Svalorna svirrar och på vägen utanför dundrar en timmerbil förbi. På en timmerknut är ett bomärke från en tidigare ägare inhugget och redan när vi kliver in genom entrén möts vi av föremål som berättar om livet på gården: timmersax och bakspade, mjölkkrukor och redskap för linberedning. Allt noga uppställt och väl tillgängligt för nyfikna blickar. De breda golvbräderna är repade och slitna av fötter och skurborstar.
Hit till Knyssla, i Rengsjö socken mellan Bollnäs och Söderhamn, flyttades i samband med laga skifte 1878 en gård som tidigare haft en mer central placering i byn. Planka för planka, stock för stock plockades byggnaderna ner för att sättas upp igen där marken låg samlad och jordbruket kunde bedrivas effektivare. Gårdens historia sträcker sig långt tillbaka, sannolikt ända till 1600-talet. Under 1700-talet hette gårdens ägare Olof Andersson vilket är upprinnelsen till gårdsnamnet Ol’Anders vilket ledde till släktnamnet Ohlanders, och nuvarande Ohlandersgården.
I dag heter ägaren Ulrika Törnros, med bibehållet gårdsnamn men utan någon mark att bruka.
– Jag är uppvuxen i en sjuttiotalsvilla här intill, är utbildad lärare, har jobbat i förskola och fuskat lite som journalist, summerar hon sitt cv när vi slagit oss ner i den yppiga trädgården som breder ut sig mellan gårdens byggnader.
I de små sittgrupperna som står uppställda i högsommargrönskan sitter vandrarhemsgäster som dukat upp medhavd skaffning på de omålade borden. Ett barn leker i en gunga, enstaka myggor inar runt äppelträd och rabatter, schersminen blommar. Två kvinnor på en bänk summerar med låga röster dagens utflykt. En koltrast ger hals. Det är idylliskt på ett sätt som det bara kan vara under en ljus sommarkväll i Sverige.
Men att bli vandrarhemsvärd, förklarar Ulrika Törnros, var ingen gammal dröm som nu gått i uppfyllelse. Däremot hade hon nått en punkt i livet då hon ville prova något nytt och annorlunda. Och besöksnäringen lockade.
– Jag kände att jag ville vara en del av alla de aktiviteter som sommaren erbjöd och som jag läste om i olika reportage.
När så den tidigare ägaren av gården som hade drivit vandrarhemmet sedan 2004, häromåret sökte någon som kunde driva verksamheten vidare föll bitarna på plats. Tillsammans med sin man köpte hon Ohlandersgården och flyttade in i den gulmålade mangårdsbyggnaden.
– Gården fick sitt nuvarande utseende runt förra sekelskiftet under påverkan av schweizerstilen, berättar Ulrika. Då med en karakteristisk takkupa som emellertid togs bort vid den senaste takomläggningen.
Ulrikas målsättning är att även den som kommer hit av en slump ska ha lärt sig något nytt om Hälsingland. ”Min profil är mer kultur än natur” summerar hon. Med en morfar och mormor som drev handelsträdgård ligger den prunkande trädgården henne extra varmt om hjärtat. Fullvuxna tallar och grova staketstolpar huggna av granit omger en grön gräsmatta och många träd, buskar och spännande rabatter. Ulrika pekar på en spräcklig krollilja som precis slagit ut.
– Min favoritblomma!
Vandrarhemsdelen är inrymd i en stor rödmålad byggnad som består av lada, lider, loge, bryggstuga, mjölbod, pig- och drängkammare, mangelrum och stall, allt utbyggt i etapper och sammanbyggt under gemensamt tak. Vi slår följe in genom porten. Under takbjälkarna står udda stolar och bord inköpta på loppis eller auktion runt om i Hälsingland. En golvklocka har somnat i ett hörn, tavlor av luffarkonstnären Herman Andersson hänger på väggarna.
”Det är ett stort åtagande att förvalta en sådan här gård.”
Nio gästrum i varierande storlek och olika antal bäddar ligger utspridda på såväl bottenvåning som en trappa upp. Många är nytapetserade, vissa med sittgrupp eller platsbyggda våningssängar för hela familjen, i andra står breda enkelsängar. Överallt trägolv, ibland med breda och välskurade golvtiljor. Rummen är döpta efter vad de en gång har använts till. Höskullen. Stallet. Vindskupan. Drängkammaren.
– Det är ett stort åtagande att förvalta en sådan här gård, säger Ulrika. Och dagarna som vandrarhemsvärd blir emellanåt oändliga. Men nu tycker jag att jag hittat en modell som passar får såväl själva gården som för mig själv och våra gäster.
De båda väninnorna Kerstin och Ann från Skåne, på resa mellan byarna i Hälsingland, håller uppenbarligen med.
– En fantastisk plats, utbrister de när vi möts i självhushållsköket. Vi är intresserade av inredning och hälsingegårdar, av färger och tapeter och linjer i landskapet. Vi är hur nöjda som helst.
De nämner även den så kallade schablonladan som kantar infarten till Ohlandersgården. Där har konstnären Helena Bratt målat ena långsidan med ett uppförstorat schablonmönster från 1850-talet. Hög klass, fina färger, försäkrar de båda resenärerna.
Ulrika ursäktar sig och försvinner en stund. När hon är tillbaka är hon klädd i folkdräkt från Rengsjö. Vit linneskjorta. Randigt förkläde. Blåsvart livklänning. Snyggt!
– Finast är nog sjalen, säger hon och fingrar försiktigt på broschen med linblomsmotiv som håller sjalen på plats. På hennes ena finger skymtar hälsingeringen som tagits fram av en guldsmed i Bollnäs.
– Dräkten finns i flera olika varianter avsedda för allt mellan fest och sorg. Själv använder jag den gärna till midsommar, på bröllop och nationaldagen.
Skymningen faller långsamt utan att helt övergå i mörker. Det knäpper i väggarna när temperaturen faller. Vi somnar till ljudet av timmerbilarna som fortfarande rullar utanför. Morgonen därpå står frukosten uppdukad i matsalen. Vi tar med oss tallrik och kopp till den solvarma farstukvisten och låter tårna leka i det daggvåta gräset. Dagen lockar med besök på Växbo krog och linnefabrik och på Västerby hembygdsby med sina gamla hus och gårdar.
Och som om inte det skulle räcka finns de sju rikt dekorerade hälsingegårdar som tillsammans utgör Sveriges femtonde världsarv att besöka.
Å andra sidan kan vi lika gärna stanna kvar på Ohlandersgården för att bana våra egna stigar. Eller att bara vara.
(Artikeln publicerades första gången i Turist nr 2 2022)