Sylälven i Jämtlandsfjällen. Genom det strömmande vattnet vadar två kvinnor mot Sylarnas fjällstation. De håller en gåstav mellan sig, och hon som går först vrålar nästan oavbrutet:
– Lös sten till höger!
– Här är det ganska djupt!
– Nu är det bara några meter kvar!
Ida Östlund skrattar till när hon senare -berättar om scenen i telefon.
– Lina skrek så högt att folk kom springande och undrade vad det var frågan om. Om vi var i nöd och behövde hjälp.
Nej, Ida och hennes ledsagare Lina Hallebratt klarade sig bra på egen hand. Nog för att Ida var fruktansvärt trött efter dagens krävande tolvtimmarsvandring, som hade börjat i Norge och gått över Storsylens topp. Tufft för de flesta. Men för Ida Östlund, som nästan inte har någon syn, krävdes det förstås en än större kraftansträngning för att göra en sådan tur. Hon beskriver den som en av de svåraste hon hittills klarat av i fjällvärlden.
– Det var jättebrant och väldigt mycket sten och ibland ren klättring. Nedför är alltid värst, för då är det svårt att känna vad som kommer. Då var mitt liv bokstavligen i Linas händer. Efteråt skakade benen något fruktansvärt.
Efter denna pärs hade de beslutat sig för att skippa tältet och övernatta på Sylarnas fjällstation.
Men när de äntligen nästan var framme, visade det sig alltså att den bro som brukar ligga över Sylälven ännu inte var på plats. Så de fick vada ett femtiotal meter genom det iskalla vattnet medan Lina skrek ut sina anvisningar i dånet av det brusande vattnet.
Lina Hallebratt, som på sin hemsida presenterar sig som ”Jämtlandstjejen som älskar att vara ute på tur”, är alltså Idas ledsagare på den här vandringen, som startat några dagar tidigare vid Storulvåns fjällstation, där de börjat med att besöka den lilla butiken intill receptionen.
”Nu kommer vi till en dörr där vi inte får plats på bredden. Lite trångt vid ingången till butiken”, guidar Lina. Strax därpå ger de sig iväg på den breda men steniga stigen mot Sylmassivet i sällskap med Turists reportageteam. Lina och hennes lilla blandrastik Bounty tar täten. I Linas ryggsäck har Ida fäst sin ena gåstav, och nu fortsätter Linas anvisningar med jämna mellanrum: ”Nu blir det lera. Här är det skravel. Lutande träd till vänster”. När leden går över spänger förklarar hon hur bred spången är, på sitt hemmagjorda fjälledsagarspråk: ”spång, tre” (spång av tre brädor) och varnar när plankorna är lagda i trappsteg.
– Å, vad härligt, utbrister Ida när vi så småningom når kalfjället.
Hon behöver inte synen för att veta att vi är där, det känner hon på vinden och på doftlösheten.
Ida Östlund är blind sedan födseln. Hon kan skilja på ljus och mörker, inte mer. Därför är många av de ord och uttryck som seende använder utan relevans för henne. Hon är inte heller betjänt av oprecisa beskrivningar som ”hög” och ”bred”. De behöver vara mer exakta.
– Det värsta är när folk säger att jag ska vara försiktig. Det hjälper ju inte ett dugg, eftersom det inte finns någon information i det om vad jag ska göra eller inte göra.
Ida, som växte upp i Strömsund i norra Jämtland, är van att vistas i naturen. Som liten red hon och skidade, och åkte på skoterfärder med familjen. Men fjällvandring var något nytt för henne då hon för sju år sedan gick Jämtlandstriangeln, en klassisk nybörjartur.
– Då blev jag fast! Jag har något slags rastlöshet i mig, älskar känslan av att vara på väg och i rörelse, både fysiskt och mentalt, säger hon och konstaterar att det är störigt att synnedsättningen gör det svårare att komma ut på fjället.
Därför är hon glad att ha hittat några personer som fixar att ledsaga henne, varav Lina Hallebratt är en. Det var efter att ha följt Lina på sociala medier en tid som Ida ställde frågan: Kan du tänka dig att göra något tillsammans med mig?
– Lina är en av de mest kompetenta friluftsmupparna i landet och vi verkade gilla att göra samma saker. Så jag tänkte att hon borde klara att ledsaga mig på en fjällvandring.
Efter att ha gjort ett antal fjällvandringar vet Ida nämligen, att hennes ledsagare bör vara fjällvan och även ha rejält med ork. Mer än Ida själv, vilket inte vill säga lite.
Vid några tillfällen har Ida gjort turer med kompisar. Trevligt på sitt sätt, förstås, men om den som ledsagar henne är ovan vid fjällen och blir nervös över att gå på en hängbro eller vada genom strömmande vatten är hen inte till så stor hjälp, nästan tvärtom. Samma sak om hen inte behärskar kart- och kompassläsning. Taktila fjällkartor och kompasser finns nämligen inte.
– Jag har letat, säger Ida med en frustrerad liten suck.
Lina Hallebratt sa ja direkt när hon fick frågan om att följa med Ida ut på vandring.
– Jag tänkte inte så mycket, tyckte det lät kul bara.
Så, utan att alls känna varandra, gav de sig ut på en tio dagars tur i Dalafjällen.
– Mina kompisar tyckte inte jag var klok, tänk om Lina är en idiot sa de, säger Ida med ett leende och förklarar:
– I okänd fjällmiljö är jag ju helt beroende av ledsagaren.
Det gäller för såväl krissituationer men också för de allra mest vardagliga bestyr, som hygien och toabesök.
– Det blir ju lite utlämnande att behöva säga att nu är jag skitnödig igen, kan du visa mig var jag kan sätta mig.
Men med Lina litade Ida på sin positiva magkänsla. Och det ångrar hon inte.
– Lina är snabb att läsa av landskapet. Hon fattar vad hon behöver berätta för mig och blir aldrig trött före mig. Och vi synkar som människor.
Lina Hallebratt i sin tur ser det som en förmån att få ledsaga Ida.
– Jag ser oss framför allt som goda turkamrater. En förutsättning tror jag är att man inte bara ser det här som ett jobb, inte minst eftersom vi verkligen umgås tjugofyra-sju. När man vandrar med andra kan man ju gå för sig själv ibland, men med Ida hänger jag ju ihop precis hela tiden.
På köpet har hon fått en riktigt god vän, säger Lina, eftersom samtalen fördjupas under långa kvällar tillsammans i tält. Men visst ställer ledsagandet speciella krav. Efter en dags ledsagning är Lina trött på sin egen röst och ganska mentalt slut, medger hon. Som ledsagare måste hon alltid vara steget före, inte bara fysiskt utan även mentalt.
– Man måste koppla på andra delar av sig själv, liksom. Vara mer närvarande, tänka på hur man lyfter fötterna, se de små sakerna som man kanske inte reflekterar över annars: stenarna på marken och små blommor mer än vidderna.
Hon vill gärna rekommendera fler att testa att vara ledsagare.
– Man kan ju börja med en dagstur. Man behöver ju inte göra toppturer med klättring, säger hon med ett leende.
Eller för den delen, veckolånga vinterturer med tält, som hon och Ida också provat på.
När vi går över den gungande hängbron över Lillulvån fyller Lina på sin och Idas vattenflaskor i ån och de slår sig ner för en mackpaus under glatt samspråk. Därefter fortsätter turen västerut. Idas plan är att gå in i Norge för att kunna gå upp på Syltoppen därifrån. Alla nätterna utom den sista tältar de.
– Tält är ju mer flexibelt om man inte orkar gå ända fram till stugan. Eller om man vill gå längre, säger Ida.
Men det gäller förstås att hitta en tältplats som fungerar för henne, utan dolda farligheter. I stugor och på stationer finns också utmaningar, påpekar hon. Som att hitta till dass och kök, något som skulle kunna bli enklare med punktskriftsskyltar och gärna markeringar som går att känna med gåstav eller vit käpp.
Efteråt, när Ida sammanfattar Jämtlandsturen, konstaterar hon att även om toppbestigningen var en kamp var andra delar av vandringen desto mer njutbara. Som när de närmade sig Sylarna från Nedalshytta i Norge.
– Det var en härlig etapp, det hände grejor hela tiden, med underlaget, med ljuden, med vinden.
Även dagen då det hällregnade konstant hade sin tjusning, konstaterar Ida som gillar fjällvandringens många konstraster.
– På den här turen fick vi allt. Sol och regn, värme och kyla, stiltje och blåst. Lättgångna partier och fruktansvärt utmanande. Stunder av ”det här går inte” till ”det här är det mest fantastiska som finns!”