Topparna lyser vita och skidorna glider lätt över kallsnön. In i Vindelfjällens väldiga naturreservat är vi på väg. Mot Norra Storfjället (Stoere Vaerie) som är mest högalpint, och där Kungsleden går rätt igenom den mäktiga U-dalen Syterskalet. Dit har vi längtat länge.
– Det var enkla höjdmeter, konstaterar Erika nöjt när vi kliver av liften högst uppe i Hemavans skidsystem. I nordväst sträcker Artfjället (Aartege) ut sig och toppiga fjäll syns på norska sidan av gränsen.
De röda ledkryssen visar vägen över fjällsidorna. Vi ska göra en förlängd helgtur med övernattningar i stugorna i Viterskalet och i Syter. På tredje dagens eftermiddag varnar prognosen för hårda vindar och snö, och vi har ännu inte bestämt om vi ska skida ner snabbt eller ta en extra stugnatt på fjället. Men här och nu är himlen blå och snöstormar känns avlägsna.
Ett svischande ljud får oss att titta upp. Det är en kolsvart korp med imponerande vingspann som på låg höjd flyger över våra huvuden. Fågeln kraxar och i nästa ögonblick flyger den upp och ner! Vänder snabbt tillbaka till rätt köl, kraxar igen och svävar vidare över fjällen.
Erika och jag tittar på varandra, jo vi såg rätt.
– Jag har hört berättas om att korpar konstflyger för att imponera på honorna om vårarna, säger jag och vi konstaterar att en skidtur som börjar med en uppvisning av den mytomspunna korpen kan inte bli annat än magisk.
Vi skidar över fjällsidan och pratigheten övergår i tystnad och vilsam monotoni. I en vindskyddad sydsluttning blir det lunchfika. Både solskenet och kaffet värmer gott.
– Titta, ser du ripan, viskar Erika.
Den snövita fågeln lösgör sig ur snön, trippar oblygt förbi, äter en stund vid en låg fjällbjörk och verkar sedan somna på en barfläck, besynnerligt nära oss.
Vindelfjällen bjuder sannerligen på upplevelser utöver det vanliga. Fjälltopparna liknar vita maränger som bildar mjuka grafiska linjer. Ett gäng skidbestigare sliter uppför branterna och några brädåkare surfar på lössnön medan familjer och fiskare på skoter håller sig på leden.
Efter en lättsam dagsetapp på bara åtta kilometer möter oss Viterskalsstugan på 880 meters höjd och omgiven av sköna fjäll vid Syterskalets öppning. Stugan låg tidigare norr om Syterbäcken, men flyttades till nya läget, en knapp kilometer söderut, för att renskötseln inte skulle störas. I Vindelfjällen finns en aktiv rennäring och vi besökare får ta oss varsamt fram.
I stugan träffar vi ett kompisgäng med fyra män plus ett par yngre sällskap. Stugvärden Caroline Serrander berättar om en klar trend vad gäller fjällbesökare.
– Det kommer fler unga nu upp till fjällen även vintertid. Roligt med en generationsväxling, tycker hon som är bofast i trakten.
Dagsetappen firas med middag från stugbutiken med chips, folköl och en läcker svamprisotto. Från middagsbordet ser vi genom stugfönstret hur offpiståkare lägger sköna linjer i lössnön. Allt eftersom solen sänker sig övergår snöfärgen från orange till blålila. Snart är det mörkt och stilla.
Inför nästa dag studerar vi kartans vågiga, bruna höjdkurvor tätt, tätt intill varandra genom Syterskalet. ”Som ett Sarek i miniatyr” beskrev författaren Tore Abrahamsson det alpina området vid Norra Storfjället med sina branta bergväggar, nedskurna dalgångar, glaciärer och höga toppar. Norra Sytertoppen på 1 768 meter är högst i hela Västerbotten.
Det är en mäktig upplevelse att skida en dryg halvmil genom det U-formade passet omgivet av brutala bergväggar. Dalbottnen breder ut sig och intill de 800 meter stigande bergssidorna är vi pyttesmå myror. Mest hisnande är den sydliga Sytertoppens branter med gigantiska hängdrivor. I slutet av passet varnar en skylt: Riskområde för snöskred. Det händer att laviner drar tvärs över den breda skid- och skoterleden här, för oss är det en lättnad att det varken snöat mycket eller varit stora väderomslag nyligen.
Efter en lång lunchrast vid vindskyddet utanför passet väntar stigningen uppför Sjul-Olsaxeln. Vattenflaskorna töms i den svettiga uppförsbacken och kontrasten i den följande utförsbacken får oss att tjoa av uppspelthet, tills vi landar hos stugvärden som serverar varm saft på Syterstugans altan. Och pustar ut med nya fjäll i blickfånget, Skijrátjåhkka i norr och Morhtetjåhke i väster.
Vindelfjällens naturreservats generösa vidder är med sina 5 600 kvadratkilometer det största skyddade naturområdet i norra Europa. Här finns allt från högfjäll och myrar till urskogar och sjöar. Allt inramas i nordöst av en av våra nationalälvar, Vindelälven.
Den som går på veckotur från Hemavan kan fortsätta norrut förbi Syterstugan längs Kungsleden till Tärnasjön med nästa stuga. En fin tur som avslutas i Ammarnäs.
Med tända ljus kurar vi skymning medan fjällsidorna tonar ut i blågrått. Vi dryftar den ofattbara överlevnadshistorien från 1955 som utspelade sig en bit bort mot Tärnasjön. Ripjägaren Evert Stenmark, släkting till Ingemar Stenmark, var ute och vittjade ripsnaror när han drogs med i en lavin. Själv beskrev han det som att hela fjället rörde sig, det mullrade som åska när han gled med och begravdes i snömassorna. Omtöcknad och nästan kvävd lyckades han med en kniv att få upp ett lufthål i den packade snön. I hela åtta dagar höll Evert sig levande genom att äta snö som smälte i munnen och ta små tuggor av de råa riporna. Sökinsatsen syntes hopplös när den yngre brodern Kjell upptäckte nödsignalen i slänten – två röda biobiljetter och ett rött vallaburkslock som Evert stuckit ut genom snön på en björkkvist.
Tankarna vandrar. Det är nära mellan liv och död, och lätt att överraskas av laviner och vindar på vinterfjället. Vi grunnar på vår sista dag och prognosen som varnar för hård vind och snöfall på eftermiddagen. Slutligen väljer vi bort den fina leden norrut mot Umasjö och satsar på att gå i medvind söderut ner till Solberg, där det också finns chanser att se järv.
Skiddagen börjar i sol och vi undviker ledens uppförsbacke genom att gå på skrå runt fjället Vuekienaesie. Några renar rör sig en bit bort och vi skidar sakta för att inte störa. Så dyker några järvspår upp! Hänfört spanar vi åt alla håll för att få en skymt av rovdjuret med sin hoppande och krumryggade stil. Men vi får nöja oss med spåren.
Väl ute på leden mot Solberg är det lätt att skida med vinden i ryggen. Efter en snabb sopplunch i vindskyddet Stabre grånar himlen när vi tar oss vidare. Fjällets konturer suddas ut när snön börjar falla. Vinden ökar och i en utförsbacke vurpar jag i en snödriva, yr av blåsten och flatljuset.
– Hur ska det här gå, mumlar jag, och kikar på Erika som jagar sitt förrymda liggunderlag i vinden.
När liggunderlaget fångats in tar vi oss vidare. Längre ner omfamnas vi av fjällbjörkskogens trygga värld med lä och god sikt när det slutar snöa. I skön Stig Helmer-stil slalomplogar vi mellan träden på fin skarsnö ner till Solbergs stugområde – och beställer en taxi till Hemavan.
Nyduschade, nöjda och väderbitna firar vi turen med middag på en krog i byn. Utanför fönstret syns plötsligt en helvit skata! Vi höjer våra glas och skålar för Vindelfjällen och dess förunderliga fåglar.