Gruset knastrar under skorna när några tjejer i tolvårsåldern småspringer mot orangeriet. Intill oss tornar Gripsholms slott upp sig, oroliga moln jagar fram över himlen. Regn eller inte? Ingen verkar bry sig. Tjejerna stannar och lyssnar uppmärksamt i hörlurarna från mobilen. Där får de instruktioner om vart de ska gå och vad de ska göra.
– Vi ska plocka upp en sten, säger Mira Ekberg och de böjer sig samtidigt ner mot gruset.
”Utan att tänka plockar han upp en sten och kastar. Den kraschar rakt in i glaset. Han plockar upp en sten till. Kastar. Pang. En till. Fullträff. Krasch. Klirr”.
Med mobilen som guide går det att upptäcka bokserien Pax eget Mariefred.
Kyrkan från 1624 tronar på sin kulle mitt i stan.
Kärnbo kyrkoruin från 1100-talet är romantiskt förfallen.
Sjätteklassaren Ture Björndal lyssnar på skådespelaren Morgan Allings röst i mobilen och pekar mot glasrutorna i slottsträdgårdens vackra växthus.
– Det är Alrik som kastar sten på orangeriet. Han är ju arg och förtvivlad.
Vi är på Pax-vandring i Mariefred – Pax, som i den extremt populära ungdomsserien om bröderna Viggo och Alrik. I dag är det smygpremiär för en ljudvandring utifrån böckerna och förväntan ligger i luften. Testpiloter är sjätteklassare från närbelägna Gripsholmsskolan och Mariefreds skola. De har även varit delaktiga i Paxböckernas framväxt genom att fungera som provläsarklasser i samarbete med författarna Åsa Larsson och Ingela Korsell, båda själva Mariefredsbor.
Paxböckerna bygger på olika väsen ur nordisk mytologi men utspelar sig här, i den lilla idylliska staden vid Mälaren. Med verkliga platser. Läskigt på riktigt, med både humor och allvar.
– Man fastnar direkt, de är skrivna med en sån inlevelse. Och att huvudpersonerna har en alkoholiserad mamma gör att man liksom känner omsorg om dem, säger tolvårige William Millert när vi stannar vid den lilla lekplatsen i Lottenlund.
I boken Mylingen, del tre i serien, ligger Alrik här på en gunga och är ledsen eftersom skolans mobbare retat honom för hans ”alkismorsa”.
– Det är här han lär känna Iris, hon kan läsa hans tankar. Iris är verkligen hardcore! Hon och Alrik går till Ica och snor vinägerchips, berättar Ture Björndal.
Vi fortsätter vandringen och korsar museijärnvägens spår. Från maj till september går det att puttra iväg med ångtåg eller rälsbuss till Taxinge och Läggesta, och i godsmagasinet vid stationen finns en utställning om de smalspåriga 600-millimetersbanornas historia.
Själva stationshuset i gult trä med grönt plåttak är ett exempel på den idylliska stadskärnan där kullerstensgator löper mellan rara trähus i pastell. In mellan husen går vi, sedan ut mot ångbåtsbryggan.
Gripsholms slott, med sina rosaröda fasader och runda torn, ligger tvärs över viken. Mest känt som Gustav Vasas slott som han började uppföra 1537. Gustav III:s välbevarade teater från 1781 finns i ett av tornen, och innanför murarna ryms Svenska statens porträttsamling: 5000 verk där man kan följa porträttkonstens utveckling från 1500-talet och framåt.
I lurarna hör vi att Alrik jagas upp mot kyrkkullen av mobbar-Simon och hans anhang, beväpnade med träpåkar. Vi skyndar efter. Det myllrar av barn utanför kyrkporten, med Pax-kartor och mobiler.
Några hänger över staketet som vetter ner mot strandpromenaden. Snett nedanför kyrkan, lite gömt i grönskan, ligger det lilla gula trähus där böckernas Estrid och Magnar bor. De är ett äldre syskonpar som vaktar det hemliga, magiska biblioteket under kyrkan.
En grupp tjejer hukar sig och lägger händerna på grusgången utanför kyrkan:
– Vi ska ge kraft åt det magiska biblioteket för kraften där håller på att försvagas, förklarar Emma Söderman.
Inspirerade av 1400-talsklostret Pax Mariae
I verkligheten låg här ett katolskt kloster, grundat i slutet av 1400-talet. Klostret hette Pax Mariae, Marias fred, vilket blev ett passande namn för staden. Det är därför Pax-syskonen Viggo och Alrik hamnat här, för att hjälpa till att bevara freden mot de onda krafter som vaknat.
Klostret revs av Gustav Vasa och teglet användes till Gripsholms slotts väggar. I stället byggdes kyrkan 1624, skadades i en brand och öppnade igen 1701. Nu tronar den vit och smäcker uppe på kyrkkullen.
Vi är framme på Rådhustorget. Små butiker och kaféer. Sparvar som kalasar på uteserveringarnas kaksmulor. Utsikten över kyrkan, slottet, vattnet som glittrar både här och där. De söta husen med sina charmiga innergårdar där man inte kan låta bli att kika in.
Det är som att svepas in i en mjuk kofta av mysighet, som om tiden stannat – vilket den delvis har. Mariefreds gamla stadskärna stämmer i princip med stadsplanen från mitten av 1700-talet, och efter den stora branden 1682 har centrumbebyggelsen i stort sett skonats från det rivningsraseri som härjat så många andra svenska småstäder.
Man blir på gott humör av att vara i Mariefred – men kan också förstå lockelsen i att förlägga allehanda onda händelser till en sådan miljö.
– Mariefred är en ganska homogen medelklassmiljö, där alla känner alla. Och hit kommer två pojkar från Stockholm, med en alkoholiserad mamma som sviker, som ligger och kräks på fyllan och inte kan ta hand om dem. Det uppstår ett skav som blir intressant, säger Åsa Larsson, deckarförfattaren som tillsammans med läraren och pedagogikforskaren Ingela Korsell står bakom Pax-serien.
Exporterad till 20 länder
De är båda mycket förtjusta i sin lilla stad, och delar ett kontor här sedan ett antal år. På sina hundpromenader kom de att prata om det dystra faktum att unga läser allt mindre. Idén föddes om en bokserie för bokslukaråldern som skulle locka dem som egentligen inte gillade att läsa. Den första Pax-boken kom ut 2014, del nio släpptes i höstas. I dag har över 400000 exemplar sålts och serien är dessutom exporterad till 20 länder.
Succé alltså, och att böckernas miljöer finns i verkligheten är viktigt, säger Ingela Korsell.
– Det tillför en extra dimension till berättelsen som kittlar, det blir nästan som att gå in i en spelvärld för läsaren. Sedan är det ju väldigt praktiskt för oss att vi bor här, vi behöver inte uppfinna något. Mariefred råkar dessutom ha många bra platser, som ett slott, kyrkoruin, en övergiven strandrestaurang, Mörka skogen…
”Jag klättrade upp på taket och in genom en lucka som leder till vinden, säger Viggo. Du då, hur kom du in? – Nerifrån, säger Iris och flinar. Det finns en lucka i golvet bredvid informationsdisken på bottenvåningen. Den leder till en gång som går till en av dörrarna utanför det hemliga biblioteket”
Det är i Pestan, bok sju, som man kan läsa om golvluckan i biblioteket, inrymt i det herrgårdsliknande rådhuset precis vid torget. Och jo, luckan finns på riktigt, berättar en av bibliotekarierna och pekar på golvet vid informationsdisken.
– Det brukar komma barn hit för att titta på den. Vackrare byggnad för ett bibliotek får man leta efter. 1784 byggdes huset på uppdrag av slottsfogden, och för att ha råd att matcha slottet i stil, slapp staden under tio år betala skatt till kungen.
””Mariefred råkar dessutom ha många bra platser, som ett slott, kyrkoruin, en övergiven strandrestaurang, Mörka skogen…”
På övervåningen finns en hel del fina porträttmålningar av Mariefreds viktiga män genom tiderna, och faktiskt även två kvinnor. I tidskriftssalen knarrar golvet när vi tittar in, i övrigt det är tyst och behagligt.
Desto livligare är det utanför på Storgatan. På uteserveringen till kaféet Två goda ting är stämningen hög bland uppklädda niondeklassare på avslutningslunch. Två barn med smattrande cykelhjul kör förbi, och vi passerar inredningsbutiker med ambitiösa skyltningar, värdiga betydligt större städer.
Men nu har vi kommit på efterkälken och hastar mot Kärnbo kyrkoruin i utkanten av stan. Sockenkyrkan Kärnbo byggdes på 1100-talet, men övergavs och lämnades att förfalla när den nya kyrkan stod färdig. På 1920-talet lät man konservera det som var kvar, och i dag är ruinen populär för gudstjänster och konserter.
Solen värmer gott när vi närmar oss. Men i hörlurarna är det natt med det typiska ljudet av en skällande hund på avstånd. Alrik och Viggo befinner sig nära grinden in till ruinen, och strykarhunden de blivit bekanta med reser plötsligt ragg och visar tänderna. Inte mot pojkarna, men mot den skräckinjagande besten som står bakom dem…
Men det är ingen fara. Sjätteklassaren Vendela Wohrne har precis som sina kompisar lagt en sten någonstans i ruinen. Samma sten som de plockade upp från grusgången vid slottsorangeriet i början av promenaden, och laddat med sina goda krafter under hela sträckan.
Vendela kan absolut tänka sig att ha ljudpromenaden i lurarna fler gånger, till exempel som sällskap när hon är ute och går.
– Estrids röst var precis som man tänkte sig, lite mystisk och dramatisk, konstaterar hon nöjt.
–Det var också kul att hon sa vad man skulle göra och vart man skulle gå, det kändes verkligt på något sätt, fyller Blanka Waldersten i.
Pax-promenaden är slut och barnen ska tillbaka till skolan. Tillsammans har vi stärkt det magiska skyddet i Mariefred, och nu känns faktiskt en lunch på Gripsholms värdshus synnerligen välförtjänt.
[faktaruta1]
[faktaruta2]