Inte mycket kan mäta sig med svindeln av att blicka upp mot stjärnhimlen. Man lägger sig på rygg och hela synfältet fylls. Det är som om man skulle kunna falla uppåt och slukas av mysteriet. Existentiella tankar ligger nära till hands, som det märkliga i att allt liv på jorden är skapat av stjärnstoft. Varifrån kommer vi? Vilka andra finns där ute?
Avstånden, mångfalden och hastigheterna i rymden kan kortsluta fattningsförmågan. Vårt solsystem rusar runt Vintergatans centrum med cirka 800000 kilometer i timmen, och vår sol är bara en av flera hundra miljarder stjärnor i en galax som är en av kanske 500 miljarder galaxer. Med de snabbaste rymdfarkosterna skulle det ta över 70000 år att resa till vår, näst solen, närmaste stjärna, Proxima Centauri, 4,2 ljusår härifrån. Det är ett stenkast i de här sammanhangen.
Publicerad av Nasa och National Geographic
Det mest avlägsna objekt som fotografen Göran Strand i Östersund har fångat med sin kamera är en kvasar, en ljusstark galaxkärna, belägen på åtta miljarder ljusårs avstånd. Sådant tål att tänka på. ”Astrofotografen” Göran Strand har ända sedan barndomen varit intresserad av ljusfenomen i allmänhet och stjärnhimlen i synnerhet. Hans bilder har publicerats av amerikanska rymdmyndigheten Nasa, National Geographic och en rad andra vetenskapliga tidskrifter och som en serie frimärken. Hans senaste fotobok heter Ljusår.
– För mig är mörkret inte skrämmande, säger Göran Strand. Jag är mycket ute ensam på mörka platser. Inför stjärnhimlen kan man känna sig liksom obetydlig och ändå som en del av allt detta.
Den som rört sig i fjällen eller skärgården under mörka, klara nätter vet vad han talar om. Men för stora delar av mänskligheten är numera nattens och stjärnhimlens mystik förlorad. Många kan i dag inte identifiera fler himlakroppar än solen och månen.
–Nej, många har aldrig sett Vintergatan, konstaterar den amerikanske astronomen Tom Callen, numera bosatt i Sverige.
Allt fler bor i storstäder, där konstljus av alla slag bleker bort stjärnorna, en ljusnedsmutsning som beror på överdimensionerad, överflödig och felriktad belysning. På håll ser en stor stad ut att vila under en disig kupol av spilljus. Det påverkar oss alla, och inte minst nattlevande djur. Fåglar och insekter blir desorienterade, reproduktionscykler rubbas. Även den allt vanligare ledbelysningen har sin del i ljusnedsmutsningen, säger Tom Callen.
– Ledbelysningen är ekonomisk och effektiv, men problemet är att det blir för mycket ljus och på fel platser. Dessutom ligger ledljuset mest i det blåa spektrumet, liksom telefon- och datorskärmar. Det påverkar hormonet melatonin och därmed vår cirkadiska rytm, alltså dygnsrytmen.
Mörker förknippas med det onda
Konstljuset är nytt i mänsklighetens historia, alla tidigare generationer har förhållit sig till natthimlen. Men mörker har i alla tider förknippats med det onda och okända; vi har alltid längtat efter ljus. Efter olje- och fotogenlamporna lystes snart stora delar av världen upp av elektriskt ljus. En enda 75-watts glödlampa har lika mycket lyskraft som hundra stearinljus. Ändå ska man inte glömma att bristen på belysning fortfarande är ett stort problem för många fattiga – inte minst kvinnor och barn.
”Klass 1 betyder en himmel så mörk att Vintergatans ljus skapar skuggor”
I mörkret är det svårt att läsa läxor, laga mat eller röra sig säkert utomhus. Att gradera mörker är knepigare än att mäta ljusintensitet. Den amerikanska amatörastronomen John E Bortle har konstruerat en mörkerskala i vilken klass 1 betyder en himmel så mörk att Vintergatans ljus skapar skuggor, medan klass 9 innebär innerstadsljus. De flesta av oss vistas under en himmel mellan klass 6 och 7.
Enligt astronomen Tom Callen är förhållandena i Sverige ändå relativt goda för att studera natthimlen. Och han får medhåll av fotografen Göran Strand.
– Östersund ligger bra till för stjärnskådning. Det är långt till närmaste storstad. Men ljusföroreningarna ökar.
Göran Strand har lagt fram, och fått gehör för, ett medborgarförslag till kommunen om att vara vaksam på ljusföroreningar, och även inrätta mörka frizoner med goda möjligheter för både östersundsbor och turister att titta på stjärnorna. Internationellt verkar bland annat organisationen IDA, International Dark-sky Association, för att värna mörkret. Stjärnturismen lockar många och runt om i världen finns, av IDA erkända, så kallade dark sky-parker där förutsättningarna för mörker och stjärnstudier är särskilt goda.
I Sverige finns i dag ingen sådan officiell mörkerpark. Den närmaste ligger på de danska öarna Møn och Nyrod på södra Själland. Både Tom Callen och Göran Strand rekommenderar de appar med vilka man kan orientera sig på stjärnhimlen. Telefonens GPS känner av positionen och i skärmen kan man se det utsnitt av skyn där man befinner sig, kompletterad med namn och förklaringar. Men förklaringar till trots kvarstår en mäktig förundran. Natthimlen, skrev Nils Ferlin, ”väcker aldrig glömda frågor om vad som före frågor fanns”.