Vart är vi på väg, undrar min tioåriga dotter. Ska vi någonstans eller ska vi hitta någonting? När hon får höra att vi bara har tagit en rundtur för att testa skidorna första dagen tappar hon helt farten och hasar vidare med stavarna missnöjt hängande efter sig. Varför kämpa för att bara komma tillbaka till samma ställe? Resten av veckan gör vi inte om det misstaget, och det behövs inte, för kring Grövelsjön finns många mål. Som att mata lavskrikor, ta en sväng utomlands till Norge eller spana hökugglor. Ryktet sprider sig snabbt bland barnen att en hökuggla berättigar till våfflor.
På spaning efter ugglor i grantopparna kan man också tävla om att upptäcka den konstigaste tallen. Varenda vindpinad gammeltall i fjällsluttningarna har sin egen form och personlighet. Åren har gjort dem mer och mer vridvuxna, som om en jätte hade roat sig med att gå och snurra dem. Vi befinner oss i nordligaste Dalarna, där Skandinavien är som allra bredast. Här råder mer inlandsklimat än någon annanstans i Sverige och Norge. Bistra vintrar och varma somrar gör att den torktåliga tallen med sina långa rötter ofta lyckas överleva högst uppe på de här fjällen. Det skiljer dem från många andra delar av fjällkedjan, där vi är vana att se björken stå som sista utpost uppåt.
Redan nere i dalen står träden glest. Man kan börja undra om det verkligen är en skog när varje träd står för sig självt som på en konstutställning. Från Grövelsjön är kalfjället nära och lätt att ta sig upp på. Efter bara några hundra meter lämnar man träden bakom sig, på väg mot Svealands högsta topp, Storvätteshågna. Väl uppe på platån mellan topparna är det som att åka i ett månlandskap av socker. Hit längtar många, för att hänga ut själen på vädring en stund mot horisonterna. Men för den som vill uppleva djur- och fågelliv är det skogen som gäller.
På vår första tur genom skogen till vindskyddet vid Lappvallen händer dock något oväntat. Lavskrikorna är inte på plats. Varje gång vi har stannat till här de senaste årens sportlov har de dykt upp, fluffiga gosedjurslika fåglar som är vana att charma till sig lite matsäck. Det har de lyckats med åtminstone sedan timmerhuggarnas tid och säkert ännu längre tillbaka. Men just denna dag flyger bara stora snöflingor i luften vid Lappvallen. Just denna dag när vi har släpat med åtta förväntansfulla barn från grannskapet hemma i Västergötland, och dessutom en fotograf. Vid elden utanför vindskyddet stannar den ena skidåkaren efter den andra till och spekulerar kring var stammisfåglarna kan hålla hus.
Vindskyddet vid Lappvallen brukar vara ett säkert ställe för möten med korvsugna lavskrikor.
En dag får korven bli mål och mening med vår färd.
I dessa gränstrakter mellan Sverige och Norge väntar 20 kvadratmil skyddad natur med gammelskog och fjällvidder; blockterräng och sjösystem.
Oskygga lavskrikan häckar från Norrbotten och ner till nordligaste Värmland och mellersta Dalarna. I delar av Norrland är den mest känd under namnet koxik, från sydsamiskans goeksege.
Var och en av gammeltallarna längs spåret har sin egen form och krokighet.
Alldeles intill spåret växer svampen gammelgransskål, en signalart som indikerar höga naturvärden.
− Vi har varit här i 30 år och det är alltid lavskrikor här vid Lappvallen, säger en man på bred göteborgska. Han visar sig vara fågel-skådare och örnmatare, och kan berätta om både sparvugglor och lappugglor som synts till i trakten på sistone.
Vi får grilla våra korvar, lite snopet äta upp dem själva, och återvända hemåt. Nästa utflykt får bli till traktens andra välkända lavskrikeställe: Valdalsbygget, en liten klunga av grånade stugor precis på gränsen mot Norge, långt från närmaste väg. Göte Karlsson som jobbar i Grövelsjöns mataffär kan berätta att hans mamma bodde här under kriget och såg från sovrummet hur tyska soldater patrullerade gränsen. Flera gånger dök flyende norrmän upp nattetid och Götes morföräldrar lät dem gömma sig under golvet till nästa natt då de kunde fortsätta in i Sverige. Sådant känns väldigt avlägset en dag som denna, när rosiga skidåkare rastar vid solvarma timmerväggar.
Vi hinner knappt plocka upp matsäcken förrän en granbarksgrå och roströd fluffboll materialiserar sig ljudlöst i tallen intill. Snart sitter tre lavskrikor där och småpratar mjukt visselgnisslande. Stora blanksvarta ögon tittar på våra framsträckta händer med korv och mackbitar. Lavskrikorna lägger huvudet lite på sned och ser ut att överväga om det är värt besväret.
− De är nog redan mätta en så här fin dag, det är många som redan har varit här och matat, säger någon bakom oss.
Onekligen ser de klotrunda och välnärda ut, men det borde egentligen inte vara något hinder. En lavskrika kan minnas flera tusen gömställen, och överlever den långa vintern tack vare sparade små matbitar inkilade i lavnystan och barkspringor. En av dem tar några vingslag precis framför min korvbit, men svänger och tar en liten bit tunnbrödsmacka från stugknuten. Snart ligger nog matbitarna prydligt förpackade i lavskafferier. Det är ingen slump att lavskrikorna finns just i sådana här lavrika gammelskogar, där de lätt kan slå in sina gömmor. Träden ser nästan pälsklädda ut och när vi glider vidare förklarar dottern att granarna i Grövelsjön faktiskt är mer släkt med däggdjuren än med andra träd.
- Ligger i norra Dalarna, precis vid gränsen till Norge. Är den allra sydligaste delen av svenska fjällkedjan.
- Här finns STF:s fjällstation med boende, restaurang och butik. Vinteröppet 2023: 1 januari–16 april.
- I området finns också tre STF-fjällstugor: Storrödtjärn, Rogen och Skedbro. Även Länsstyrelsen har flera övernattningsstugor Dalafjällen.
- Ta dig hit: Tåg till Mora och Dalatrafikens lokalbuss till Grövelsjön, alternativt Masexpressens direktbuss från bland annat Stockholm. I vinter går också en gratis skidbuss mellan Grövelsjön och Idres skidanläggningar.
På andra sidan renstängslet börjar Norge, och fjällen blir genast lite mer dramatiska. Grövelsjön är renbetesmarker för Idre sameby.
Bara ett par stavtag från Valdalsbygget går renstängslet som markerar norsk-svenska gränsen. Terrängen är sig ganska lik på andra sidan men de norska fjällvyerna blir genast lite mer dramatiska. Naturreservatet kring Grövelsjön hänger ihop med ett stort väglöst område av skyddad natur på båda sidor om gränsen som kallas Gränslandet. Bara vetskapen om att landskapet fortsätter så här mil efter mil gör utsikten ännu mer överväldigande. Det är något helande i att kunna åka timme efter timme utan att se en hyggeshorisont. Ordet vildmark ligger nära till hands men Gränslandet är förstås liksom resten av fjällkedjan ett urgammalt samiskt kulturlandskap, format av renskötare och andra.
Grövelsjöfjällen är i dag renbetesmarker för Idre sameby. I byn Storsäter, några kilometer nedanför fjällstationen, erbjuder det samiska familjeföretaget Renbiten, utöver renkött i olika former, möjligheten att komma nära och lära mer om renen. Här kan man gå snöskovandring tillsammans med renar eller följa med in i hägnet och mata familjens tama renar med lav.
Renlav och manlav står högt på renarnas meny. Däremot den illgula varglaven skulle de knappast få för sig att smaka. Namnet kommer av att den förr användes för att förgifta kött som lades ut till vargarna. Laven innehåller vulpinsyra som förlamar andningsorganen, och att hantera krossad varglav krävde munskydd. Denna lysande gula lav trivs på grånade silverfuror och har blivit en raritet i takt med att de äldsta träden avverkats i stora delar av Sverige. Men kring Grövelsjön är det inte svårt att se de gula tussarna intill skidspåren för den som har ögonen med sig. Till exempel växer varglavarna på flera torrtallar längs den korta motionsrundan som börjar några meter utanför stationen och på kartan ser ut som ett alldagligt elljusspår. Här står månghundraåriga tallbjässar med utsikt över norska fjällvidder. Om det fanns ett mästerskap i gammelskogsupplevelse skulle den här rundan slå självaste urskogsslingan i Tyresta nationalpark.
– Det har jag inte ens tänkt på, att den rundan är speciell, säger Barbara Frilund-Ekberg. Hon är kanske hemmablind som Grövelsjöbo sedan 38 år. Från 1986 till 2009 ansvarade hon och maken Charlie Ekberg för STF:s fjällstation här. Charlie fortsatte till pensionen 2018 medan Barbara har jobbat mer centralt inom STF de senaste tolv åren. Nu möts vi över ekologiska våfflor med hjortronsylt på fjällstationens restaurang, där allt går i olika nyanser av furu. Paret jobbade på flera andra STF-anläggningar i fjällen, men här blev de kvar.
− I Sylarna, Kebnekaise och på andra ställen pratade folk om hur långt de har gått och hur tungt de har burit. Här kändes gästerna lite mognare, man kommer hit för att njuta av fjällen mer än för att prestera, säger Charlie.
Barbara hamnar i samtal med en kvinna som går förbi och förklarar efteråt att denna gäst var en ung mamma första gången de möttes. Nu är hon här med sina barnbarn.
”Det är lättillgängliga fjäll, både barn och vuxna kan hitta sina ställen.”
− Av STF:s fjällstationer är nog Grövelsjön den som har flest återkommande gäster. Det är lättillgängliga fjäll, både barn och vuxna kan hitta sina ställen.
Charlie lägger till att det är vägs ände, både bildligt och bokstavligt.
− Många ser ingen anledning att åka någon annanstans när de väl har hittat hit.
Fotografen Micke har varit på Grövelsjön sedan han var liten och återvänder minst en gång varje vinter. Men han har aldrig matat några lavskrikor tidigare utan i stället susat förbi dem på snabba löparskidor.
När vi ger oss ut i skymningen för att lyssna efter ugglor svischar folk förbi med pannlampor och i glänsande tajts. De missar att hökugglan har börjat ropa sina vårrop, som på avstånd liknar knirrandet av stavar. Kanske missar de också att granarna står som allvarsamma damer i breda vitpudrade kjolar och kastar blåa månskuggor.
Även barnen missar detta, där kvar hemma på fjällstationen och spelar spel. Så hur gick det för dem, blev det några hökugglevåfflor? Jo, sista dagen tar vi en tur till Olåns vindskydd, hjärtat i flera av områdets allra finaste turer, på randen mellan kalfjäll och de allra mest vindpinade gammeltallarna. Rastplatsen är inte bara populär bland människor utan även bland fåglar, som vet var de kan hitta tunnbrödssmulor och grillkorv. Barnen har lärt sig att fjällfåglar kan vara orädda och sträcker ut gårdagens pizzarester mot ett gäng talltitor som tittar ner från en björk. Fåglarna nappar åt sig bit efter bit och kilar omsorgsfullt in maten under små flikar i björkbarken. När gänget av små flygande gråa bollar drar vidare syns ingenstans på det lilla trädet att det är fullproppat med pizza.
Vid vindskyddet ärver vi en eld som har ätit sig så djupt ner i snön att den knappt syns. Men den går bra att värma fötterna mot och vi lutar oss tillbaka och spanar mot grantopparna på andra sidan bäcken. Högst uppe i en av dem sitter en klump. En hökuggla. Till skillnad från de flesta andra ugglor jagar den även mitt på dagen, och antagligen vet den att vindskyddet genererar smulor, som i sin tur kan generera sorkar. Vi som ser uggleklumpen kan ana de vita ögonfläckarna i nacken, som ska lura eventuella anfallare. När ugglan vänder på huvudet syns de äkta ögonen, med gul genomborrande blick. Under tiden glider några sällskap förbi i spåret, helt omedvetna om att de blir skärskådade av uggleögon och att de svischar förbi en pizzaspäckad björk.