Det är jazzkonsert på Bakgårdens pizzeria. Inte den sortens jazz som pågår i bakgrunden, utan den som kräver uppmärksamhet. Flödet av toner är oförutsägbart, akustiskt och elektroniskt, med inslag av pop och folkmusik. I pausen tar sorlet över och det serveras veganska efterrättspizzor med kokosgrädde, äpple och kanel.
Utanför det röda trähuset har skymningen övergått i mörker. Promenaden hit gick längs Klarälven, över E18 och förbi det som tidigare
var Värmlands regementes kaserner. Bakgården ligger inhyst i ett gammalt militärförråd och granne med hantverksbageriet Artisan Bread. Det är inte en plats man bara råkar passera. Hit söker sig folk för maten, miljön och musiken.– De bästa kvällarna är de med livemusik, konstaterar Johanna Boes, en av Bakgårdens delägare, själv musiker och den som tog initiativ till livescenen. Hon tappar öl i baren och berättar att många hör av sig för att få spela. Det finns gott om bra band i Karlstad och Bakgårdens scen står öppen för alltifrån vispop till singer-songwriter och punk.
Jazzklubben är ett återkommande evenemang i samarbete med musikern Alfred Lorinius. I kväll spelar han bas tillsammans med Isabel Sörling, prisbelönt sångerska och musiker med hemvist i Paris, och tillika hyllade Hannah Tolf från Göteborg.
– Jazzklubben började med att jag och en annan musiker jammade tillsammans och sen har det utvecklats därifrån. Folk är taggade. Det verkar som om de går igång på pizza och jazz, säger Alfred Lorinius när vi går ut för en nypa luft i pausen.
”Jag tycker att Karlstad blir mer och mer intressant som musikstad”
Han är Karlstadbo, hemkommen efter studier och jobb på annan ort. Nu undervisar han på Musikhögskolan i Arvika som är en del av Karlstad universitet.
– Jag tycker att Karlstad blir mer och mer intressant som musikstad, säger han och nämner Värmlands museums konsertserie Music for the Eyes där livemusik och film kombineras.
Nästa dag kikar vi in i foajén till ett av de musikaliska fundamenten. Huset där Wermland Opera håller till är pampigt och ståndsmässigt placerat vid Klarälvens strand. Ett operahus i en mellanstor stad som Karlstad är unikt, för att inte säga exceptionellt. Liksom Norrlandsoperan i Umeå är det en produkt av 1970-talets strävan mot en decentralisering av kulturen.
Storstäderna skulle inte ha patent på opera. I dag är tanken att nå en bred publik, med opera under våren och musikaler på hösten. I höst står Nordenpremiär av musikalen Flowers for Mrs Harris på repertoaren. Operahusets historia tar sin början 1893 och vägen fram till
dagens etablerade institution har varit minst sagt brokig. Det sägs att Zarah Leander som barn brukade stå i kulisserna och kika på Gösta Ekman (den äldre) när han gästade Karlstad med sitt teatersällskap. Primadonnan är en av stadens välkända kulturpersonligheter och har fått ge namn åt platsen utanför operan – inte utan kritik kring hennes filmkarriär i Tyskland under nazitiden.
”Ära vare dramat”, som Gustaf Fröding sa när han invigningstalade här. Karlstadsonen Fröding står själv staty med penna i hand vid Stora torget ett par kvarter bort. Där stöter vi också på en steppande Nils Ferlin. Residensstaden fångar upp Värmland stolta historia som ”skaldernas landskap”. Nobelpristagaren Selma Lagerlöf sitter avbildad intill Klarälven. Det är något i vattnet, säger värmlänningarna om konstnärsskapen. Kanske är det den mäktiga älven, tänker jag när vi följer den ut mot Sandgrundsudden och de två museerna där.
”Sinnena står vidöppna när vi når udden”
Strandpromenaden kantas av Emma Kronvalls skulpturer från 2019 och Karlstads sol lyser som sig bör. Vi möter två uppsträckta armar, en räv som blickar ut över vattnet, en liten pojke med armar som trädgrenar och en mussla med en silvrig tratt. Det går inte att motstå lusten att röra vid skulpturerna, att låta sig hållas av armarna, klappa räven och lägga örat mot tratten. Sinnena står vidöppna när vi når udden och Lars Lerins Sandgrund. Fixstjärnan på Karlstads konsthimmel har sin konsthall i det som tidigare var danspalatset Sandgrund.
Klockan elva öppnas dörrarna och bara några minuter senare fylls rummen av besökare. Lars Lerins akvarellmålningar lockar flera busslaster varje dag. Den som vandrar runt på Sandgrund hör ofta besökarnas hänförelse över ”ljuset” i Lerins tavlor. Inte sällan som en fråga. Hur gör han?!
Sveriges akvarellmästare har en osviklig förmåga att skildra ljus. Det finns sällan skyltar med titlar eller bakgrund, inte heller någon katalog för vägledning. Guiden Jennifer Sandberg säger att ”Lars vill att besökarna ska bilda sig en egen uppfattning om vad de ser”.
Efter flera populära teveserier, sommarprat i P1 och över femtio utgivna böcker är han onekligen ”Lars” med svenska folket. I hemstaden är han en välkänd profil och intresset för både personen Lerin och hans konst bidrar tveklöst till att sätta Karlstad som konststad på kartan.
Ett stenkast bort från Sandgrund ligger Värmlands museum. I en spegeldamm som leder fram till originalbyggnaden (museet har en tillbyggnad från 1998) badar två flickor i Lena Cronqvists verk Hand i hand. Inne på museet stannar konstintendenten Fiffi Myrström framför ett annat av Cronqvists verk, Självporträtt med penslar, en av de två tavlor som konstnären donerat till museet i den forna hemstaden.
– Vi har ett starkt fokus på konst men inte bara på värmländsk konst. Tanken är också att man ska få möta världen här, säger Fiffi Myrström. Värmlands museum är ett av de länsmuseer med högst besökssiffror i landet. Fiffi Myrström tror att det hänger ihop med museets betoning på konst – att det engagerar mer än lokal historia, även om den också har sin plats.
Internationella konstnärer bjuds in till tillfälliga utställningar och i den permanenta samlingen finns inte bara Lena Cronqvist, utan även andra storheter som Karin Broos, Gustaf och Maja Fjaestad, Anders Petersen, Hanna Pauli, Isaac Grünewald, och Lars Lerin givetvis.
Redan från början präglades museet av höga ambitioner. Originalbyggnaden från 1929 är en arkitektonisk pärla. Cyrillus Johansson ska ha inspirerats av såväl Taj Mahal som kinesiska tempel när han skapade det som också kallas soltemplet med den brandgula fasaden. Genom atriumgården knyts spegeldammen ihop med Klarälven. Det är en in i minsta detalj njutningsfull plats.
”Ni har väl hört talas om vernissagefredagarna?”
Men det finns mer kulturintressant som lockar i Karlstad.
– Ni har väl hört talas om vernissagefredagarna? Det brukar vara knökat med folk då, berättar Fiffi Myrström och hon är inte den första som entusiastiskt tipsar om dem.
Jo, det är något ganska unikt. Det kan vara uppemot 300 besökare när vi har vernissage, säger galleristen Magnus Ekdahl.
Galleri Ekdahl ligger i bostadsområdet Herrhagen. Rakt över gatan finns Galleri Mats Bergman och bara ett par hundra meter bort ligger ytterligare ett konstgalleri.
De tre samarbetar kring gemensamma vernissager – på fredagar. Ibland hänger även Värmlands museum på. Magnus Ekdahl konstaterar att det är ett lyckat koncept.
– Många konstnärer blir förvånade över det stora intresset. De säger att de får mycket tillbaka när de ställer ut här.
Han driver Galleri Ekdahl sedan fyra år tillbaka, en dröm som han har närt i trettio år och som kombineras med arbetet som tågvärd.
– Jag väljer ut konst jag själv tycker om, sådant som Karlstadsborna kanske inte har sett förut. Det kan vara internationella och svenska konstnärer, mer sällan värmländska.
Det plingar i dörren. Tre kvinnor kommer in och snart är Magnus Ekdahl inbegripen i ett samtal om symboliken kring människorna med djurhuvuden som pryder väggarna. Och vilka är pojkarna som återkommer på målningarna? En av besökarna bär på en gul påse från Sandgrund där de tillbringat förmiddagen.
När de har gått frågar jag Magnus Ekdahl om ”Lerinfebern”?
– Det bidrar naturligtvis till intresset för konst här, både bland dem som bor i stan och genom de besökare som kommer till Karlstad för att se Lerin.
Så blir akvarellmästarens dragningskraft också ett lockbete som ger ringar på vattnet i staden vid Klarälvens mynning.