaren hålls guidningar här, i tal och sång. Alla måste böja sig för att komma in genom dörren och taket ligger tätt över huvudet när 15 personer står samlade i ett litet rum med rödblommiga tapeter, det enda rummet utöver köket. Det är svårt att föreställa sig hur stugan rymt en fembarnsfamilj.
Jimmy Tingstedt slår sig ner vid köksbordet och förklarar på bred göteborgska att han inte försöker vara Dan Andersson. Han har lånat både från Anderssons dikter och sparade originalbrev och skapat sin egen föreställning.
– Jag låter bara orden gå genom mig.
Han skrattar när han berättar hur pappa Adolf Andersson lät syskonen tala enbart engelska i veckor. Vilket gjorde att Dan kunde klara sig ensam till Amerika som fjortonåring. Sedan blir han allvarsam.
– Hur ska det bli när far inte orkar längre, hur ska jag försörja dem på mitt skrivande…?
Vi far vidare till konserthallen Cassels i Grängesberg. Här ska musikern Sofia Karlsson uppträda. Hennes album Svarta Ballader med Dan Anderssons visor från 2005 tog för många diktaren från finnmarken in i nutiden. Sofia Karlssons röst skär genom rymden som stjärnljus, genomskinligt och drömsvävande. Några av låtarna spelar hon på Dan Anderssons egen gitarr, en storlek mindre än hennes andra gitarrer på scen.
Efter många extranummer blir det åter scenbyte och skumpiga skogsvägar till Burängsbergs gruvskog. Den milrök som hittills bara har varit en metafor stiger nu vit och tjock mot trädtopparna. Uppepå den svartglänsande högen står bergslagskarlar i slokhatt och bankar med träsläggor.
– Man måste slå bort luftfickorna, förklarar en av kolarna som presenterar sig som Tobbe Norberg. Han visar sig vara sångare i bandet Willys Washroom som snart ska uppträda. Bandmedlemmarna har skött milan i en vecka, dygnet runt. Att vakta den passar bra ihop med att spela musik, förklarar Tobbe Norberg. Folk har kommit och gått, suttit en stund, spelat med eller lyssnat. Nu är kolet snart färdigt och det är dags för avslutningskonsert.
Sluttningen bildar en blåbärsrisklädd amfiteater. Publiken, på medhavda stolar, får sig en liten dos Dan Andersson, även om Willys Washroom mest sjunger ohyvlad gubbrock. När det mörknar kring scenen tänder någon på tjärved i en stålkorg som hänger på en lång vippande stör, en så kallad eldkäring på kolarspråk. Så smyger kvällens stora namn, Moneybrother, in på scenen och sången svävar mellan furorna:
”Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring.
Och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting.
Och om sin längtan sjöng han hela natten lång”
Dagen efter är det åter samling utanför Luossastugan där åskmuller förstärker historien om hur Dan Anderssons far fick hjälp med tandvärken av en trollgubbe. Det är Maria Sedell, Dan Anderssons barnbarn, som berättar till fiolackompanjemang. Hon har tidvis försökt distansera sig från sin berömde morfar, förklarar Maria lite senare, men hon fick med sig berättandet från sin mor och är nu själv berättare till yrket. Att Dan Andersson har överlevt in i vår tid tror hon beror på att han ägnade sig åt de eviga frågorna.
– Det här att vara människa, han sätter pennan på det, och skyggar inte för det mörka. Han vågar vibrera och vara ärlig.
Mathiesen från Linköping är trogna Dan Andersson-
fans.
Efter ett par dagar börjar många i publiken bli bekanta, till exempel paret Mathiesen från Linköping (se bild intill). De har varit på Dan -Andersson-veckan varje år sedan de upptäckte den för 15 år sedan.
– Det är en annan sak med människorna här. Man kan prata om allt från metafysik och djupare tankar till hur man får igång en tändkulemotor. Man möts av en hjärtlighet som inte är vardag längre söderut, säger Berndt Mathiesen och lägger till att han inte skulle överleva utan den här veckan. Hans fru Birgitta håller med.
– Det är sant! Vi har en jobbig livssituation, vi behöver kraft och tröst.
Hon berättar att häromkvällen läste någon dikten En gamling som får hennes man att gråta varje gång.
– Det här är riktigt starka saker.