Fjällen är vackrast, men skogen är roligare, sa min äldsta dotter Hanna på sommarens vandring upp mot Helags fjällstation. En tur som börjar i förtrollande grön fjällbjörkskog innan kalfjället tar vid.
Det är något speciellt med kalfjället, storslaget och vilt… och kanske lite enformigt och tråkigt emellanåt – åtminstone för barn. Ingen av våra tjejer, nu nio och tolv år, har varit särskilt sugna på att springa upp på närmaste fjälltopp. Roligast har vi oftast haft nere vid strandbrinken, i blåbärsskogen eller på upptäcktsfärd längs en närliggande bäckravin – på platser med många intryck och omväxlande miljöer. Det kan förstås vara så att mina tjejers uppväxt i västra Jämtland har tagit bort en del av magin med kalfjället. Toppturer lockar en del barn, andra inte.
Tydliga mål för turen kan däremot underlätta, om det så är högsta toppen, en badsjö eller ett vindskydd att luncha i. I vår familj vill vi helst inte planera alltför mycket långt i förväg och därför uppskattar vi att tälta. När springet i benen är över för dagen blir myset på lägerplatsen och att få krypa ner i sovsäcken under egen tältduk den perfekta avslutningen på dagen. Men trots att barnen nu går själva, och även bär lite utrustning, är det fortfarande inte helt enkelt att ge sig ut på tälttur. Också en helgtur innebär ganska rejäla packningar för en familj på fyra.
Vi vuxna får räkna med att bära runt 75–80 liter och 20–25 kilo vardera. Detta trots att det mesta av vårt egna ”extra” får lämna plats för nästa generations pinaler. Fiskespöet, systemkameran och den egna goda boken stryker på foten till förmån för gosedjur, den otympliga favorittröjan och något spel. Men trots packningen uppskattar vi att alla i familjen numera kan avverka en dagsetapp på en mil eller så.
Tälta i det fria
Vi njuter av frihetskänslan och gillar att leta nya, spännande tältplatser varje natt. Annars kan ju baslägret vara en bra idé, inte minst när barnen är små. Att hitta en fin tältplats – inte alltför långt f rån allmän väg eller annan civilisation – slå läger och göra dagsutflykter därifrån. (Allemansrätten tillåter, enligt Naturvårdsverket ”ett par tre tält under något dygn”. På platser där du inte stör bör ett par nätters övernattning i regel inte vara något problem.)
Ett annat alternativ är förstås att bo på fjällstation eller i fjällstuga utefter lederna. Jag är en stor förespråkare för STF:s fjällstugesystem som ger vandrare möjlighet att komma längre ut i vildmarken med lättare utrustning. Men vill du vandra i högsäsongens juli–augusti, och i välbesökta områden som Jämtlandsfjällen eller Norra Kungsleden, är det numera ofta mycket folk både på stationer och i stugor. Det kan vara trångt i självhushållskök och gemensamma utrymmen och en ledig säng är långt ifrån en självklarhet om du inte bokar i god tid.
Allt fler väljer att tälta intill en stuga eller fjällstation – och får för en serviceavgift använda toa, kök och bastu. Det är en lösning som funkar för många. Men för mig blir sådant tältande varken hackat eller malet. Gå hundra meter för att gå på toaletten eller laga mat! Vänja sig vid värmen i stugan för att sedan gå ut och frysa?! Dessutom börjar tältplatserna runt stationer och populära stugor även de bli ganska välbesökta, slitna och tyvärr även skräpiga. Nej, vi följer gärna leden, men tältar hellre en bra bit vid sidan om den – för den härligt ostörda sommarfjällkänslan.
Stugorna kan lika gärna användas som skydd en stund mitt på dagen om vädret är ruskigt. Det är förstås stor skillnad mellan olika barns förmåga att ta till sig kunskap om friluftslivets måsten. Det är lätt att fastna i tjat hur de ska klä sig, knäppa ryggsäcken och knyta skor. Ibland blir vi tyvärr mer av instruktörer än föräldrar. Själv skulle jag säkert må bra av att mer finnas till hands när problem uppstår, i stället för att slå knut på mig själv i försök att förebygga dem.
”Vårt effektivaste medel för att höja ork och humör är ändå alltid en bra ordlek eller gissningstävling”
Allt behöver inte ske enligt konstens alla friluftsregler, vi måste inte optimera vandringen till effektiv perfektion. Men visst, lite får en förälder ändå styra upp. Skavsåren för att nioåringen vägrar gå i något annat än sina håliga favoritbomullsstrumpor innebär till slut problem. Regn
och blåst hålls stången med bra regnkläder i stället för bomullshoodie. Det är fakta. Samtidigt har vi på våra turer märkt att allt fler vandrare verkar gå i kläderna de använder i sporthallen eller på en fotbollsplan, i stället för dyra inköp i friluftsbutikerna.
Det härliga är att dessa barn och föräldrar har hittat till fjälls, och allt som oftast tycks de nöjda… Det är däremot bra att planera för det oförutsedda och alltid vara beredd med spontana lösningar. Blöta skor torkar, ett skrapsår fixas med plåster och en bit choklad. Sura miner med ytterligare en chokladbit och lite förströelse. Och går någon och surar en stund är det ingen katastrof. Bär den tröttes ryggsäck en bit så känns det lättare att skutta i zigzag över fjällheden.
Inkludera barnen
En gps-enhet som visar hastighet och hur vi rör oss på en digital karta kan ge oanade krafter till både tonåring och nioåring. En elastisk draglina är faktiskt en god hjälp när orken tryter, framför allt i sega uppförsbackar. Det funkar även på en trött vuxen. Vi har också mött familjer där barnen cyklar medan föräldrarna går. Inte den bästa lösningen kanske, men är det den roligaste så går det säkert. Men vårt effektivaste medel för att höja ork och humör är ändå alltid en bra ordlek eller gissningstävling. Tjugo frågor eller Gissa vad jag ser kan få åtskilliga kilometrar att försvinna i rask takt.
På tur med våra barn har jag ofta saknat min mammas pedagogiska förskolelärartalanger men aldrig någonsin den stenhårda äventyrarens fysiska styrka. Får barnen också vara med och leta efter den perfekta lägerplatsen, laga mat på stormkök och elda glöms trötta fötter eller fuktiga kläder. En vanlig papperskarta och en kikare kan underhålla även den mest internetberoende tonåringen till slut. Ja, jag måste nog ändå tycka att wifi på fjällstationerna är ännu en anledning att hålla sig en bit därifrån när man är ute med sina barn.
Det är också uppfriskande att se drakar, fotbollar och frisbees på leder och bland fjällstugorna. Nästa gång ska även mina barn få ta med sig egen drake om de vill. Jag får väl plocka ur ännu en av mina tröjor. En fjällvandring med barn är oftast mer ett bollande med humörsvängningar än med klädesplagg. Den jämna lunk en vandring innebar innan barnen skulle med upp på fjället är ett minne blott.
Uppskattar äventyret
Nioåriga Linn pendlar i tempo mellan att ”rusa runt” och ”ligga i en trött liten hög”. Av eller på. Det är bara att hänga med och försöka stötta med lite långsammare kolhydrater och se till att styra hennes rörelser i rätt riktning: mot fjällstuga eller tältplats. Hon uppskattar äventyret, även om det inte alltid låter så i stundens hetta.
– Jag är på olika sätt när jag är hemma, på skolan eller ute, förklarade storasyster Hanna en gång. Jag är nog gladast när jag är ute.
Även den här ganska bekväma tolvåringen, som hemma i vardagen rynkar på näsan om hon ska gå ut och hämta posten, badar på vandringen gladeligen i en iskall fjällbäck. Hon, som hemma knappt ser golvet i sitt rum för alla prylar, sorterar sina pinaler ordningsamt i ryggsäcken. Det finns något där ute som både vuxna och barn uppskattar och som för oss närmare varandra. Naturen är okomplicerad, spännande och rak. Något vi inte kan säga om vardagen alla gånger.
Visst blev utelivet något helt annat med barn. Varken bättre eller sämre, bara på ett annat sätt och med den mentala insikten att vi föräldrar får spara den egna äventyrslusten och prestationen till andra tillfällen. Dessutom, i den ljusa långa norrländska sommarnatten finns det ju möjligtvis tid för en liten soloexpedition, en i taget. Vartenda steg måste inte följas av alla. Kanske det där fiskespöt ska följa med nästa gång ändå…