Var femte dag, från maj till september, går klimatforskaren Keith Larson upp och nerför fjället Njullá i Abisko i Kirunafjällen. Han går bokstavligen, i fotspåren efter Thore Fries, botanikern som kartlade vegetationen här för hundra år sedan.
– Vi har verkligen hittat en tidsmaskin!
För fem år sedan upptäckte Keith Larson travar med gamla forskarstudier på en hylla i arkivet på Abisko naturvetenskapliga station, där han forskar och undervisar. Han blev sittande länge med en av de gamla gulnade luntorna. I den hade botanikern Thore Fries antecknat alla växter han såg under somrarna 1917–1919 längs en linje uppför sluttningen på Njullá.
Linjen börjar precis nedanför det som i dag är liftstationen och fortsätter tre kilometer uppför fjället. Thore Fries tanke var att kartlägga arktiska växters levnadssätt, men hans noggranna noteringar gav Keith Larson och hans forskarkollegor en unik chans att se hur klimatet har förändrats och hur växterna har rört sig uppåt under det senaste seklet.
Hundra år gamla växtinventeringar är i sig inte så ovanliga. Men eftersom gamla tiders forskare inte hade någon GPS är det svårt att följa exakt i deras spår. Det speciella med Thore Fries linje upp på Njullá är att han dessutom satte ut mer än 50 pålar som markerar platserna han undersökte. Tidens gång har fått dem att murkna men Keith Larson lyckades hitta de flesta när han började leta 2016. Därmed vet han exakt var björkar, mjölkört, fjällviol och andra växter befann sig för hundra år sedan. Han ser hur växtsäsongen på Njullá förlängts med en månad jämfört med år 1919, och att björkarna rört sig 30–40 meter upp räknat i meter över havet. Klimatförändringen pågår rätt framför ögonen.
Kalfjället är Keith Larsons favoritmiljö, säger han. Men vägen dit blir allt längre. På sikt kommer stora delar av Kungsleden, den världsberömda vandringsleden som börjar här i Abisko, att gå genom skog, enligt Keith Larson. Hur lång tid det handlar om kan ingen säga, men förändringen kommer att märkas tydligt inom några decennier.
− Det kommer att dröja innan Njullás topp är täckt av björkar, men vi hittar faktiskt redan små björkplantor hela vägen upp.
Milda vintrar gör att björkarna överlever på allt högre höjd. De hade hunnit ännu längre om det inte varit för renarna.
− Renarna har en väldigt viktig roll som ekosystemarkitekter här. De betar gärna längs gränsen mellan björkskog och kalfjäll och håller nere nya buskar och träd, konstaterar Keith Larson.
Men också rennäringen är hårt pressad av klimatets förändringar. Att kalfjället krymper får konsekvenser för renarna som i alla tider sökt sig ovanför trädgränsen för att komma undan sommarens mest intensiva myggtider. Extremvädren blir också vanligare, säsongerna hamnar i gungning och variationen mellan olika år blir allt större. Störst blir påfrestningarna vintertid. Allt häftigare temperaturväxlingar, när det töar och fryser om vartannat mitt i vintern, gör att snön förvandlas till istäcke som hindrar renarna från att komma åt den livsviktiga laven på marken.
Även andra djur och växter som har sitt livsrum högst uppe på kalfjället berörs av ett varmare klimat. Vad händer med snösparvarna som hittar frön i smältande snöfläckar? Och med isranunkeln som blommar i glaciärkanterna? Den vita lilla blomman med sitt solöga i mitten kan inte göra som björkarna och flytta uppåt, helt enkelt eftersom den redan växer så nära topparna.
Kanske får vi vänja oss vid en värld utan isranunkel och långa vandringar på kalfjällets vidder. Men ett minskat snötäcke för också med sig mer storskalig påverkan på klimatet, förklarar Keith Larson. Om våren smälter snöfläckarna på svenska fjälltoppar snabbare i dag än för 100 år sedan och den bruna marken suger upp värmen på ett helt annat sätt än snön.
− Från en vit yta studsar 85 till 90 procent av solenergin rakt tillbaka ut till rymden. När ytan blir brun tar den i stället upp lika mycket. Dessutom får smådjur och bakterier i marken fart och börjar andas ut mer koldioxid. Vi kallar det positiv feedback.
Men ordet positiv är i det här sammanhanget allt annat än positivt.
− Även om vi slutar använda fossila bränslen i morgon kommer det vi redan har släppt ut att fortsätta värma jorden i århundraden.
Men är det i så fall någon idé att fortsätta forska? Vad mer behöver vi egentligen veta? Varifrån får han själv kraften att vandra upp och ner för sluttningen på Njullá och sätta ut nya kartpunkter för växternas vandring uppåt?
Keith Larson blir tyst en stund, vilket inte verkar vara så vanligt.
− En av orsakerna till att vi har ändrat så lite hittills är att alla väntar på tekniken som ska lösa allt, säger han sedan.
– Men när du tittar på hur allt har förändrats på femtio meter längs Njullá så inser du att det behövs väldigt många lösningar. Jag hoppas att Fries linje kan fungera som kanariefågeln i kolgruvan, något som får folk att inse allvaret i situationen nu medan vi fortfarande kan förhindra ett mänskligt massutdöende.
Keith Larson flyttade till Abisko från södra Sverige delvis för att få njuta av riktig vinter. En annan forskare som kom till norra Sverige för att han älskar snö är Cenk Demiroglu. Han är en passionerad slalomåkare från Turkiet som började fundera på hur framtiden såg ut för skidåkningen. I de turkiska bergen finns ungefär lika stora områden som passar för skidåkning som i Alperna. Vissa av dem är redan uträknade på grund av klimatförändringar medan andra delar ligger så högt att de verkar klara sig bättre än mycket av norra Sverige.
När Cenk Demiroglu gjorde sin avhandling om klimatförändringens effekter på turkisk skidåkning för tio år sedan fick han knappt någon uppmärksamhet alls, men nu ringer telefonen hela tiden, berättar han.
− Nu har folk börjat se med egna ögon vad som håller på att hända.
Cenk Demiroglu studerar numera klimatförändringens effekter på skidåkning över hela norra halvklotet, med särskilt fokus på Sverige eftersom han är knuten till Umeå universitet. Här tävlar han också för den lokala slalomklubben, även om flera tävlingar de senaste åren har blivit inställda på grund av snöbrist.
Det är en utveckling som förväntas fortsätta. SLAO, Svenska skidanläggningars organisation, förbereder sig på 20 färre dagar med snötäcke per säsong i de svenska fjällen enbart fram till år 2050. Förlängningen av barmarkssäsongen förväntas accelerera ytterligare i slutet av seklet.
När vi närmar oss år 2100 kommer en ort som Höglekardalen i södra Årefjällen att ha runt 100 dagar med minst en halvmeter snö per år, enligt en analys från SMHI. Det är en väsentlig minskning från de 160 dagar årligen som uppmättes under SMHI:s referensperiod 1962—1992. Samhället Sveg, i södra Härjedalen, kan, enligt samma analys, år 2100 inte räkna med en enda dag med minst en halv meter snö.
Förändringar som dessa kan leda till att skidturismen förflyttas norrut i Sverige mot mer snösäkra områden. De nordligaste delarna av fjällkedjan har, med vissa undantag, ansetts för mörka och avlägsna för att bli populära skidorter. Men med klimatförändringarna kommer de förmodligen att uppvärderas, tror forskaren Cenk Demiroglu. Kanske kommer turistströmmarna också att öka från kontinenten, då delar av Alperna ser ut att drabbas hårt av klimatförändringarna.
Men att förskjuta skidorterna uppåt längs fjällkedjan kan innebära ökade konflikter med naturvärden och rennäring, enligt Cenk Demiroglu. Här finns bland annat stora skyddade naturområden i form av nationalparker som Sarek, Padjelanta och världsarvet Laponia.
Även Svenska Turistförenings verksamhet påverkas förstås av klimatförändringarna. Det kan handla om allt från kortare vintersäsong för vissa fjällstugor till sommartorka och vattenbrist.
− Ingen kan ju säga exakt hur ett varmare klimat i fjällen kommer att slå men du kanske inte kan räkna med att snön bär överallt. Antagligen har du färre skidleder att välja på när bäckar öppnar sig tidigare så att lederna inte går att använda fram på vårvintern, säger Daniel Skog, hållbarhetsansvarig på STF.
När trädgränsen klättrar uppåt och videsnåren breder ut sig riskerar lederna att bli mer svårframkomliga även sommartid. Det blir nog inte heller självklart att fylla kåsan på de gamla vattenställena när små bäckar torkar ut, tror Daniel Skog.
− Förflyttade trädgränser och extremväder kommer att påverka vår verksamhet väldigt mycket i framtiden, vi försöker att möta det på en massa olika sätt. Samtidigt som vi försöker göra allt vi kan för att minska våra egna bidrag till uppvärmningen.
STF jobbar till exempel för att det ska gå att ta sig klimatsmart till alla boenden, och driver på för att nattågen till norra Sverige ska finnas kvar. Föreningen erbjuder inte längre några gästresor med helikopter, och arbetar för att minimera helikopter- och skotertransporter överlag.
− Vi försöker planera så långt fram i tiden att vi inte ska behöva fylla på förråden i stugor och fjällstationer under barmarkssäsongen. Vi ökar lagerutrymmena och anpassar menyerna efter vad som går att lagra, säger Daniel Skog.
Detta är en utmaning när vintrarna blir kortare − tiden för att köra ut förråden på snön har minskat de senaste åren. Men föreningen jobbar på och räknat per gästnatt har utsläppen från helikopter minskat med 21 procent mellan 2018 och 2020, berättar han.
− Vi är inte framme än men vi vill göra vad vi kan för att inte hugga av den gren vi själva sitter på.
• I appen iNaturalist (som bland annat National Geographic Society står bakom) får du hjälp att bestämma växter och djur i din närhet. Du kan också spara dina observationer och dela dem.
• Klimatforskarna i Abisko uppmuntrar besökare att använda appen för att notera växter och djur i Abisko nationalpark. På så sätt blir deras forskningsunderlag ännu större.