Vår första etapp är inte lång: måttliga åtta kilometer från starten i Ammarnäs. Men dagen har varit stekhet, stigen har mestadels klättrat uppför och föregående natts sömn på tåget till Umeå var något fragmentarisk. Så det var klokt att göra en försiktig start, denna första av fem vandringsdagar på södra delen av Kungsleden.
Inte utan lättnad står vi efter några timmar på krönet och blickar ner mot Aigertstugan belägen en liten bit in i vidsträckta Vindelfjällens naturreservat, ett av Europas största skyddade naturområden. Stugan vilar som i en grönskande skål, omgiven av höjder och välsignad med en efterlängtad badsjö.
Vår färdkamrat, golden retrievern Lovis, har redan badat så ofta hon kommit åt i varenda jokk och smutsigt kärr vi passerat på vägen hit. Men vi andra tre ligger snart där och flyter i svalkande vatten, med blicken på fjärran fjälltoppar där snön fortfarande ligger kvar i sluttningarna. Bastun är igång, och även om den inte behövs mot kylan så är det en njutning att sätta sig i den ångande värmen.
Åsa doppar sig en sista gång innan hon rödmosig tar sig an kvällens middag: nudelsoppa med tofu och grönsaker. Hackandet gör hon utomhus. Dels för att det fläktar bäst där, dels för att utsikten är så ljuvlig att den bör insupas så mycket det bara går. Kan vi ha kommit till den finaste stugplatsen redan dag ett?
”Kan vi ha kommit till den finaste stugplatsen redan dag ett?
Pierina Wester tycker nog det. Hon har varit stugvärd i sjutton säsonger på olika platser och Aigertstugan är hennes sommarfavorit. Sjöarna, hjortronmarkerna, stenpartierna och topparna i fjärran… allt ligger perfekt för ögat, säger hon. Ändå lockar denna del av Kungsleden färre vandrare än den mer välkända sträckan i norr mellan Abisko och Kebnekaise. Men något är på väg att hända, säger Pierina.
–Beläggningen har ökat med 250 procent bara den här sommaren.
Efter middagen går vi upp på krönet vid stugan och ser hur fjällsiluetternas vågiga toppar mörknar och försvinner ut i oändligheten. Någonstans mellan de grönskande kullarna norr-över flyter Vindelälven fram, parallellt med Kungsledens fortsatta väg upp mot Abisko. Det är dit långvandrarna ska, de som tar alla drygt 400 kilometrarna från ledens södra port i Hemavan i ett svep. Vi går åt andra hållet: startar i samhället Ammarnäs och vandrar söderut. Vissa hävdar att det är bättre att gå åt norr för att slippa solen i ögonen. Vi tycker tvärtom att det är härligt att gå mot solen!
Den skiner nästan rakt ovanifrån när vi vaknar sent nästa morgon. Ändå unnar vi oss en lång grötfrukost på trappan till hundstugan innan vi vandrar ut på den öppna fjällheden.
Fjällabben seglar på sina långa vingar. Testdyker ibland för att markera att vi är lite för nära deras ungar. Ljungpiparen hör vi lite här och där och Linus pekar ut en rödbena som sveper förbi. Det är gott om fåglar så här i slutet av juli, och då har vi ännu inte stött på riporna med alla sina ungar.
Däremot ser vi få andra vandrare. Men när vi tar paus går ett par i sjuttioårsåldern förbi oss. Vi hejar igenkännande, för redan i går växeldrog vi mellan varven. När vi pausat färdigt kommer vi ikapp dem igen.
”Efter ett tag lämnar vi kalfjället och äntrar en vindpinad fjällbjörkskog med knotiga grenar”
Elisabet och Peter Lidbrink är tyngda av utrustning – de tältar vid fjällstugorna, men det här blir sista året med tält, konstaterar de. Vi pratar rödbenor och fjällabbar. Med många år i fjällen och stort intresse för djur och natur kan de snabbt identifiera arterna
–Ja, fåglar kan vi, och många växter, allt utom gräs egentligen, säger Elisabet innan de försvinner iväg igen när vi än en gång tar paus, på ett krön med milsvid utsikt.
Framåt eftermiddagen är vi åter nere på den platta myrmarkens spänger, där hunden badar sig svart i gyttja. Då möter vi två vandrare som verkligen ser ut att vara ute på äventyr. Christoffer Parrow Melhus har låtit skäg-get växa vilt, och Torgny Lundbergs solhatt har blekts av väder och vind. Det visar sig att de går Gröna bandet – vilket betyder att de ska vandra utmed hela den svenska fjällkedjan i ett svep – och har redan varit ute i en månad. Och vad bär Torgny på ryggen? En fiol? Hela vägen upp till Treriksröset?
–Ja, vi tänkte att det blir roligare att ta med instrumenten, säger han och ler.
Christoffer har det lite enklare med sin flöjt. När vi undrar om vi kan få höra något stämmer de upp i en slängpolska från Mörkö. Tonerna dansar fram och vinden får Christoffers skjorta att fladdra. Stunden är magiskt vacker.
”Videbuskarna längs stigen har sällskap av midsommarblomster, smörblommor, fjällsippor och mängder av andra blommor”
Strax därpå möter vi en man i blå lycra som kommer halvjoggandes med vandringsstavarna i högsta hugg. Han hejar glatt, känner tydligen igen oss från nattåget i går. Skillnaden är bara att han redan hunnit hit från Hemavan – dit vi fortfarande har tre dagar kvar, minst.
Här finns alla typer: långvandrarna med fiol och flöjt, lycramannen med lättviktsryggsäck och snabba fötter, det äldre paret som bär på allt de behöver. Och så vi, som borde lägga på ett kol för att komma fram till Servestugan i rimlig tid i kväll.
Men det är en vacker etapp med mycket att ta in: grönskande höjder, blomstrande dalar och krön som ständigt överraskar med nya utsikter mot snöklädda fjäll. Och en hajfensformad topp som stadigt vakar över oss när vi närmar oss Servestugan i den allt dunklare kvällen.
Det känns faktiskt skönt att vakna nästa morgon och känna igen den mer normala fjällvandringstemperaturen. Den som kräver långbyxor och långärmat – åtminstone till en början. Videbuskarna längs stigen har sällskap av midsommarblomster, smörblommor, fjällsippor och mängder av andra blommor som tycks explodera på julifjället. Vi hittar några hjortron som hunnit solmogna, i ett hav av orangerött som fortfarande bara består av hårda kart. De kommer att bli fina presenter till andra vandrare så småningom.
Efter ett tag lämnar vi kalfjället och äntrar en vindpinad fjällbjörkskog med knotiga grenar. En gladlynt holländare stannar för att byta några ord, även han känner igen oss från natttåget. Vi konstaterar att det är på tåget och bussen som ansiktena fastnar i minnet, men först på fjället som konversationerna börjar.
Vid Tärnasjöstugan tar Helena Grip emot på stora trappan till huvudstugan. Hon tillbringar en månad som stugvärd här vid
Deärnnájávrrie (Tärnasjön) och har med sig man och barn, sex och åtta år gamla. Efter tre somrar i Badjelánnda (Padjelanta) var det barnen som tjatade om att få en fjällsommar igen. Vid Tärnasjöstugan finns ingen uppkoppling för surf och spel, men däremot en finfin badstrand. Det är där vi rundar av kvällen och varvar med sittningar i bastun.
Senare samma kväll sitter våra växeldragare Elisabet och Peter Lidbrink och spelar kort i storstugan medan middagsstöket pågår omkring dem. De gick den här sträckan även förra året men åt andra hållet. Och tyckte det var så fint att de bestämde sig för att återkomma. Fast egentligen var det en ren slump att de hamnade i Vindelfjällen, förklarar Elisabet.
–Vi skulle upp till Abisko, men blev fast med tåget i Umeå. Så då tog vi bussen till Hemavan i stället. Och det var ju tur. Annars hade vi inte fått uppleva det här.
–Jag säger Chicago, säger Peter nöjt och synar korten på hand.
Det blir en blåsig och rejält kall natt. När vi kliver upp har termometern nått upp till ynkliga sex grader. Elisabet och Peter konstaterar efter frukost att de frusit lite i sitt tält.
Men solen skiner och vi har inte bråttom i dag heller. Vi är alla på väg mot Systerstugan och dagens etapp är lättgången. Leden följer Tärnasjön över gräs och genom björkskog. Vi unnar oss en lång förmiddagspaus på en strand där vi kastar macka. Efter en stund promenerar Elisabet och Peter förbi och vinkar.
Solen står på och när vi börjar vandra igen är det sommarvarmt som vanligt. Vi korsar de tre hängbroarna i Tärnasjöns södra ända och flåsar svettiga uppför backen mot Syterstugan. Jag vänder mig om i branten och ser sjön bakom oss, fullproppad med tufsiga, gröna små öar.
I Syterstugan väntar Maggan Hjärne med sprudlande humör och 22 år som stugvärd i bagaget. Vid åsynen av Lovis smälter hon lite extra och hämtar genast hundgodis.
”Någonstans mellan de grönskande kullarna norröver flyter Vindelälven fram”
Vattnet forsar i Svärfarbäcken nedanför hundstugan och det blir en skön kväll i solnedgången. Att stanna här ett tag och göra dagsturer vore ingen dum idé, med tanke på närheten till de höga topparna i massivet Norra Storfjället. Högst av topparna är Norra Sytertoppen med sina 1768 meter över havet och där finns flera glaciärer som går att nå på en dag.
–Tänk att man får se det här varje dag, suckar Maggan när vi träffar henne igen nästa morgon.
Men lika mycket som fjällen lockar henne tillbaka varje år, gör även gästerna det.
–Jag blir mer ödmjuk och tolerant hemma genom att vara här. Man träffar så många underbara människor.
Sista vandringsdagen och vi startar tidigt. Tanken är att ta de sista två etapperna i ett svep, en sträcka på 23 kilometer. Fjällen omkring oss är mäktiga och snöfläckade, och nu dyker de upp efter att ha lyst med sin frånvaro under hela turen – renarna.
En hjord på en snöfläck en bit bort. En annan som travar på ett krön norr om oss. Och så ett stort gäng som korsar leden precis framför oss, för att sedan springa tillbaka och så korsa leden framför oss igen, lika veliga som vackra i sina grå, vita och bruna nyanser. Vi stillar oss, stannar upp och försöka låta bli att störa.
Så svänger vi norröver, in i u-dalen mellan norra och södra Sytertopparna. Snabbare än förväntat når vi runt hörnet på dalen och siktar Viterskalsstugan, vackert beläget ovanför den vilt forsande Västra Syterbäcken.
Många vandrare som kommer norrifrån väljer att stanna över natten här, för att nästa dag fortsätta ner till Hemavan, där bussen går till tåget i Umeå. Det ger också möjlighet att hinna med att besöka Naturums utställningar och njuta av blomsterprakten i Fjällbotaniska trädgården.
Vi har tyvärr tider att passa och måste skynda hemåt. Strax efter att vi passerat Viterskalsstugan tar vi lunchpaus – och unnar oss ändå att sitta kvar en stund, trots att maten för länge sedan är uppäten. Det är ju här vi vill vara. På fjället. Så länge som möjligt. •