Vi sitter i bilen och pojkarna sjunger och spelar gitarr. De stora är nästan vuxna nu. Men de lever fortfarande i Dunderklumpslandet. Där vattnen och fjällen är fond till äventyret som Beppe Wolgers skapade åt oss. Vi far längs sjön Ströms Vattudal. Det är sommar i norra Jämtland och vi tar oss fram i Dunderklumpens fotspår.
Filmen, som kom 1974, handlar om figuren Dunderklumpen (Beppe kallar honom ”en förtrollning”) som på midsommaraftons kväll kommer paddlande i en klarröd stäva över Ströms Vattudal. Han är ensam och vill ha vänner. Så han klättrar upp till barnkammaren i Beppes hus på Öhn, blåser liv i barnens dockor och plockar ner dem i sin kont tillsammans med lillasyster Camillas skattkista. Resten av filmen handlar om hur Dunderklumpen och dockorna flyr längs Ströms Vattudal upp på fjället Stekenjokk, jagade av inte bara av Beppe och sonen Jens utan också av elakingen Enöga som vill åt skattkistan.
Det var i september, för precis 50 år sedan, som Dunderklumpen! med sin avancerade blandning av animerat och spelfilm, hade premiär, på Ströms hembygdsgård i Strömsund, drygt tio mil norr om Östersund. Ett par år tidigare har Beppe Wolgers, firad textförfattare, skådespelare och tevepersonlighet, skaffat ett sommarhus på Öhn strax utanför Strömsund. Familjen har letat sommarställe ett tag, de hade tänkt på Gotland. Men så, vid ett Jämtlandsbesök i slutet av 1960-talet hamnar Beppe på Öhn. I Klas Gustafsons utmärkta bok Beppe, biografin får han själv berätta:
– När vi så kom hit och såg byn så sprack någonting. Det var som om jag hade levt ett annat liv här förut: det här alltså är mitt hem, va? Jag har undrat hela mitt liv var mitt hem är nånstans, och när jag kom hit så tänkte jag: Det är alltså har jag ska bo?
På Öhn i Ströms Vattudal, blev Beppe kvar resten av livet och kom att vistas här stora delar av året.
– Pappa!
Min äldste son har kommit hem med en tatuering på armen. Han har fyllt arton och får nu tatuera sig. Han har ett fint träd på axeln.
– Ska inte du skaffa en också?
– Nä, jag är för gammal, svarar jag. Och dessutom skulle jag aldrig komma på något som jag tycker är snyggt och värt nog.
– Men om vi gör en familjetatuering? Du, jag och småbrorsorna. Jag vet precis vad vi ska ha, Humlan i Dunderklumpen!
– Skånska humlan?
– Exakt! Den är lagom stor och så är den ju liksom vi.
Jag blir tyst. Han har kanske hittat något. Dunderklumpen är något som vi i familjen alltid återvänder till. Den tecknade humlan, med Hasse Alfredssons trygga skånska röst, är Beppes medhjälpare i filmen. Den han klappar på ryggen och bjuder på socker.
– Sen kan vi väl åka på den där turen, fortsätter sonen, i Dunderklumpens fotspår som du snackat om i så många år.
Så är det bestämt! Efter midsommar bär det av mot Ströms Vattudal och Dunderklumpslandet.
Vi ligger i tältet vid Ströms Vattudal och jagar mygg. Kvällen har ägnats åt fiske. Vi har fått harr och lillebror sin första abborre. Harren har vi tillagat och det är sent, även om det inte blir så mörkt i norra Jämtland i juli. Storbrorsorna har ett tält, och jag och lillebror har ett. Vi pratar och funderar på om var här utanför som Dunderklumpen och de andra tappade skattkistan i sjön. Det kluckar när småvågorna skvalpar upp på land.
– Det är lite läskigt ibland att sova i tält, viskar Ru och kryper närmare. Det är som ett rum, men alla ljuden är så tydliga och så ligger jag och fantiserar om vad det kan vara.
Snart sover han ändå djupt och jag ligger där och lyssnar på allt som knakar och låter. På fåglarna som sakta tystnar. I en stäva skulle Dunderklumpen mycket väl kunnat paddla förbi därute. På väg norrut med dockorna. Mot Jorm och Stekenjokk.
Milwaukee kallar Beppe gården på Öhn. Uppkallat efter en gammal slåttermaskin av det märket som de hittat i ett av uthusen. Han går all-in här uppe. Till att börja med håller byborna sig på avstånd, men snart ställer de upp som statister i filmer och teveserier. De skeptiska jämtarna målar sina traktorer med glada ansikten till en filminspelning, och för barnen anordnar Beppe Öhns olympiska spel där alla får pris. Redan den första sommaren skriver han en barnbok om Jämtlands okända varelser som han kallar just Förtrollningar. Den kommer att bli förlagan till filmen om Dunderklumpen.
Vi har lämnat södern och åker med bilen längs västsidan av Ströms Vattudal. Grusvägen dammar. Ur bilhögtalaren strömmar Dunderklumpsberättelsen. När sångerna kommer sjunger vi för hög hals och storkillarna i baksätet spelar med på gitarren. Dunderklumpssången var det första de stakade sig igenom när de började lära sig spela.
Äntligen är vi här. I förtrollningarnas land. Vi spanar efter jätten Jorm och funderar på om han kan vara så här långt söderut. Jorm är förvillande lik ett fjäll och gillar mest att bada och rör sig runt här i Jämtlands nordvästligaste hörn, där också sjösystemen Lill-Jorm och Stor-Jorm ligger liksom fjället Jormliklumpen.
Regissören och animatören Per Åhlin (som också bland annat gjort Karl-Bertil Jonssons julafton) var den som initierade Dunderklumpsfilmen. Åhlin har berättat att han var hos Tage Danielsson och diskuterade filmidéer, när han fick syn på Beppes bok För-vandlingar. Han ringde till Beppe och frågade om de inte skulle försöka göra film på den och Beppe blev genast entusiastisk.
I Gustafsons Beppe-biografi säger Per Åhlin också att om han hade varit mer rutinerad, och Beppe mindre entusiastisk, så hade projektet havererat redan där. Filmen tog fyra år och 150 000 skisser att färdigställa. Per Åhlin konstaterar att den minutiösa planering som ett filmprojekt kräver inte riktigt var Beppes grej. Något färdigt filmmanus existerade aldrig. Det hände att Åhlin under filmandet tvingades efterlysa repliker till nästa scen och att -Beppe då satte sig bakom en buske och tänkte ut något.
– Vattenfall, var är han? sjunger yngste sonen så högt han kan för att överrösta dånet från fallande vatten – precis som figuren Blomhåret gjorde i filmen. Vi har vandrat in i kanjonen vid Brakkåfallet intill Stor-Blåsjön/Plaavere. Det är hit Blomhåret tar pojken Jens för att fråga om vattenfallet vet vart Dunderklumpen har tagit dockorna. Vid vägen gick vi förbi ”Blomhårets vindskydd”, och inne vid fallet kan Isak inte hålla sig från att bada. Det blir inget långt dopp. Sedan går vi längs det fjällklara vattnet, spanar efter fiskar och pratar. Vi börjar komma in i det nu. Civilisationen nästan bortkopplat och vi lever oss in i sagans värld.
– Det är härligt men svårt och vått att prata med ett vattenfall, gnolar vi när vi går därifrån.
Vi har skrivit ut kartan över Dunderklumpslandet, med de olika inspelningsplatserna utmärkta, från Strömsunds kommuns hemsida. Dags att hitta Det talande huset. Det ska ligga vid byn Jormvattnet. Det som stått obebott så länge, och som blir så lyckligt när Dunderklumpen och hans nyfunna vänner kliver in och sjunger och dansar på de slitna golvplankorna.
Vi kör lite fram och tillbaka innan vi knackar på ett hus och frågar vart vi ska. Bortom ett fält med gula ensilagebollar står ett risigt härbre. Vi jämför med en bild och konstaterar att jo, här är det nog! 50 års ytterligare förfall har satt sina spår, nu växer till och med träd upp genom taket.
Från huset är utsikten fantastisk över sjön Lill-Jorm. Det var här jätten Jorm badade i filmen och sjöng sin kärleksförklaring till bad och till Jämtland. Vi spanar och tänker att eftersom han är en jätte borde vi nog se honom om han var här.
– Han är nog ute på promenad, konstaterar yngste sonen.
Musiken till filmen kom till på ett snögloppigt Manhattan, kan jag läsa i Beppe-biografin. För den stod musikern och kompositören Toots Thielemans. Han tillhörde den internationella jazzeliten och har blivit närapå folkkär i Sverige. I boken berättar Thielemans att han och Beppe ”båda går i moll-7”:
– Inom musiken står dur för det glada och moll är begravningsmusik. Ackordet moll-7 förenar dur och moll, som när en målare blandar två grundfärger. Där finns Beppe!
Så kommer vi upp på fjället. Stekenjokk. Vi har följt den bland turister så populära Vildmarksvägen på vår expedition och här går den över kalfjället. Sträckan är bara öppen sommartid och fast det är juli ligger fort-farande små snöfläckar här och var.
Det är här den stora glädjestormen kommer virvlande och filmen slutar med att Enöga, som varit den onda figuren hittills, inte alls är ond utan mest ledsen och arg på alla som bara vill ha pengar. Skattkistan öppnas och visar sig innehålla ett barns skatter: ”en vacker sten, en vacker blomma, en fågelfjäder och glädjens luft som blåser på oss alla”.
Och här uppe blåser den på oss, glädjens luft. Vi ser långt, lager efter lager med kalfjäll och berg som tonar bort i fjärran, ”sju blåner” som de säger i Norge. Det är kyligt men vi vadar ändå ut i en liten tjärn och letar efter vackra stenar. Så vänder vi söderut igen. Tankar i Strömsund och tar oss till hembygdsgården där jätten Jorm står staty. Det är natt och vi är trötta. Men vi går ändå fram till den sex meter höga betongklumpen och gitarren åker fram. Vi avslutar vår tur med att skrålla Jorms sång där. Mitt i den jämtländska sommar natten som aldrig vill bli riktigt mörk.
Fotnot: Illustrationerna är hämtade ur boken Dunderklumpen!, Kira förlag.