Stirrar mot den där vindpinade fjällväggen söder om fjällstationen vid Kebnekaise och undrar varför man valt en så tråkig placering för huset, och vad jag gör där. Smyger in i gamla sällskapsrummet för att pigga upp mig. Att tjuvlyssna på fjällens unga entusiaster är bästa botemedel och de brukar häcka här framåt middag. Förväntansfullt självgoda samtal mellan nyblivna män i helskägg och kvinnor med blonderade flätor. Blir nostalgisk och tänker på hockeyfrilla, Silvrettabindningar och en kursledare som sytt sin egen anorak.
Påminner mig själv; jag börjar turen här på Kebnekaise för att jag gillar att starta från en plats med service och proffshjälp, och för att jag vill hinna känna på utrustningen före avmarsch. Alltid någon detalj som behöver justeras, alltid något som lik förbannat blivit kvar där hemma. Tid för test blir särskilt viktig om man har någon ny pryl att prova och det har jag gärna. Denna gång: skidor med kort stighud i stället för valla. Nästa morgon är helskäggen och flätorna långt bortom synhåll innan jag och min gamla kompis ens hunnit i fleecen.
”Samma sensationella frihetskänsla varje gång. Samma totala närvaro. Jag tröttnar aldrig.”
Frukost intas i närmast demonstrativ sävlighet. Inledande dagsetapp till stugan borta vid Kungsleden är ändå så enkel. Vi lägger en skråbåge på höjd för att minska motlutet och bli kvar i solen. Rätt tänkt, fel ändå. Hårda vindar har precis lyft undan snötäcket och putsat resterna till pansarskare och blankis. Ibland så friktionslös att varken stighudar eller stålkanter biter. Inte kul och väldigt tidsödande, men vi envisas. Väl borta vid det vackra fjället Duolbagorni (Tolpagorni) börjar snön åter att täcka och klagan förklingar. Ny och storslagen utsikt med tre kilometer utförsglid mot Singistugan, äntligen. Stramar åt ryggsäcken och ställer de notoriskt svårsvängda turskidorna i plog. Glider upp i en hastighet som jag någorlunda kontrollerar. Bedömer avstånd kontra lutning och rutin. Minskar belastningen mot skidornas bromsande vinkel tills de smidigt glider parallellt. Balanserar kroppstyngden över hålfoten och släpper den mentala sargen. Samma sensationella frihetskänsla varje gång. Samma totala närvaro. Jag tröttnar aldrig. Helskäggen och flätorna hade garanterat satt på stighudarna och gått uppför berget igen, för ytterligare ett åk. Men ålderns insikt säger att repriser sällan förbättrar upplevelsen. Finner en solig stugvägg utan takdropp. Bäst så.
Lägg en extradag i Kaitumjaure för en tur upp mot kringliggande toppar.
Söder om Singistugan blir Kungsleden lugnare och skidåkarna färre.
2016 blev Kaitumjaurestugan med bastu.
Kungsleden vidare söderut
Endast två andra gubbar i Singi den här kvällen. De har skidat den mer kända sträckan av Kungsleden. Den från Abisko i norr med avslut i Kebnekaise. Vi väljer i stället att efter Singi fortsätta Kungsleden vidare söderut, i fyra dagar och 52 kilometer till STF-stugan i Vakkotavare, vid bilvägen utmed det gigantiska vattenkraftmagasinet i Stora Sjöfallets nationalpark. Den rutten är två dagar kortare och har avsevärt färre besökare än sträckan Abisko–Kebnekaise.
De skidåkare vi möter är mestadels andra européer: tyskar, fransmän, italienare, holländare och britter, samt en dansk och en norsk. Vår tur är tekniskt enkel och vädret ska variera. Solig stiltje följs av blåst och snö som övergår i regn, och avslutas i dimma. Man säger att vädret skiftar snabbare till fjälls, men det är inte sant. Däremot är du så mycket mer exponerad och det är just detta tillstånd som utgör turåkningens essens. Exakt hur lång tid eller hur fysiskt ansträngande som den dagliga etappen blir är något som du bara delvis kan råda över. Resten handlar om anpassning: att tugga i sig verkligheten, ta hand om varandra och undvika stress. I bästa fall händer inget särskilt. Man skidar till en stuga, äter mat, sover och skidar till nästa stuga. Väderberoendet har lärt oss att planera med reservdag och inte boka hemresa. En dags otjänligt väder och du sitter där med värdelös biljett uti vildmarken.
Nästa stopp på leden är Kaitumjaure. Stugan bjuder på imponerande utsikt med dramatiska fjäll som stupar mot den stora Kaitumsjön. I motsatt riktning tornar en alpin skidtopp upp bakom dasset. En kritvit snötårta med jämnaste lutning och tilltalande fallhöjd. Och som just denna dag täcks av dryga decimetern nysnö. Perfekta förhållanden. Ambition och balans är allt som krävs, jag orkar mer i dag – så vad väntar jag på? Det är vindstilla, himlen är blå. Ändå gör jag ingenting. Sitter bara där på farstubänken och hyllar miljömupparna som lyckades rädda sjön och den 150 kilometer långa vildmarksälven från kraftverksutbyggnad på 1970-talet. Intresserade mig inte för saken då, men fascineras i dag så starkt att utförsåkarfjället får vänta, varmed tillfället också glider mig ur händerna.
Närvaron av ett par helskägg och några flätor hade garanterat fått farbror att sluta flumma. De skulle aldrig ha missat chansen, utan tryckt i sig en snabb fika och tre timmar senare stått på toppen. I stället möter en morgon när regnet hänger i luften och de låga molnen är så kompakta att inga kontraster kvarstår ens inne bland björkarna. Enstaka plusgrader i våta snöbyar, men dagsetappen är kort och avslutar med glid i björkskog. Sliter än en gång bort stighuden och får en skida som ger minsta möjliga motstånd. Vrider vida svängar i gles björkskog som tätnar nedåt Teusajaurestugan. Försöker att hålla jämn fart och utnyttja dess inneboende kraft i var sväng. Min kompis som opererat knäet intar en försiktigare attityd. Han gillar motståndet från sina torra och ovårdade belag. Det gör ont i skidåkarsjälen av att behöva se eländet, men han bara skrattar.
Den som färdas fritt får fria fjäll
Snöbyar övergår i regn nere vid stugan när en kontingent tyskar väller in. Det gillar vi. Som utlänning i trång gemenskap blir man instinktivt noga med att följa de sociala regler som gäller, varför vi inte ens hinner tänka på vedhuggning eller bära slask innan allt är fixat. I den gemytliga stugvärmen växer också insikten om att ha funnit ett fjällområde som tveklöst tål ett par återvändor. Fjällen är lägre här än norr om Kebnekaise. Men själva höjden förblindar gärna, fast det egentligen är fallhöjden – skillnaden mellan topp och dal – som skapar dramatik. Kungsleden söder om Kebnekaise besitter all behövlig spänning och är så glest besökt att den som lämnar kryssmarkeringarna alltid lägger första spår.
Helskäggen och flätorna har inte hittat hit. Jag tror heller inte att de någonsin gör det, men ifall jag får fel tvingas jag nog att lyfta på skidåkarmössan, för då har återväxten fattat något för samtiden väsentligt. Nämligen att det ännu endast är den nordiska turåkningen som skapar full frihet. De helyllepräktiga och tämligen auktoritära allvetare som förr dominerade vår traditionella turåkning återfinns numera på alpina skidor, vilket betyder låsning till vägar och fordon. Den som däremot förmår att färdas fritt får alltså fria fjäll. En insikt som jag tar med mig hem på tåget. Ifall jag nu fixar den där ökända utförslöpan ner mot stugan i Vakkotavare.