Mitt på golvet står en bikupa av halm. I taket hänger halmkronor och i entrén flyger Nils Holgersson förbi på en gigantisk halmgås. Halsband och örhängen är också gjorda av halm. Det är som att kliva rakt in i en gyllengul parallellvärld.
– Du behöver bara sax, tråd, halm och fantasi. Det går att göra nästan vad som helst av halm, säger Doris Karlsson.
Halmens hus i Bengtsfors är Nordens enda halmmuseum. Men här pågår också skapande verksamhet, här finns slöjdbutik och en utställningshall. Vid ett långbord är tre kvinnor i full färd med att halma. Små spillbitar yr åt alla håll och en och annan besökare kikar nyfiket in. Doris Karlssons specialitet är stora och färgsprakande snittblommor av halm. Just i dag knyter hon i stället en sista hård knut runt en liten julbock. Stjärten spretar åt alla håll, men allt är i sin ordning. Ett bestämt klipp med saxen och saken är klar.
– De riktigt stora julbockarna måste man vara två personer för att göra. Tråden skär in i händerna. Det jobbet brukar vi lämna åt karlarna, säger Doris.
Ett tiotal slöjdare levererar regelbundet halmföremål till Halmens hus. Oftast halmar de hemma. Ibland samlas de också här i Bengtsfors, som i dag. Christina Johansson gör små prydnadsföremål av egenodlad råghalm.
”I fjol räckte de längsta stråna från golv till tak, de var 2 meter och 40 centimeter långa.”
– I fjol räckte de längsta stråna från golv till tak, de var 2 meter och 40 centimeter långa. Mjuka och fina var de också. Ibland är materialet stenhårt och svårjobbat, säger Christina.
– Halmen är precis som ett årgångsvin. Det är bara att hålla tummarna, säger Kerstin Axell, också känd som Hatt-Kerstin och den som håller i husets kurser i hattillverkning, som i somras alla var fullbokade.
I dag ett nöje och en hobby, men faktum är att halmslöjden en gång i tiden var livsviktig – inte minst i Dalsland. Under svältåren på 1860-talet och fram till 1930 emigrerade 50 000 dalslänningar till Amerika. Nöden var stor för de familjer som stannade kvar. På Halmens hus berättas om den unga flickan Märta-Stina Godtman från Ärtemark, strax väster om Bengtsfors. Under de svåra åren vandrade hon barfota över bergen för att få jobb som piga i Norge. På gården umgicks hon med en dräng som varit i Sydamerika och där lärt sig att fläta halmhattar. Han lärde i sin tur Märta-Stina, hur hatten flätas och hur flätorna sedan sys ihop med nål och tråd. Det skulle bli startskottet för en osannolik succé.
Väl tillbaka i Sverige gjorde Märta-Stina hattar i halm åt sina familjemedlemmar. De glänste som guld. Beställningarna blev så många att hon fick lära ut flätningstekniken till sina vänner och snart flätades det i varenda stuga i Ärtemark. Handelsbodarna accepterade både buntar med flätor och färdigsydda hattar som betalning. Plötsligt gick det att fläta till sig socker och stearinljus. Till och med barnen hjälpte till.
Med tiden köpte Ärtemarkborna in symaskiner från Tyskland för att möta efterfrågan. Som mest tillverkades en halv miljon halmhattar om året i socknen. Ett antal exporterades till Paris och New York. Efter storhetsåren anställdes några av halmfläterskorna som halmslöjdslärare på hantverksutbildningarna vid Stenebyskolan i Dals Långed. Andra skolades om för att börja göra prydnadsföremål i stället, som halmbockar och änglar. Men antalet yrkesverksamma halmhantverkare sjönk snabbt.
– Vi startade Halmens hus 1995 för att bevara all den här halmkunskapen som annars riskerade att dö ut, berättar Sofia Hartman-Prim som är anställd på Halmens hus.
– Halmslöjden har haft fattigstämpel. Många häromkring vet hur man halmar, men de har inte velat hålla på. En del kanske var tvungna som barn.
Sofia Hartman-Prim går före i museidelen och visar paketen med flätad halm som en gång i tiden kunde bytas mot mat. Längs en vägg hänger dockor, kors och stjärnor i halm, som förr ansågs ha magiska krafter.
– En del gav god skördelycka. Andra kastade man in i elden på nyårsafton för att börja på ett nytt blad inför det nya året. Korset skyddade mot farliga väsen.
Länge var Halmens hus lite doldis i museisammanhang, men under pandemin hände något. Plötsligt blev kurserna fullbokade. När de utlyste extrakurser fylldes platserna lika snabbt. I butiken ville så många slöjda själva att slöjdhalmen tog slut den också.
Och trenden verkar hålla i sig, konstaterar Sofia och berättar att även slöjdarna märker att efterfrågan på deras föremål har ökat.
– Jag blir extra glad när jag ser att intresset är så stort bland yngre. Det här med halm kan nog upplevas som ganska mossigt, men många ser det tvärtom som coolt numera.
Inga förkunskaper! Varje tisdag är det halmkafé öppet för alla.
Halmens hus drivs som en ideell förening och har 18 000 besökare per år.
Varför inte en kanotist i halm?
Ett knippe flätad halm var förr hårdvaluta.
Doris Karlsson fortsätter med julbockarna. Christina Johansson börjar plocka fram utrustning och material inför kvällens aktivitet som hon basar för. Varje tisdag vankas halmkafé där vem som helst får delta. Ibland kommer studenter från det som i dag heter Campus Steneby i Dals Långed, där bland annat Göteborgs universitet bedriver verksamhet inom konst och design. Då blir det snabbt fullt vid bordet. Andra gånger är det lite lugnare. Kvällens uppgift ska bli att skapa små fyrkantiga prydnader till granen eller påskriset.
Halmens hus ligger så högt att vi ser tre (av Dalslands drygt tvåtusen) sjöar från fönstret. Solen skiner, så risken är att slöjdarna hittar på annat just i dag. Närmaste granne är Gammelgården som är Västsveriges största friluftsmuseum, ett mini-Skansen med verkstäder, soldattorp, mjölnarstuga med mera.
Snart sitter ändå fem slöjdare runt bordet. Christina berättar att materialet de arbetar med är de gamla spannmålssorterna svedjeråg och kungsråg. Det är den mest högväxande rågen och den som lämpar sig allra bäst för slöjd. Själv har hon testat att göra allt från halmmattor till lampskärmar.
– Du måste dra för att det ska bli rektangulärt. Inte så. Ja, så! Och nu tar du tråden och tvinnar den, instruerar Christina.
Kerstin Axell visar sina hattar som hänger på en vägg i husets hantverksbutik. Hon syr alltid in ett hattband i sina hattar eftersom hon tycker att halmen kliar lite. Det gör ingen annan men hon gillar att sätta egen prägel, förklarar hon och berättar att hon gick sin första hattflätningskurs 1996 och fastnade direkt för både hantverket och historien. Nu grovsorterar hon halmen, blötlagd för att vara lätt att forma, på bordet framför sig och visar hur hon flätar sju halmstrån med varandra i ett symmetriskt mönster. Snabbt växer flätan fram ur hennes händer men än återstår många timmar innan det blir en färdig hatt. Först måste den så kallade sjuflätan ringla sig lång som en orm.
– Jag gör nästan aldrig flera exemplar av samma modell. Då blir det tråkigt och jag drivs av experimentlust. Skapandet är viktigt för mig.