Det är ett par veckor kvar tills Saltoluokta fjällstation ska öppna för sommarsäsongen, men på båten vid bryggan råder febril aktivitet. Där hörs det skavande ljudet av slipverktyg och färgskrapor, och det fladdrar till i de heltäckande, vita overallerna när vinden griper tag i tyget. Det är som en scen ur teveserien CSI där kriminaltekniker är i full färd med att säkerställa bevismaterial. Allt som saknas är en tuff signaturmelodi, och ett mordoffer.
Illusionen bryts när någon inne i båten, är det Mats eller Per, undrar om det inte är fikadags och plockar fram termos och kakburk. Linda Gustafsson pustar ut på fördäck efter att ha kämpat med att ta bort flagnande silverfärg från båtens utsida. Hon släpper skrapan och kliver över på bryggan där västanvinden träffar med full kraft.
– De här overallerna är bra att ha av flera skäl. De skyddar kläderna mot färg och damm, och de är vindtäta, säger hon och går mot vedbastun en bit bort utefter stranden.
Blåsten ruskar och river i fjällbjörkarna och driver upp vågor på sjön Langas (Lánjas på lulesamiska) där den förtöjda båten med samma namn guppar i vinden.
Vintertid är det skidor eller skoter övers sjön som gäller. Sommartid fraktas både passagerare och gods till Saltoluokta med STF:s egen båt.
När båten väl är sjösatt fortsätter vårrustningen vid bryggan nedanför Saltoluokta.
Dugnadsgänget som renoverar M/S Langas i Saltoluokta.
Jore Wiström från fjällstationen är väl hemmastadd med M/S Langas. Både invändigt och utvändigt.
M/S Langas har förstås redan varit med om det mesta i väderväg. Byggd 1957 på Gustafsson & Anderssons varv på Lidingö i Stockholm, fraktades hon i januari 1958 upp till bryggan vid Jaurekaska, ett par mil nedströms Saltoluokta fjällstation.
Vägen dit var inte utan strapatser. Att ta båten sjövägen från Stockholm till Luleå innebar inga större problem. Men att sedan frakta den 14 ton tunga båten vidare på land och isväg krävde sin planering.
Omnämnd i Turist 1957
I en artikel i Turist, nummer 1 1957, står att läsa om den minutiösa rekognosering som gjordes i förväg. Bland annat fick en representant från STF sitta på ett flak och provåka den 32 mil långa sträckan med ett jättemetspö upp i luften, för att säkerställa att ekipaget skulle klara el- och telefonledningar på vägen. En del telefontrådar fick sedan plockas ner och elen bitvis stängas av – trots att styrhytten monterades av.
Det var heller ingen slump att färden planerades till januari månad, då vägen skulle vara djupfryst och tåla påfrestningen. Resan tog några dagar och bjöd, trots alla förberedelser, på en hel del dramatik, bland annat i form av exploderande däck på de flygplanshjul som svetsats på skrovet.
”Det blir ett avslappnat sätt att umgås. Att bara sitta och samtala om livet på det här viset tror jag är lite av en bristvara i dag.”
Men till slut var båten framme, intakt och sjöduglig. Varsamt lades hon på isen för att invänta vårens ankomst, då hon skulle sjunka ner i sitt rätta element.
När fikagänget anno 2018 öppnar dörren till den gamla bastubyggnaden sitter resten av gruppen i omklädningsrummet och lagar sittdynor till båten. På flera ställen har det sega galontyget släppt i sömmarna och behöver sys ihop för hand. Termosarna och kakburken landar på ett bord och extra stolar dras fram.
Pratet böljar trivsamt fram och tillbaka, om vardagen hemma, om fjällturer som gjorts och ska göras och om arbetet som väntar med skrapor, slipklossar och penslar. Ibland råder en koncentrerad tystnad, när nålarna tränger igenom det tjocka tyget och blickarna fastnar på någon detalj.
Som dugnadsarbetare kan man komma hem med såväl ny kunskap och nya fjällerfarenheter som nya vänner. Den kombinationen gör att allt fler lockas till den här typen av volontärt arbete i STF:s regi.
– Det blir ett avslappnat sätt att umgås. Att bara sitta och samtala om livet på det här viset tror jag är lite av en bristvara i dag. Man går väldigt ner i varv av att vara här, även om man arbetar fysiskt. Det blir som en mental dusch, säger Birgitta Carlsson.
Birgitta är en av veteranerna i gänget och har redan träffat några av de andra i gruppen på tidigare dugnadsarbeten. Flera i gänget är hemmahörande i STF:s lokalavdelning i Dalsland och har varit med från första början. För det var just där, i Dalsland, som engagemanget började.
Lokalavdelningens ordförande Göran Forsell hade redan på 1980-talet börjat lobba för att STF skulle importera den här typen av volontärarbete från grannlandet i väst och Den Norske Turistforening, DNT. I Norge är turistföreningens medlemmar mer aktiva lokalt och tar hand om sina egna stugor. Att använda frivilligt arbete för underhåll av stugorna är en djupt rotad tradition.
När STF slutligen tog in konceptet, importerades även ordet dugnad som betyder att göra något på ideell basis. I Sverige fanns dock till en början en del motstånd mot idén.
– När vi först började prata om det var det ett annat samhällsklimat. Det fanns en viss irritation bland fackförbunden i norr som inte tyckte att vi skulle ha folk som jobbade gratis, säger Göran Forsell på telefon från Dalsland.
2007 genomfördes det första dugnadsarbetet i STF:s regi, av en grupp entusiaster från just lokalavdelningen Dalsland.
– Vi var tretton personer som åkte upp och målade om fjällstugan i Kutjaure. Den typen av underhåll var väldigt eftersatt. Det har blivit en hel del målat sedan dess, och vi har kittat en väldig massa fönster, säger Göran Forsell.
Antalet dugnadsprojekt har stadigt ökat
Det första uppdraget fungerade bra och konceptet gav mersmak. Många av volontärerna ville fortsätta och året efter blev det stugorna i Alesjaure, på norra Kungsleden, som fick sig ett ansiktslyft. Sedan dess har antalet projekt stadigt ökat; under 2018 genomfördes nio olika dugnadsuppdrag. Samma år fick Göran Forsell ta emot STF:s guldmedalj på riksstämman, för sitt arbete och outsinliga engagemang för dugnadskonceptet.
Det här är emellertid första gången en båt renoveras i STF:s regi. Behovet var stort, menar Johan Påve som är chef för samtliga 44 STF-fjällstugor, och för de två större passagerarbåtar som föreningen äger.
I 60 år har M/S Langas transporterat vandrare på väg ut eller hem. Många som vandrat i Sarek och Padjelanta har startat sitt äventyr precis här, ombord på den nästan 19 meter långa aluminiumbåten. På en sommarsäsong transporterar båten runt 12000 personer.
– Vi har även en del folk som kommer till Saltoluokta över helgen och bara bor på fjällstationen och gör dagsturer, säger Johan Påve och ser ut på båten där arbetet pågår.
Med i dugnadsgruppen finns flera personer med båtvana, bland annat Claes Engblom, 75-årig yrkesskeppare från Göteborg. Tillsammans med Linda Gustafsson fungerar han som gruppens dugnadsledare. De två håller koll på arbetsuppgifterna, ser till att det som ska göras blir gjort och ansvarar för det administrativa.
– Det är alltid mer som behöver göras än man först tror, och det tar ju en stund att få ordning på allt när man kommer hit. Så det blir ganska fullt upp, säger Claes och tar en mikropaus från arbetet med förvaringslådan som snart ska lackbetsas. Inne i båten slipas träluckor och trädetaljer som sedan ska lackas. Några lösa skruvar dras åt och det byggs nya lådor där flytvästar ska förvaras.
Det är tydligt att dugnadsarbetarna gör stor nytta. Att arbetsmoralen i gruppen är hög råder det heller inga tvivel om. Visst skulle de kunna ta en paus någon gång, för till exempel en liten tur på fjället, men alla tycks vilja bli färdiga med det de gör. Har man börjat fila på något är det svårt att sluta.
Syftet är inte att alla ska vara experter
Mats Lyckvik är pensionerad elektriker och har dragit el till båten och monterat nya kontaktuttag ombord. Att ha en elektriker med den här gången var en klar fördel och givetvis är specialkunskaper välkomna.
– Men syftet är ju inte att alla ska vara experter. Man lär sig ju mycket också. Jag var nybliven pensionär när jag fick höra talas om dugnadsarbetet och tyckte det kändes meningsfullt att kunna göra nytta för att människor ska kunna ta sig ut i naturen, säger Per Lindvall, en av veteranerna från Dalsland.
Lotta Wallén från Uppsala är en av de yngre i gänget och håller med:
– Man lär sig jättemycket. Förra året fotade jag allt material vi använde. Sedan köpte jag samma grejer och drog iväg och målade om sommarstugan. Eller… lillsyrran målade. Men det blev väldigt bra, säger hon, och konstaterar att hon också har fått flera nya vänner på det här viset. Hon har firat både nyår och midsommar med kompisar hon skaffat sig genom dugnadsarbetet.
Den som vill bli dugnadsarbetare anmäler sitt intresse via STF:s hemsida och redovisar där sina kunskaper och erfarenheter. I januari presenteras årens projekt och deltagare matchas med uppdrag. Nästan alltid görs arbetet lite utanför säsong eller när det vanligtvis inte är så mycket gäster i fjällen.
Och som sagt, att kunna böja plåt eller mura är ingen nackdel. Men mest av allt behöver man vara beredd att kavla upp ärmarna och jobba.
– En del undrar nog hur vi funkar. Vi betalar resan och jobbar utan betalning. Men vi bor och äter gratis, och vi har kul, säger Birgitta Carlsson och konstaterar att en bra dugnadsarbetare är arbetsvillig och inte alltför bekväm.
– Och det är bra om man kan koka havregrynsgröt, inflikar Lotta Wallén.
I morse var det hon som stod i köket och fixade frukosten. Alla deltagare delas upp i matlag som turas om att ordna frukost, lunch och middag uppe i köksbyggnaden. När kvällen kommer är det Birgitta Lindvalls tur att stå för middagen. Det blir pasta, broccoli, kött, bönor och surkål. Följt av kaffe, skumtomtar och choklad.
Linda håller i listan och går laget runt för att anteckna vad som gjorts under dagen. Bastun är varm, och utsikten genom fönstren något av det vackraste man kan se. Nieras snöklädda topp och siluetterna av de mäktiga höjderna bortåt Stuor Muorkke, Stora Sjöfallet. Stormen som river i björkar och tallar.
M/S Langas som gungar vid bryggan, åldrad av historia, välanvänd och lite kantstött. Dag för dag blir hon lite helare, lite mer glänsande, redo att föra nya resenärer ut på äventyr.