Mitt i Vänern – mellan Värmlandsnäs i norr och Kållandsö i söder – ligger Lurö skärgård med hundratals holmar och kobbar. Till huvudön, som gett denna sammanhållna övärld sitt namn, tar vi passagerarfärjan från Ekenäs utanför Säffle.
Färden tar en knapp timme. Det är tätt mellan prickarna i farleden, med grynnor och sandbankar som skymtar precis under vattenytan. Men vi passerar också gröna betesholmar, släta badklippor och ytterskärgårdens ensliga öar där sega enar och krumma tallar klänger sig fast.
På Lurö tas vi emot av en brunbränd Pia Röstell. Mot kost och logi är hon under en vecka volontär som vandrarhemsvärd på Lurö. Hon hälsar välkommen och går igenom det praktiska: dusch, kök, bastu, elstängsel och vandringsleder.
Sjöboden, den gamla gårdens fiskebod, ligger på egen udde och har åtta bäddar. Väggpanelen är av lärkträ som vuxit på ön.
Farvattnen kring Lurö är bitvis både grunda och luriga.
I anslutning till bastun finns en grillkåta att mysa i.
En del av vandrarhemet är ett nedlagt fyrhus som flyttats till ön.
Vandrarhemsvärd Lennart Åberg.
– Vattentemperaturen skiftar med väder och vind, svarar hon slutligen på den ofrånkomliga fråga som ännu inte ställts. Och skorna tar man alltid av sig inomhus.
Vi blir anvisade våra rum och skyndar snabbt vidare för att hinna med en lunch innan köket stänger. Detta innebär en mustig fiskgryta på Vänerlax och lake under det uppspända solseglet, med stillsamt lövprassel som bakgrundsbrus. Pia gör oss sällskap och delar med sig av tips om badklippor och solnedgångsspaning. Vi andas redan lite lugnare.
Anläggningen på Lurö ägs av Säffle kommun, men vandrarhem och restaurang drivs i dag av Håkan Mattsson och Gunnar Åberg. Håkan är kock och ansvarar för den allt mer omskrivna Lurö krog. På menyn står fisk från Vänern i centrum.
– Ambitionen är att driva en vass insjökrog, säger Håkan och kliar sig i det yviga skägget. Trots att Vänern har Sveriges tredje största skärgård har det saknats ett riktigt bra matställe utan landförbindelse. Fram till nu, alltså.
Kompanjonen Gunnar Åberg är hängiven seglare, med många år på de sju haven bakom sig. Varje vinter när vandrarhemmet stängt för säsongen sätter han fortfarande segel på båten, som ligger i förvar på ön Grenada i Västindien.
En viktig resurs på ön utgörs av de frivilliga vandrarhemsvärdarna, vänner och bekanta som mot kost och logi får tillbringa en tid på Lurö. Varje höst tar Gunnar också med sig ett gäng kompisar som hjälps åt att hugga ved och snickra och äta god mat.
– På det sättet får jag tid över till annat, förklarar han. Jag får också tillgång till mycket kunskap för allt som måste göras. Dessutom är det socialt och trevligt.
God hjälp har man dessutom av entusiastiska Luröskärgårdens natur- och kulturförening som ideellt och mycket aktivt arbetar för att bevara kulturarv och naturvärden. Två gånger varje år besöker föreningen Lurö och lämnar efter sig röjda vandringsleder, oljade bänkar, städade utedass och välhållna vägskyltar.
Befolkad sedan järnåldern
Lurö har varit bebodd sedan järnåldern, men kring mitten av 1900-talet avfolkades ön och tidens tand for hårt fram med många av husen. En renässans inleddes då Sune och Marianne Westerberg i början av nittiotalet nappade på erbjudandet att flytta till ön med sina barn. Det var i samband med en kurs i ekologisk filosofi, förlagd till Lurö, som kursledaren ställde frågan om det var någon som kunde tänka sig att provbo där ute en vinter. Bland kursdeltagarna fanns paret Westerberg.
– Vi är nog ganska kreativa problemlösare och hade under flera år seglat en hel del i Vänern där vi även angjort Lurö, berättar Sune Westerberg. Vi blev nyfikna och erbjöd oss att försöka så gott vi kunde.
När familjen kom till Lurö var allt igenvuxet och Stenstaka gård, som dåvarande ägaren Naturvårdsverket erbjöd som bostad, hade stått tom sedan 1965. Gårdens marker var en del av naturreservatet Lurö skärgård, och i paret Westerbergs uppdrag ingick skötsel och tillsyn av reservatet.
De skaffade får och fjällkor och tog upp fisket, och boningshuset liksom ytterligare byggnader renoverades. Ett nedlagt fyrhus, med torn och allt, flyttades dit.
– Det blev bara mer och mer och vi jobbade dygnet runt, summerar Sune. Men är man förälskad i en plats finns det egentligen ingen reglerad arbetstid, det är bara att gneta på.
Ökad popularitet ledde till efterfrågan på boende på ön
Allt fler besökare hittade till Lurö. Många frågade om det inte fanns någonstans där de kunde övernatta. Och så, 1996, hade familjen Westerberg öppnat ett vandrarhem i det gamla fyrhuset. I den gamla ladan, en gång uppförd av drivved och vrakdelar, byggdes så småningom även kök och matsal och öppnades en restaurang där gästerna bjöds på färsk fisk hämtad i vattnen utanför bryggan.
Med hjälp av EU-pengar röjdes vandringsleder och byggdes bänkar att vila på. En gammal skuta, Gjöa, införskaffades som en del av vandrarhemskonceptet; en bastuflotte och två sovstugor, Lovart och Vindöga, blev ytterligare tillskott. Här finns också en gammal rustik sjöbod i original – likt en fjällstuga alltid öppen och med välfylld vedkorg – med fyra bäddar och loft.
”Utanför fönstret ser vi badtunnan och en solnedgång som glittrar i Vänerhavet”
Sedan några år har familjen Westerberg, med ålderns rätt, lämnat Lurö, men projekten och utvecklingen fortsätter i Håkan Mattssons och Gunnar Åbergs regi.
Vi avslutar vår lunch och ger oss ut på vandring över ön. Fåren som går på sommarbete bakom elstängslet tuggar oberört vidare när vi vandrar iväg under lind och ek; hassellundar, olvon och hagtorn kantar den vänligt slingrande stigen. Vi beundrar jätteeken där alla slags fågelholkar hänger på parad, tillverkade av överblivet virke, gamla skidor och uttjänta båtar, och prövar den lilla linfärjan som tar oss över till närliggande Lilla Korsön.
Större delen av Lurö är naturreservat, med undantag av ett antal privatägda hus, bland annat i Basteviken. Där bor familjen Örnvald som utgör fjärde generationen fiskare på Lurö och nu kör båten till fastlandet, driver museum i den gamla iskällaren och krog i båthuset.
På ön har genom åren funnits både kloster, gästgiveri och tegelbruk. Med jämna mellanrum dyker även någon arkeolog upp på ön för att gräva vidare bland lämningarna efter den pilgrimsled till Nidaros som under medeltiden passerade Lurö.
Före middag och solnedgång i Vänern finns tid över att botanisera bland byggnaderna på gården. I Fyren, där vi själva bor, har rummen fått namn efter öar och grund i närheten, som Pålgrund, Stenskär och Klubben. Här är timmerstommen väl synlig, färgvalet genomtänkt och i varje rum finns emaljerade pottor – som prydnad eller avsedda att användas framgår inte.
Stugorna Lovart och Vindöga, är sinsemellan helt olika men erbjuder båda två sovhytter, vedkamin, havsutsikt och minikök. Sammantaget har vandrarhemmet 50 bäddar.
– Men det skulle behövas några fler sängplatser för att hålla skutan flytande, konstaterar Håkan Mattsson. Nu funderar vi på något nytt som kompletterar konceptet.
Slutligen balanserar vi på en smal spång över till bastuflotten Mysingen. Stor omsorg har lagts ner på de små detaljerna, från vattenhink och skopa som inte bränns till det lilla ankare som genom en sinnrik anordning ska hålla ytterdörren på plats.
Ena hälften av flotten utgörs av bastu, den andra av relaxdel med stor grill att samlas kring på bänkar med fårskinn utefter väggarna. En läcker stenmosaik över diskbänken får oss att förtjust stanna i steget.
Utanför fönstret ser vi badtunnan och en solnedgång som glittrar i Vänerhavet. På ett räcke har knappt flygfärdiga svalungar radat upp sig inför kvällens flyglektion.
Det har blivit dags för middag. Vi följer de välröjda stigarna tillbaka till krogen. Den tilltagande skymningen hålls på avstånd av lyktor i de väldiga lövträden.
I den luftiga glasverandan serveras vi smörstekt gös nersköljd med lokal ale. Vi blir sittande kvar länge och ser solen försvinna i Vänerhavet.
Bo med STF runt Vänern: …i Karlstad, Håverud, Trollhättan, Lidköping, Mariestad och Lugnåsberget.
(Artikeln publicerades första gången i Turist nr 2 2019)