Norra Kungsleden nerifrån: Vakkotavare-Nikkaluokta

Det tar aldrig slut. Uppför, uppför, uppför. Nog för att de sa innan att backen i Vákkudavárre skulle vara jobbig. Men som vanligt tänker man att det nog inte gäller mig. Och så står du där. Med svettig merinoullströja och svettdroppe på näsan. Ändrar om inställningarna på ryggsäcken, drar åt höftbältet och drar i remmarna där uppe så säcken kommer närmare ryggen. Känner av hur det stramar i ryggen och låren. Kamraterna tycker vi ska ta selfie och lägga ut nu när vi kommit lite på höjd och fortfarande har täckning. Ansträngt leende, med stängd mun så inte snusen syns.

Förstår dem som med kraft hävdar att den här sträckan av norra Kungsleden ska vandras från andra hållet. Då blir vyerna fantastiska och du går sakta söderut och ser Sarektopparna på håll – och backarna i Vákkudavárre och mot sjön Dievssajávri/Teusajaure blir nerför i stället.

Det var heller inte meningen att vi skulle gå här. Vi hade tänkt oss en hösttur till Sareks nationalpark. Leva ostört tältliv och gå i oledad terräng, lite av en sporadiskt återkommande tradition i det här gänget. Vi har alla god fjällvana, men oroande väderrapporter om flera decimeter snö och höga vattenflöden fick oss ändå på andra tankar. Bussbiljetten från Gällivare var till Ritsem, så vi bestämmer oss för att gå av en hållplats tidigare, vid Vakkotavare, och följa Kungsleden norrut i stället. Vi tänker varma och torra STF-stugor på lagom dagsetappavstånd – en njutartur i lyx i jämförelse med att tälta i blötsnö. Det blir bra.

Och, tänker vi, när vi ändå är i närheten så tar vi Kebnekaise på vägen. Här lockar både landets högsta fjäll och stationen vid dess fot. Vi har gått upp på några av Sareks tvåtusen-meterstoppar tidigare, som Bårddetjåhkkå i Pårtemassivet och Nordtoppen i Sarektjåhkkå. Men Keb, den högsta av dem alla har vi inte lyckats få till än. Även att få besöka stationen ska bli roligt. På tåget upp har vi surfat in hemsidan och kollat av menyn i restaurangen. Långt ifrån frystorkat på stormkök …

Sträckan Vákkudavárre och norrut till Singistugorna – där leden in mot Kebnekaisemassivet och fjällstationen ansluter – är den mindre frekventerade delen av norra Kungsleden. Den stora strömmen besökare går mellan Abisko och Kebnekaise. I högsäsong kan där bli rejält trångt, på leden och i stugor och fjällstationer. Så här i september, precis innan STF-stugorna stänger för säsongen, är det relativt gott om plats utmed hela leden. Men helt folktomt är det inte och vi möter en hel del vandrare under våra etapper, många från utlandet: tyskar, fransmän och belgare. Två svenska tjejer som springer mellan stugorna träffar vi hastigt när de svischar förbi i Kaitumjaure. Det är kul att öva på engelskan i bastun och höra om mångas ambitiösa planer för hur långt de vill hinna. De sitter där med sina trötta ben och berättar att de vill avverka två etapper dagen efter för att ligga i fas! Vårt mål med turen, att tagga ner och ta det lugnt, känns helt rätt.

Första vandringsetappen avklarad. Efter backen upp blir det gemytligare, om också lite grått och fuktigt till en början. Vi glädjer oss åt att vara igång och det lätta regnet manar fram lite regnbågar som vi kan vandra emot. Snart lättar skyarna och när vi vänder oss om kan vi se in i Sarek. Vid lunchen sitter vi och tittar på utsikten över de bekanta topparna där borta, pekar och drar historier om vad som hände på den eller den turen. Det är formidabelt vackert. Etappen mellan Vákkudavárre och sjön Dievssajávri är 15 kilometer och efter den utmanande starten går det sakta nerför, först på kalfjäll och hedmark och sedan är vi nere i skogen. Det tar längre tid än förväntat, men så är det ju alltid första dagen.

Vi kommer ändå ner till sjön i god tid för den schemalagda båtskjutsen över till Teusajaurestugan på andra sidan. Det blåser ordentligt och vi undrar om båten verkligen kan gå i dag. Men vi signalerar till STF:s stugvärd där borta att passagerare finns på plats och snart ser vi hur en motorbåt tar sig ut från den motsatta stranden. Det gungar som tusan, men till slut är den på vår sida och stugvärden hälsar oss välkomna med ett stort leende. Vi packar in oss i båten och iväg bär det. Det blir en vådlig färd men till slut kan vi pusta ut på andra sidan. Vi drar igång kaminen där vi eldar upp våra resekalsonger – en gammal tradition för att få fint väder.

Även nästa dags vandring inleds med en rejäl backe, men lite kortare än i går. Dagens etapp är kort, bara nio kilometer, och vi gör oss ingen brådska. Här är gott om blåbär vilket är en bra ursäkt att ta paus ofta. På vägen upp snubblar vi över ett fint vattenfall som får oss med fotointresse att gå bananas. Vi fotograferar vattnet och varandra i alla upptänkliga vinklar. Magnus, gruppens klättrare, tröttnar snart på oss och hittar några fina boulderingsproblem på klippan och blir förstås med på ännu fler bilder.

Så når vi upp till fjällheden, 780 meter över havet och etappens högsta punkt. Vi vandrar vidare över kalfjället och närmar oss snart Kaitumjaure stugplats. Stugorna ligger strax över trädgränsen och björkarna glittrar i guld när septembersolen letar sig fram. Vi inrättar oss i ett rum i hundstugan och snart är kaminen tänd och underställ på tork. Maten käkas, kortlek plockas fram och här börjar det stora mästerskapet i plump. Här är så fint att vi bestämmer oss för att stanna i två nätter. Vädret är rätt trist men det gör inget. Vi ägnar oss åt återhämtning med bastu, bok, mat och spel. Även ett gäng utflykter vid älven och ner till sjön blir det. Och en hel del sittande på trappan med kaffe och kikare riktad ner i skogen vid sjön. Några älgar lyckas vi se.

Så ger vi oss av mot Singi. Vi följer jokken čeakčajohka/Tjäktjajåkka och det är lättvandrat och vackert. Snart blir det trädfritt och vi vandrar på plana ljunghedar, i hundra nyanser av gult. Bara en liten gnutta grönt hänger sig fortfarande kvar. Vid lunch sitter vi där på storstenen och bara tar in alltihop. Jokken brusar och det är nu som civilisationslocken för öronen börjar falla av. Vi hör och känner naturen.

När vi kommer till Singistugan drabbas vi av civilisationen igen. Här är mycket folk. Det är i Singi man svänger av till Kebnekaise och de flesta kommer norrifrån där Kungsleden börjar i Abisko. Vi har blivit lite folkskygga och sitter till en början i ett hörn med varsin bok. Men snart vågar vi oss i samspråk med de andra gästerna och de är ju rätt trevliga. På kvällen förbereder vi oss inför morgondagens topptur upp på Kebnekaise. Tanken är att gå ”bakvägen”, välja Durlings led, som börjar här vid Singi. Den här sträckan ska vara lite kortare än att utgå från fjällstationen. Härifrån slipper vi också Vierranvárri, det lilla fjället på den västra leden från Keb som vandraren först måste streta uppför och sedan nerför. Jag har hört Vierranvárri kallas både det ”onödiga fjället” och ”tårarnas fjäll”. Durlings led sammanstrålar med västra leden i Kaffedalen, först efter Vierranvárri. Men även om stigningen på denna led aldrig är extrem så är den konstant, och efter ett par timmar med packning på ryggen suger det rejält i benen.

Vi sitter i nya toppstugan. Den som invigdes 2016 och står på platån nedanför sydtoppen. Sista biten upp har sikten varit snudd på obefintlig med vitt flatljus som suddar ut alla kontraster. Här uppe är det redan vinter och i dag verkar vi vara ensamma. Vi är lite frusna, äter under tystnad och laddar för att ta oss de sista metrarna upp på Sydtoppen, ibland Sveriges högsta. Om vi nu får till det med dimman som kommer och går.

När vi någon halvtimme senare stiger ur stugan överraskas vi av blå himmel och dundrande sol. Och där utanför står Björn och säger hej. Vi vet inte då att han heter Björn men där står han skäggig och glad. Han har vandrat från stationen och har inte sett någon annan på vägen. Vi frågar om han vill hänga på upp till toppen och det vill han. Det är lite halt och vi känner att stegjärn hade varit bra. Men vi tar det lugnt och snart står vi där, på led och tittar ut från den högsta punkten i landet. Björn berättar att han heter Björn och det visar sig att han bor där vi bor, i Norrköpingstrakten. Det är så man träffar nya vänner och Björn blir direkt en i gänget.

Vägen ner går långsamt. Vi är trötta. Jag kommer bort från gruppen när jag tänker ta en genväg. Det blir en halvtimmes förvirring innan vi kommer tillsammans igen. Jag känner mig dum och vi käkar, vilar och diskuterar fjällsäkerhet. Tillbaka i Singistugan är vi alla väldigt redo för sovande. Slitna men nöjda.

Så är det bara finalen kvar. Vi spatserar från Singi till Kebnekaise fjällstation. Det tar sin tid med många små avstickare. Turen har inte varit på så många dagar men vi känner redan att vi blivit starkare och skulle kunnat vandrat länge till när vi kommer till stationen. Här känns det som om expeditionen är avslutad, trots att vi i morgon har 19 kilometer till Nikkaluokta där bussen mot Kiruna möter. Vi äter finmiddag i restaurangen och konstaterar att det här med stugtur inte är så dumt ändå.

Fotnot: Just nu är stugorna längs Kungsleden stängda. De öppnar igen slutet av februari

Publicerad 25 oktober 2023