Den här dieten med frystorkat och bönor kanske du ska fundera lite över!
Fredrik och jag står och hugger ved i vedboden på Nallostugan, och jag är lite risig i magen. Men det är blå timmen, månen är halv och himlen stjärnklar här i Stour Reiddávággi, dalen strax norr om Kebnekaisemassivet. Kylan biter i kinden när vi går tillbaka till stugan med våra kartonger fulla med ved. Det är mitten av mars och vi kom hit i går från Visttasvággi.
Vi är på årets vintertur, en riktig njutartur. Stopp i sex stugor varav tre utmed Kungsleden i Kirunafjällen. Två dagar i varje stuga med en dag vikt för toppturande. Färden börjar i Nikkaluokta dit vi kommer med bussen från Kiruna. En älgfärsburgare på restaurangen och sedan skoter med Niila Inga som har sina renar i området och ibland hjälper till att transportera turister upp genom Visttasvággis långa dalgång.
Distansen mellan Nikkaluokta och Vistasstugan är 34 kilometer, den längsta etappen i hela fjällkedjan. Att beställa en skoterskjuts från Nikkaluokta är nästan ett måste för att hinna upp till STF-stugan innan det blir för mycket natt. På sommaren går det att korta av sträckan med båtskjuts.
Vi språkar med Niila om renskötseln och om de allt mildare vintrarna med många inslag av regn som fryser till is. Då kommer renarna inte åt födan nere på skogslandet och stannar därför numera oftare kvar uppe på fjället även vintertid. Det berättar Niila och pekar samtidigt ut två älgar som ligger högt upp på fjällsidan.
Sex kilometer före stugan slutar skjutsen. Längre in i Visttasvággi får skotrar numera inte köra. Skidor och pulkor kopplas på. Vi drar varsin pulka med allt som behövs och lite till. Pjäxorna känns ovana och jag huttrar lite. Men det är så fint! Ripor överallt och solen går sakta ner inne i Unna Reaiddávággis djupt skurna dalgång. Kuggkammen, mellan Siehtagas och Sielmmáčohkka, får sig några sista strimmor av sol. Kugg på kugg på kugg som taggarna på en cirkelsåg. Så till slut dyker Nallospiken, fjället Nállus vassa spets, fram runt hörnet.
– Jag känner lukten av rök, säger Jonas.
Mycket riktigt börjar vi närma oss. Först ser vi pelarna på bron, sedan stugan.
– Välkommen till Vistas, hälsar stugvärden Dirk Thomas.
Till kvällen bastar vi med några ripjägare från Kiruna. Det första vi såg när vi kom till stugan var resultatet av deras vistelse, något dussin ripor hängande på en skylt. Vi delar rum med ett sällskap från Köln. En man och två kvinnor på snöskor. De berättar att de började i Abisko med en avstickare till ensligt belägna Unna Allakasstugorna och så genom Visttasvággi norrifrån. De är överväldigade av naturen och vildmarken, men undrar var alla svenskar är. Det gör vi med. De stugvärdar vi frågar under färden kommer att berätta att trots full fart i stugorna har inte mer än tio procent av besökarna varit svenskar hittills i år. Tyskar, fransoser, belgare och holländare dominerar.
Nästa morgon får stugvärdens väderprognos oss att vakna ordentligt. Det vankas stormväder. Vi beslutar att vi hellre vill bli insnöade i Nallo än i Vistas. Nog för att Vistas är trevligt men Nallo har det där lilla extra. Där uppe finns de uråldriga bergens berg med sina brant stupande fjällsidor. Nallostugan ligger där liksom mitt i allt.
Vi börjar skida genom Stuor Reaiddávággi, hela tiden med Nallospiken i blickfånget. Kroppen känns så där, magen är fortfarande lite skum. Det är en del uppför till en början och jag lägger mig sist i raden. Tar ett steg i taget. Räknar till hundra steg på höger skida. Först på svenska, sedan på engelska. Sedan på tyska och avslutar med franska. Och så börja om. Tänker att lite finns kvar i huvudet sedan gymnasiet i alla fall.
Pulkan är ganska tung så här i början med all mat. Vi ska ju vara ute i nästan två veckor och planen är frystorkade påsar till lunch och lite finare till kvällen. Upp, upp men inte så brant. Det funkar.
Solen spricker fram och det är förunderligt vackert. Andas in, andas ut och tar in. Tänk att den här verkligheten också finns! Fylls av känslan som ofta kommer när jag går så här på fjället. Den som gör att ögonen ser igen och det nästan spritter i fötterna. Som kanske är nära någon slags gudsupplevelse, i alla fall är det lycka. I en värld av svart och vitt med några små färgstråk av blått bakom molnen då och då.
Jag har beslutat att gå på topptursskidorna med hårdplastpjäxor även mellan stugorna: breda randonnéeskidor och lätta alpinpjäxor. Även Jonas kör på det konceptet. Fredrik har dubbla utrustningar, går med traditionella fjällskidor och läderpjäxor mellan stugorna och drar topptursgrejorna i pulkan. Det gör förstås turandet mer lättsamt men ger också tyngd i packningen. Så jag provar med bara en uppsättning i år. Det funkade bra när vi gick i norska Hunddalen för två år sedan. Men jag känner redan nu att det börjar gnaga på fötterna. Jag testar olika sätt att spänna pjäxorna, drar åt kring vristen. Bättre, men ändå för trångt där fram. Kommer på att jag hade andra, kanske lite rymligare, pjäxor på Hunddalsturen. Nåväl, bara att gilla läget. Det handlar ju bara om två veckor. Och jag har med mycket tejp och skavsårsplåster.
Vi lunchar i sol. Sitter där på våra pulkor och hugger in på våra påsar frystorkat. Min är rätt äcklig och jag blir lätt illamående, vilket jag fortsätter att vara resten av dagen. Turligt nog är dagens etapp kort. Nállus spira är brutal. Vi rundar den och tänker att däruppe ligger nog järven och spanar på oss.
Så är vi framme. Breda utförsskidor står lutade mot väggen och vi förstår att vi kommit till topptursstugan nummer ett. Här är mycket folk och vi ska dela rum med ett team som gör en skidfilm. En skäggig vita-bandare dyker snart upp och slår upp sitt tält utanför. Han ska gå hela fjällkedjan från Grövelsjön i söder till Treriksröset i norr, och har redan nu väldigt många tältnätter. Snart anländer även filmteamet, fullastade till tänderna med storkameror, drönare och all möjlig filmutrustning. De har fått skoterskjuts till Sälkastugan, men får med de nya bestämmelserna även de gå på skidor sista biten till Nallo. Även denna kväll somnar vi fort in efter middagen.
Den utlovade stormen blir inte så förskräcklig. Vi tar oss till och med ut på en liten tur i personalbacken och bort mot Sockertoppen, den lilla spetsiga toppen mellan Nallo ochTjäktjatjåkka/Čeakčačohkka. Jag är fortfarande i återhämtningsfas och går uppåt någon timme och sedan tillbaka till stugan. De andra fortsätter en bit men får snart whiteout, det vill säga obefintlig sikt, och vänder.
Resten av dagen tillbringar vi med spel, kaffe och att långsamt förbereda middagens garam masala med fläskkött. Våra filmvänner har också varit ute en kort sväng för att planera sitt stora åk. De berättar att de måste vänta in en perfekt dag för att få till det. Under tiden försöker de lära oss ett tärningsspel som heter Tiotusen. Vi fattar så där. Fredrik mest. Han skriver ner de rätt komplicerade reglerna och vi lovar att försöka få till det senare. Vi hämtar vatten, slänger slask och hugger ved. De där rätt trivsamma stugbestyren som behöver göras.
Spana in: Här kan du se resultatet av filmteamets arbete
Eftersom vi har gått en dag tidigare från Vistas har vi nu en extradag på Nallo. Nu får vi blåhimmel. Filmgänget går upp mot sjön som bara heter 1081 på kartan (som i 1081 meter över havet) för att kolla av några åklinjer. Mina kompanjoner går mot Sockertoppen och jag blir kvar och läser ut en bok i någon extra timme. Sedan blir vädret för fint och jag ger mig ut och skidpromenerar uppåt. Det brantar på och jag kollar om jag fortfarande kan få till en hyfsad kickvändning. Den sitter.
Vid sjön stöter jag på filmgänget och åker ner med fotografen Emil och hans fulllastade pulka. Snön är kanske inte japanskt champagnepuder men helt okej.
Förrätten till middagen blir en chipsskål med stenbitsrom, rödlök och creme fraiche-klickar. Även denna kväll blir vi mätta. Elden dansar gul i kaminen och kvällen blir blå.
Så bär det av mot Sälka. I dag är jag stark. Nu har både kropp och själ landat i fjällbomullen. Vi har lite dålig sikt och motvind stundtals, men det gör inget. Jag sjunger Håkan Hellström ”Ibland är en dröm det finaste man har”. Det brukar bli Håkan eller Emil Jensen så här när det rullar på.
Runt ett hörn stundar Sälka. Nu kommer vi ut på Kungsleden och drabbas av folkchock. Människor överallt när vi kliver in i stugan. Och det är engelska som gäller. Det luktar svettiga underställ och matlagningen sker i sektioner. En förvirrad tjeck går omkring med en kastrull vatten och pratar med oss på en rätt obegriplig engelska. Ingen verkar förstå vad han vill, allra minst han själv.
Stugvärden kommer in och informerar att nu är det läge att basta. I bastun träffar vi ett gäng glada walesare som är på snöskovandring mellan Abisko och Kebnekaise. De är nitton stycken och går för en insamling till något vi inte riktigt uppfattar. De verkar i alla fall ha fått ihop en halv miljon. Snöskor är tydligen poppis hos de som kommer från kontinenten. Det är skönt att få en ordentlig tvätt och jag firar med ett par nya kalsonger.
Nästa dags topptur blir väster om stugorna. Genom ravinen upp till Dalsjön. Äntligen finväder! Vi går på skrå och håller oss till lavinsäker lutning, under 30 grader. Vi har laddat ner lutningskartan för området och biolog-Jonas har fixat så den ligger som ett lager på den vanliga fjällkartan. Därmed kan vi få vår position och samtidigt se lutningen. Det funkar perfekt och ger extra trygghet.
Vi har även kollat av lavinprognosen innan vi åkte och uppdaterar oss i stugorna när det är möjligt. Vid sjön tar vi lunchpaus. Sedan lunkar vi vidare upp några hundra höjdmeter. Snön är rätt hårdpackad och vinden har blåst rent på nordsluttningen, men förhoppningen är att det ska vara bättre på andra sidan. Det vi går upp på är en förtopp till själva Sälka/Sealggá-massivet och vi njuter av den vidunderliga utsikten. Härifrån ser vi de båda Kebnekaise-topparna, liksom den knivskarpa Gaskkasbákti strax norr om.
Sedan bär det av neråt. Hård kartongsnö i början men nere mellan fjällen får vi till en hel del fina svängar. Ett litet hopp hinner vi också med. På håll ser det ut som att det är tvärbrant där vi tänkt åka, men lutningskartan menar att det är lugnt. Vi fortsätter ner mot jokkravinen och upptäcker att det är helt okej. Lutningskartan har levererat igen. Vi fortsätter men ravinen smalnar och blir till slut till ett stup. Vi går tillbaka upp drygt femtio höjdmeter, och sedan är det inga problem att ta sig ner mot stugan. På natten kommer norrskenet. Inte jättestarkt men ändå fint. Vi står därute och blir som alltid vid norrsken lite högtidliga och pratar lågt.
Det är en skvätt att åka mellan Sälka och Singi. Kryssled och hård, packad snö. Vi börjar i underställ och strålande sol. Petar oss söderut och tittar in i dalöppningarna åt ost. Först Gaskavággi med Nijbáš och Pyramiden längst där inne. Snart Guobirvággi där Drakryggen sticker upp som ryggen på Bröderna Lejonhjärtas Katla.
Vi lunchar i raststugan som ligger halvvägs. Det är varmt, faktiskt på plussidan. Snart poppar husen vid samevistet upp och så Singistugorna. Vi lyckas återigen få ett fyrbäddsrum och faktiskt, bara svenskar i stugan.
– Det hör inte till vanligheten, meddelar stugvärden Eva Lundström.
Fötterna vill inte vara med längre. Det är dags för en vilodag för mig. Vännerna drar iväg och jag blir kvar med bok och fötter i pausläge. Nya gäster anländer och de är antingen på väg från Kebnekaise fjällstation eller ska dit. Singistugan ligger som ett vägskäl på den här delen av Kungsleden. Antingen svänga av in till fjällstationen, kanske unna sig en middag i restaurangen innan turen avslutas nästa dag med 16 kilometer ner till Nikkaluokta och vägen mot Kiruna. Det verkar vara den tur de flesta väljer. Eller också, som vi, fortsätta söderut på Kungsleden ytterligare tre dagsetapper, via Kaitumjaure- och Teusajaure-stugorna för att avsluta och ta bussen vid Vakkotavare.
Vännerna dröjer så jag börjar förbereda middag. Den står på bordet lagom till att de kommer. De har varit uppe på toppen och är rätt möra. De meddelar att de hälsat på fjälljägarna som är ute på övning och tältar i dalen.
Vår tur går vidare ner till Kaitumjaure. En dag som börjar med en storm som sakta mojnar till kvällen när vi checkar in i hundrummet. Ännu en gammal favoritstuga som är ljuvlig att få komma tillbaka till. Vi äter otroligt gott igen, entrecote med potatismos och västerbottenost, och delar en flaska vin som fått följa med i pulkan ända hit. Sedan spelar vi Annika Norlin lågt på telefonen och pratar om livet. Snart sitter vi alla med ögonen tårfyllda och känner oss lyckliga över att just vi fått så fina vänner.
Åket dagen efter är det bästa på år och dag. Vi går upp på Sáŋarčohkka bakom stugan och lyckas på något förunderligt sätt få fantastisk utförsåkning. Det är smöråkning ända från toppröset ner till gårdsplanen vid stugan.
Vår sista övernattning är i Teusajaurestugorna. Färden dit går i sol.
– Gräddtårta åt vänster och Schwarzwald till höger, som Fredrik glatt konstaterar.
Vi ser två älgar och får en fantastisk utsikt söderut in i Sarek. Andra dagen i Teusa försöker vi oss på en ravin som stundtals är fantastisk och stundtals ett stup. Ännu en gång fixar lutningskartan säkerheten. På vägen tillbaka till stugorna följer vi lospår längs strandkanten. En hona med unge kommer vi fram till att det är.
Avslutningen är backen ner till Vakkotavare. Ordentligt brant genom skogen ner till stugan och vägen. Det går galant och är riktigt kul med topptursskidorna. Vi har sällskap genom skogen av Sussie och Charlotte som åker på vanliga turskidor. Deras färd blir lite äventyrligare. Men med glada rop stoppsladdar vi vid stugan.