Skuggorna är redan långa när vi glider ner på sjön Öster-Vingarnas snötäckta is. Men det har hunnit bli april och kvällarna är långa här i sydvästra hörnet av Härjedalen. Än finns gott om solljus kvar för den första etappen på vår stugtur i Rogens naturreservat: åtta kilometer till Rogenstugan vid sjön med samma namn. Vi sätter fart längs vinterleden, som också är en skoterled. Först känns det lite trist att skida över hårdpackat skoterspår. Men vi inser snart att dagsmejan har gjort snön utanför spåret mjuk och tung och sänder en tacksam tanke till skotrarna som förberett vägen. Och tackar lika ödmjukt för att de just denna eftermiddag håller sig borta.
Många som kommer till Rogen, på skidor eller till fots, gör det antingen från Tänndalen i norr eller Grövelsjön i söder: totalt fyra dagsetapper. Vi har kortat vår tur med en dag och börjar vid Käringsjövallens parkering. Därifrån tar vi oss genom norra delen av Rogens naturreservat för att avsluta i Tänndalen.
Nu närmar vi oss första dagens mål via snirklande frusna vattendrag och tallklädda åsar. Det är just det här som är Rogens särpräglade kännetecken: flikiga sjöar som spretar hit och dit och moränåsar, formade av inlandsisen, som skiljer vattendragen åt. Naturtypen är så speciell att den har fått ett eget namn, Rogenmorän. Många vandrare har suckat över den mycket steniga terrängen. Men nu bäddar snön in ojämnheterna och på skidor glider vi mjukt över åsarna. Vi njuter av de gamla tallarna, ibland ståtliga och högresta, ibland knotiga och skruvade. Alltid vackra. Men när vi närmar oss stugan blir vi ändå glada att se kalfjällen bortåt norska gränsen resa sig som blänkande vita skrov.
– Vilket ställe! utropar fotografen Johan och jag är benägen att hålla med.
Rogen är en stugplats värd sina superlativ. Med sitt läge vid stranden, med solnedgången där på andra sidan sjön och med sina gungor och solstolar som vittnar om ett perfekt basläger även sommartid. Knappt har vi hunnit spänna av oss skidorna innan stugvärden Peter Jakobsson dessutom kommer ut med två muggar varm saft. Och efter honom en livs levande påskkärring, med huckle på huvudet och fräknar på kinderna. Det är bara onsdag före påsk men Rogenstugans andra stugvärd, Rea-Linnea Masko-Jakobsson, ser redan ut att vara på väg till Blåkulla – på en annorlunda kvast, nämligen en enhörning av snö som de skapat utanför sitt hus.
– Ta en bild! Jag måste skicka till barnbarnen, hojtar hon.
Peter och Linnea har varit här i två veckor och har två kvar. De har hittills aldrig varit själva men i natt är vi de enda gästerna. Vi installerar oss i stugan som är relativt nybyggd eftersom den ursprungliga från 1969 brann ner år 2000. Här finns också en fin bastu, som nu är rejält varm.
Rogen om vintern har sällan långt till nästa raksträcka.
Även när skaren är hård kan den kalla snön locka efter bastuvärmen.
Stugmys i Skedbrostugan.
På ett näs, med fjället på ena sidan och sjön på den andra, ligger Skedbrostugan, 21 kilometer från Tänndalen.
Det är en njutning att avsluta dagen med hetta och kyla. Isvaken är inte riktigt gjord för bad och snön är för hård att rulla sig i, nu när solen gått ner och temperaturen sjunkit. Men vi sitter på verandan utanför bastun, ångande av värme och ser de sista strålarna dyka ner någonstans bakom fjällen i Norge. Så tvagar vi oss i bastuns tvättrum och avrundar kvällen med middag i stearinljusets sken.
– Har ni sett varglaven? frågar Linnea nästa morgon.
Vi har unnat oss sovmorgon och en långfrukost och står nu och studerar en av de ståtliga tallarna nere vid stranden. På stammen växer en intensivt gul lav, nästan som påskpynt, varglav.
Den är hotad och fridlyst i Sverige men gles tallskog är ett favorittillhåll och Rogens naturreservat är som gjort för att den vackra men giftiga laven ska trivas.
– Förr åtlade man med den för att döda vargar. Därav namnet, konstaterar Peter.
Vi packar ihop och får plötsligt sällskap av tre grönlandshundar med husse Gösta Karlberg.
Han har varit här många gånger genom åren, berättar han. Åker gärna nere på isen med sin släde av egen tillverkning, och med hundarna som älskar att dra. Men de älskar också Rogenstugan, visar det sig, och det är därför han är här.
– Jag ska egentligen vidare men hundarna envisades med att springa hit.
I släden ligger isborr och pimpelredskap. Rogen är en populär fiskesjö, med röding, öring, gädda och abborre.
– Kan ni göra mig en tjänst att åka ner på isen före mig? Så blir hundarna lite motiverade att följa efter, säger Gösta.
Och jodå, så fort vi lämnar börjar hundarna yla och skälla. Så kommer gänget farande, nerför slänten, ut på isen och bort mot Käringsjövallen. Eftersom vi kom iväg relativt sent väljer vi den ruskmarkerade vinterleden på isen mot Skedbrostugan i nordväst. Ett kanske ännu mer omväxlande, men lite längre, alternativ hade varit att gå (delvis på sommarled) över de flikiga sjöarna lite längre norrut. Vinden har vi i ryggen, till skillnad från Brigitte Nord som vi möter när vi åkt en bit. Hon är på väg från Tänndalen ner till Grövelsjön. Genom att betala serviceavgift i Rogenstugan kan hon komma in och värma sig och laga mat inomhus, men sova i sitt tält. I kväll ser hon fram emot en skön bastu.
Själva ser vi fram emot lunch och den tar vi vid en kåta som ligger precis där vinterleden går över till fasta land. Vi fortsätter på de spretiga sjöarna som är så typiska för området. Under barmarkstiden är det här ett paddelparadis; det går att hyra kanot vid Rogenstugan och lämna den vid Skedbrostugan – eller tvärtom.
Omkring oss reser sig de tallklädda åsarna och nu ser vi varglaven lite här och där, gul mot de mörka tallstammarna. Johan spanar fågel, letar förgäves efter lappmes men ser bara talltitor. Skedbrostugan ligger på en höjd strax ovanför sjön, med fin utsikt över Skedbrofjällets/Skäbpores vita brant och längre västerut de norska fjällen i Femundsmarka nationalpark.
I hundrummet på andra sidan hallen trillar ett annat gäng in. Deras tur startar och slutar i Grövelsjön och har gått via norska Svukuriset och Røvollen. Nu är de på väg söderut genom den svenska sidan av det som av turistorganisationerna kallas för Gränslandet. Kvällen ägnas åt sällskapsspel. Jag får storstryk av fotograf-Johan i Alfapet och somnar ovaggad.
Vi vaknar till strålande solsken. Himlen är knallblå när vi skidar vidare norrut. Några vita ripor lyfter en bit framför oss och vi ser spår av … kan det vara järv? I Rogens naturreservat finns järv, björn och lo. Vi skulle också kunna hoppas på att få se myskoxar. När vi nu närmar oss Rödfjället/Rååfjeelle vet vi att det är häromkring Sveriges enda grupp av viltströvande myskoxar brukar ha sitt vinterrevir. Men vi vet också att de just nu uppehåller sig i Norge.
”Har du åkt någon finare sträcka för turskidor? Alltså, kan du komma på någon bättre alls?”
Dagens lunch intas i vindskyddet vid Rödfjällets fot innan vi fortsätter uppför branten, mot kalfjället. Vi närmar oss naturreservatets gräns, men ju längre upp på fjället vi kommer desto mer ser vi av Gränslandet, den stora sammanhängande ytan skyddad natur, nio olika områden i Sverige och Norge.
– Har du åkt någon finare sträcka för turskidor? Alltså, kan du komma på någon bättre alls?
Fotograf-Johan är lyrisk, och kräver svar. Jag nöjer mig med att instämma i att den här dagsetappen har det mesta. De böljande åsarna som gör att landskapet omkring oss aldrig blir långtråkigt. Träden som skapar liv och skuggor i snön och kalfjällets evighetslånga utsikt med mäktiga vita toppar i fjärran. Snart har vi Tänndalen framför oss, och den sista sträckan ner till civilisationen. Vi slutar i slalombacken, med plogande turskidor och värkande lår. Med solröda ansikten och stora leenden.