Med Turning Torso i blickfånget och Stapelbäddsparken, en av Europas främsta skateboardparker, tvärs över gatan ligger ett sjuvåningshus uppfört av skrovliga och prefabricerade betongelement. Det låter lite dystert, men är precis tvärtom. Stora delar av den grå fasaden är täckta av gröna klängväxter. På balkonger och terrasser, på tak och trottoar, överallt prunkar året om en tät och genomtänkt grönska som så här års surrar av insekter – allt bevattnat av en avancerad anläggning som tar vara på dag- och regnvatten.
Gatuplanets limegröna dörrar, även de delvis skymda av gröna växter, och fönsterbågar i rött och gult förstärker byggnadens lekfulla intryck. Och utanför varje hotellrum står en cykel parkerad på en gräsplätt.
Byggnaden Ohboy är ritad, projekterad och byggd av arkitekten Cord Siegel och hans företag. Huset innehåller 31 hotellrum – alla med egen entré – och 55 hyreslägenheter anpassade till ett urbant liv, där cykeln är en självklar del i vardagen.
Här finns rymliga cykelrum, extrabreda dörrar och hissar, pumpstation för platta däck, ekologisk cykeltvätt och last- och elcyklar att låna. Några parkeringsplatser för bil finns inte. Däremot flera allmänna utrymmen, som takterrass och orangeri.
– Genom att vi är både arkitekter, byggherrar och ägare undviker vi mellanhänder och kan styra processen och slipper kompromissa, förklarar Cord Siegel när han klivit av sin cykel och slagit sig ner utanför den blommande betongfasaden.
Han har under senare år gjort sig ett namn som en nytänkande och prisbelönt arkitekt som rör sig fritt över byggsektorns ofta snäva gränser. I Malmös Västra hamnen finns flera exempel på lyckade lösningar med sociala inslag och grönområden, biologisk mångfald, nära till vatten och varsamma renoveringar som varvats med nybyggnation.
– Ska staden som företeelse överleva måste den förpackas vackert, hållbart, smart och ekologiskt, förkunnar Cord Siegel.
Han pekar på att fotgängare som passerar Ohboy ofta stannar upp, pekar och diskuterar. Byggnaden med sina träd, buskar och små sittplatser utanför de färgglada hotelldörrarna har påverkat hela gatumiljön i ett område helt inriktat på cykel, promenad och kollektivtrafik. ”Ett allkonstverk av grön brutalism” är Cord Siegels egen beskrivning.
På Ohboy är det digital incheckning och kodlås som gäller. Någon egentlig reception existerar inte. Man knappar själv in koden och öppnar dörren. Inte heller erbjuds vare sig frukost eller andra måltider, dem lagar man själv eller äter på lokal.
Själva gästlägenheten är kompakt och välplanerad, högt i tak, utan överdåd och prylar. Grå betong och naket trä i ömsint förening. Från hallen går en trappa upp och en ner, båda tillverkade av ask från Skåne.
En solstol hänger på en krok invid ytterdörren. Hängmattan i övervåningens köksdel väntar på att användas. Pentry med spishäll, kyl, diskmaskin och köksbänk i slipad betong. Bord och bardisk att äta vid. Stramt men funktionellt.
Gästlägenheten är kompakt och välplanerad, högt i tak, utan överdåd.
En trappa ner väntar två bäddade sängar, en bred och en smal. Här finns garderob och badrum. Från sängen går det att ana en flik av himlen. För möbler och inredningsdetaljer svarar de välrenommerade formgivarna Lisa Hilland och Mats Theselius. Logotyp och graffitiliknande typsnitt för skyltar och rumsnummer har tagits fram av konstnären och serietecknaren Sara Granér.
Morgonen därpå tar jag med en kopp te till den lilla uteplatsen. Cyklister och joggare passerar på trottoaren. En del har bråttom, andra tar det lugnare, med en latte i handen och ett barn baktill på cykeln. Vid ett utegym strax intill gör en ung man oberört en serie chins.
På andra sidan gatan tömmer en betongbil sin last. En övergiven elsparkcykel ligger slängd på trottoaren. Snart börjar ungdomar från skateboardgymnasiet släntra in i Stapelbäddsparken med sina brädor under armen för att göra dagens första kickflip.
Staden vaknar sakta till liv.
Jag låser upp cykeln som ingår i rumshyran och rullar ner till strandpromenaden. Där sällar jag mig till morgonbadarna som kommer lufsande från alla håll, med badrockarna knapphändigt åtdragna runt midjan.
Spänstiga långsimmare, hängivna kallbadare och försiktiga sällanbadare. Unga och gamla.
Inga och Roland Palm kommer klivande med raska steg över gräsmattan. I 14 år har de bott i sin vid inflyttningen alldeles nya lägenhet i Västra hamnen, ett stenkast från badbryggan. Morgonbadet har blivit en vana.
Solen börjar värma och får Öresundsbrons pyloner att skimra.
– Vi badar i Öresund så ofta det går. Det är avspänt här, med mycket folkliv och inga bilar, vi trivs, säger de och kliver raskt ner i vattnet och tar några simtag.
Solen börjar värma och får Öresundsbrons pyloner att skimra. Det blir allt lättare att inte ha bråttom och kaféernas uteplatser lockar. Jag beställer te, yoghurt och smörgås, kompletterar med en nyttig juice och känner mig härligt cool och urban.
Men för hundra år sedan fanns inga likheter med dagens tillbakalutade folkliv. Handels- och industrifamiljen Kockum hade då etablerat sig i området och startat en mekanisk verkstad som med tiden kom att bli ett av världens största skeppsvarv. Verksamheten växte och fyllnadsmassor tippades i Öresund för att skapa mer mark.
Under många år var Kockums 146 meter höga bockkran den största av sitt slag i världen och ett landmärke för stora delar av Skåne. Kranens sista uppdrag 1997, innan den såldes för en symbolisk dollarsedel och monterades ner och fraktades till Sydkorea, var att lyfta fundamenten till Öresundsbron på plats. Fram till nerläggningen 1987 lämnade 597 fartyg Kockums varvsområde. Det var det mesta på köl, från ångare och lastbåtar till u-båtar, jagare och kryssningsfartyg. Dessutom tillverkades dieselmotorer, ångpannor, broar, järnvägsvagnar och lyftkranar i företagets verkstäder.
Nu är allt detta över. Varvet är borta och verkstäderna tömda. Men flera av de byggnader som utgjorde arbetsplats för tusentals malmöiter står ännu kvar i Västra hamnens moderna stadsbild, som tegelröda påminnelser om arvet från förr.
För Magnus Eriksson finns inte mycket att känna igen sig i från uppväxtåren i Malmö. Han är vaktmästare på Ohboy, lagar cyklar och visar till rätta.
– Det är en enorm skillnad, som en helt ny stad, slår han fast. Efter Öresundsbron, Turning Torso och Bo01 har det rusat i väg. Det byggs överallt och på alla sätt. Väldigt spännande.
En kvällstur på cykel genom området avslutar dagen. Människor flanerar utefter Sundspromenaden i den tilltagande skymningen, kaféer och restauranger håller öppet, nya landmärken är under uppbyggnad, överallt lyftkranar och idérika exempel på hållbart och klimatsmart byggande.
Mitt i allt detta slår jag mig ner utanför dörren på Ohboy. Augustikvällen är ljummen, staden växlar ner. Jag sitter gärna kvar ännu en stund.
(Artikeln publicerades första gången i magasinet Turist nr 1 2022)