Elektricitetens tempel

Egentligen var det meningen att hela rasket skulle rivas.  I samband med 1970-talets om- och tillbyggnad av kraftverket i Porjus blev stora delar av ställverksbyggnaden överflödig. Och att behålla en huskropp som inte fyllde någon uttalad funktion ansågs av ägaren Vattenfall inte ekonomiskt försvarbart – inte ens en med torn och gyllene kungakrona högst upp.

Men det fanns de som ville annorlunda. En opinion mot att riva den imponerande byggnaden vid Luleälvens strand, mellan Gällivare och Jokkmokk, tog fart. ”Kulturhistorisk skövling”, kallades det. Och sedan Vattenfalls VD varit på studiebesök slogs det fast: Byggnaden skulle bevaras. Den utnämndes till statligt byggnadsminne och är i dag renoverad och ett välbesökt monument över svensk industrihistoria. Inom dess röda tegelväggar berättas hela historien om kraftverkets tillblivelse och drift, med bildutställning, museum och de välskötta turbinerna tillgängliga i maskinsalen, 50 meter under jord. 

Huvudingången är samma port som kung Gustav V skulle ha använt vid invigningen 105 år tidigare, den 8 februari 1915. Men på grund av kriget som pågick i Europa valde kungen att av säkerhetsskäl avstå den långa resan norrut och skötte invigningen per telefon i stället. Trots detta kallas ingången än i dag för Kungaporten. 

Det hade då gått mindre än fem år efter beslutet att bygga kraftstationen i Porjus hade fattats. Sverige var på väg att elektrifieras. Gaslamporna släcktes. Koleldad ångkraft ersattes med el från vattenkraft. Grunden till välfärds- och industrisamhället börjar läggas. 

Vattenrika Luleälven hade alltid varit nyttans älv, där den rinner upp i fjällmassivet Sulidälbmá (Sulitelma) vid norska gränsen, flödar genom Gällivares, Jokkmokks och Bodens kommuner och mynnar i Bottenviken vid Luleå. I älven fanns fisken, på dess vatten transporterades malm och timmer och dess kraft drev sågverken.

För Carl von Linné och många nyfikna resenärer efter honom utgjorde den en viktig transportled när landet skulle utforskas.  I turismens barndom gav Svenska Turistföreningen i sina skrifter råd och tips på hur man på bästa sätt skulle resa utmed Luleälven. Föreningen lät bygga stugor, märkte ut vandringsleder och ordnade med båtar som tog resenären allt längre upp i älvdalen, till den lockande fjällvärlden. 

Men i Norrlandsälvarna fanns även fallen och forsarna som kunde ge den energi som gruvorna, industrin och järnvägen så väl behövde. Nybildade Vattenfall förordade en satsning på ett stort kraftverk i Porjus, där Stora Luleälven trängdes ihop till en serie forsar – trots att trakten var så gott som obebyggd och utan både väg och järnväg.  

Så blev det. Våren 1910 godkände riksdagen förslaget och uppdraget att tämja vattenfallen påbörjas omedelbart. Porjus skulle bli platsen för Nordens största kraftverksdamm och en av världens första underjordiska kraftverk. 

Uppgiften var enorm. Arbetet skulle till största delen utföras med spadar, spett och skottkärror och tidsplanen var pressad. Närmaste samhälle var Gällivare, drygt fem väglösa mil bort; det fanns inte tid att vänta på att den planerade järnvägen skulle bli färdig. Allt som behövdes måste till en början bäras på den delvis spångade vandringsled mellan Gällivare och Porjus, som Svenska Turistföreningen några år tidigare hade byggt för turisterna. 

Vandringen, med bördor som kunde väga 70 kilo, tog ett dygn. På det sättet fraktades de första månaderna fem ton mat, verktyg och material till byggplatsen. 1911 stod den efterlängtade järnvägen klar mellan Porjus och Gällivare. Och numera arrangeras Rallarmarschen i juli varje år, en vandring mellan Gällivare och Porjus till minne av dem som byggde Norrlands vattenkraftsstationer.

I takt med att Porjusbygget tog fart i växte ett primitivt och brokigt rallarsamhälle upp intill kraftverket, främst befolkat av män. Arbetet var hårt, förhållandena besvärliga och klimatet norr om Polcirkeln en utmaning. Vintertid kunde det bli uppemot 40 grader kallt och under sommarmånaderna var myggen ett elände. Man bodde trångt och ohygieniskt, ofta enkla kojor och baracker. Ett knep för att hålla lössen borta lär ha varit en dynamitgubbe under huvudkudden. 

Men det högt uppdrivna arbetstempot gav resultat. Efter bara knappa fem år, i oktober 1914, var kraftverket i Porjus färdigt att tas i drift, komplett med dammar, tunnlar, turbiner och generatorer. Vid starten var effekten 38 megawatt, 1980 hade siffran ökat till 530 megawatt. Anläggningen väckte stor internationell uppmärksamhet, bland annat för sitt nordliga läge och den underjordiska maskinsalen. Första världskrigets importstopp för kol och fotogen innebar också att Sverige under krigsåren fick en billig och inhemsk kraftkälla att förlita sig till. 

Det var alltså här det började, funderar vi och bultar på Kungaportens kraftiga ekdörrar. 

Visserligen fanns redan en hel del vattenkraftverk i Sverige när Porjus byggdes. Men det här var första gången Lule älvs vattenmassor på allvar tämjdes – i en storskalig satsning som var tänkt att komma hela nationen till godo. I dag utnyttjar sammanlagt 15 kraftverk älvens rörelseenergi. Tillsammans producerar de 25 procent av landets vattenkraft, motsvarande en niondel av hela Sveriges elproduktion. 

Huruvida arkitekten Erik Josephson hade en föraning om detta när han ritade ställverksbyggnaden vet vi inte. Men att döma av de övriga kraftstationer han utformat, i Trollhättan, Älvkarleby och Motala, tillmättes elektriciteten stor betydelse som symbol för välstånd och tillväxt under 1900-talets första decennier.  

Också själva arkitekturen i Porjus väckte redan vid invigningen stor uppmärksamhet. ”Ett mäktigt monument” och ”Templet i ödemarken” har det kallats. Och fortfarande höjs ett och annat ögonbryn vid anblicken av den tegelklädda koloss som reser sig högt över granarna i Porjus. Kontrasten mot övrig, mer småskalig bebyggelse i det lilla samhället, kunde inte vara större.  

När Kungaportens dörrar till slut öppnas är det Yvette Helin som tar emot. Hon är ansvarig för visningsverksamheten i Porjus och kan ställverkets alla skrymslen och vrår. 

Redan i det luftiga trapphuset, innanför huvudentrén, blir vi andäktigt stående på det svart-vita klinkergolvet, inramat av trappans tunga gjutjärnsräcken. På väggen hänger några exempel på de lamparmaturer i smide, avsedda för både verkstäder och direktionsrum, som specialbeställdes från Stockholm till invigningen. Man trodde länge att en stor del av dessa lampor var försvunna, men ett mindre antal hittades nedpackade i skrubb och har nu satts upp igen. 

På väggen finns även en snyggt målad schematisk skiss över det gamla kraftverket i Porjus uppsatt. Från den 525 meter långa tilloppstunneln som skulle förhindra att vattnet frös, via ett tubintag, med 60 meters fallhöjd, till turbinerna och därifrån vidare i en 1 274 meter lång avloppstunnel ut i friheten igen. Det ser så enkelt ut … 

Yvette Helin visar vägen till den tidigare handvevade hissen som tar oss ner till den vackra maskinsalen, insprängd i berget långt under oss. Här är allt som det varit sedan kraftstationens invigning. I taket ett djupt schakt med en travers i original att lyfta ut och in sprängsten, turbindelar och maskiner. Ett stengolv i svart och gult. Välvda tak. Välputsade maskiner och reglage som blänker i lampskenet. 

I maskinsalen fanns från början fem turbiner som fram till 1960 utökades till nio. Den producerade energin fördelades mellan Malmbanans järnväg, gruvorna i Kiruna och Malmberget och de lokala hushållen. I dag produceras merparten av energin av det nya kraftverk som på 1970–talet byggdes strax intill.  

De gamla turbinerna finns kvar. På en av dessa har skyddskåpan öppnats. Där inne mynnar tuben som vattnet rusat ner i för att få axeln till generatorn att snurra. 20 kubikmeter i sekunden. 250 varv i minuten. Rörelseenergi omvandlas till elektrisk energi. Vi hinner notera att tuben är handnitad. 

Två trappor upp har man ställt i ordning kontrollrummet. Fram till 1975 var det bemannat dygnet runt av två maskinister. I dag övervakas samtliga kraftverk i Lule älv av två centrala driftcentraler. 

I taket hänger de gamla lampkronorna kvar. Kontrollpanelen är i marmor från Italien och Kolmården. Lika delar skryt och säkerhet – marmor leder inte ström – avgjorde materialvalet. En av arbetsplatserna har högre stol och finare telefon; kraftstationens hierarkier kunde manifesteras på olika sätt. 

På väggen ovanför en av kontrollpanelerna hänger de handkolorerade ritningar över ställverksbyggnaden som visades upp på världsutställningen i Paris år 1900. Mitt emot sitter de båda klockor vars urtavlor visade tiden för förmiddags- respektive eftermiddagspasset. 

Yvette Helin guidar oss vidare. I ett rum finns en utställning som berättar om människor i Porjus och det liv de levde. 

Byggnadsminnet i Porjus, katedralen i vildmarken, är fyllt till taket med industrihistoria från en tid då Sverige genom att i stor skala börja nyttja vattnet som energikälla kunde ta klivet in i el-åldern. Det kan vara väl värt en omväg. 

Publicerad 21 september 2021