Nordanvinden drar längs skogsvägen och biter i kinderna, trots att det bara är en handfull minusgrader. Vi befinner oss på några hundra meters höjd, på Älgberget drygt en mil norr om Dala-Floda i södra Dalarna. Naturguiden Jens Sarlin delar ut breda träskidor och stavar till oss, ett gäng frusna men förväntansfulla deltagare. Allt doftar svagt av tjära.
Vi spänner fast våra kängor med stövelbindningarnas läderremmar. Så tar Jens täten in i skogen. Vi andra följer efter i de nygjorda spåren, genom skogsbrynet och ut på den orörda snön på myren på andra sidan. Det dröjer inte många minuter innan värmen sprider sig i kroppen igen. Våra skidor är i björk och bredare än vanliga turskidor. Tack vare de långa spetsarna flyter vi fram genom den ospårade snön.
På myren ligger snön djup och hyfsat jämn. Snart närmar vi oss en ny skogsridå. Jens stannar till och pekar med staven. Spåren från en räv i nysnön avslöjar att vi inte är ensamma.
– När man kommer till såna här övergångar mellan myrarna kan man vara lite mer observant. Det här är ett typiskt ställe där djuren passerar. Och det är inte bara spår man kan leta efter. Ibland dyker skogsfåglarna ner i snön och lägger sig för att bearbeta maten i krävan. Oftast ser man både ingång- och utgångshål men ibland är det bara ett ingångshål. Då kan det helt plötsligt dyka upp en tjäder eller orre när man åker förbi. Det blir vitt, och det blir svart och det bara smattrar, säger han med ett skratt innan vi fortsätter ut på nästa myrområde.
Nu när alla fått lite mer självförtroende i åkningen flyter gruppen ut över snötäcket. Från skogen hörs det taktfasta pipandet från en talltita, annars är det tyst sånär som på sju par skidor som glider fram genom det obrutna snötäcket.
I dag förknippar många skidåkning på längden främst med uppkörda spår och pistade leder. Men det är förstås den här typen av åkning som dominerat genom historien. I Skandinaviens norra delar har skidor varit ett självklart sätt att färdas under vintern, långt in i modern tid.
– Barnmorskor, läkare, brevbärare … de flesta tog sig runt på skidor under vintern. Och även om vintervägar fanns var de knappast uppkörda, konstaterar Jens Sarlin när vi ses vid hans hus i byn Sälje intill Västerdalälven innan vi ger oss ut på skidturen på myrarna.
- Ju längre och bredare desto bättre. Långa, breda skidor med rejäl uppåtspets fram gör att skidan bär och glider bra genom snön. Stavarna bör ha rejäla trugor (kragen över stavspetsen) för att inte försvinna ner i lössnön.
- Se dokumentären. I svenska dokumentärfilmen Att bäras av snö från 2022 får vi lära om skidans historia och användning genom tiderna och möta nutida skidmakare. Finns på SVT Play (t o m februari 2025).
- Gör dina egna skidor. Skidmakaren Jon Långström i Härjedalen håller även kurser där deltagarna får tillverka egna skidor i massivt trä. De flesta kurser hålls i Långströms Skidverkstan hemma i Hedeviken, men också på Skeppsholmen i Stockholm.
- Jubileumsvasan på träskidor. Som en del i Vasaloppets 100-årsfirande 2022, kördes ett niomilalopp från Sälen till Mora. 130 av 139 särskilt utvalda åkare (lika många som deltog i den allra första Vasan) tävlade på tjärade träskidor och iklädda vadmal à la 1922. Vinnartiden var 6 timmar och 57 minuter. Vasaloppet samma år vanns på tiden 3:32:18.
- Men Gustav Vasa föredrog snöskor. Om det ens stämmer att Sveriges blivande kung tog sig till fots från Mora till Sälen, så var det nog på snöskor snarare än på skidor, enligt historikerna. Det var inte så vanligt på 1500-talet att upplänningar kunde åka skidor.
Inne i det tjärdoftande garaget står en radda med trä-skidor i olika längder lutade mot väggen. De kallas skogsskidor, vildmarksskidor eller jaktskidor. Ett par sticker ut från mängden. De är betydligt bredare och längre än de andra och i det tjärade träet är linjer och symboler inristade.
Skidorna är specialbeställda från skidmakaren Jon -Långström i Härjedalen och även om det här paret är utrustade med moderna bindningar är det en modell av skidor som använts länge. De har till och med en hel del likheter med den över 5 000 år gamla Kalvträskskidan, som hittades i Västerbotten för precis hundra år sedan.
Det var 1924 som en grupp arbetare var ute för att gräva ett dike på en myr utanför byn Kalvträsk. Nere i myren stötte de på ett par gamla skidor. Den ena skidan gick sönder i transporten från myren, men den andra är nästan helt intakt. Skidorna hade bevarats väl i den syrefattiga myrmarken, och att de hade flera tusen år på nacken upptäcktes först senare.
Genom analyser av träet har man kunnat konstatera att Kalvträskskidan är omkring 5 400 år gammal – och därmed världens äldsta fynd av en intakt skida. Att skidor användes här uppe i norr redan på stenåldern vet vi bland annat genom att skidåkare finns avbildade på över 5 000 år gamla hällristningar och hällmålningar, bland annat i Nordnorge och på Kolahalvön.
- Världens äldsta bevarade skida, 5 400 år gammal, finns att beskåda på Västerbottens museum i Umeå.
- Där finns även den skovelliknande stav, 165 cm lång, som hittades tillsammans med skidorna. Den har tydliga spår av att ha bearbetats av ett stenverktyg med egg.
- Skidan är 204 cm lång, 15,5 cm bred och tunn i förhållande till sin bredd.
- Den är gjorda av så kallad tjurved, som utvinns ur en lutande tall. Det är extra starkt och naturligt tjärat vilket ger bra glid.
- Skidans konstruktion visar att de som gjorde den var duktiga hantverkare som utnyttjade träämne och konstruktion för hållbarhet, glid och styrbarhet.
(Källa: Skellefteå museum)
Traditionen att tillverka träskidor har också levt vidare från generation till generation. Fram till slutet på 1800-talet fanns det fortfarande många skidmakare runt om i landet. Skidorna anpassades både för den aktivitet och den terräng de skulle användas i – inte minst bland samerna. Långa, smala träskidor användes till renskötseln när man behövde ta sig långa sträckor, medan kortare och breda skidor var bättre för jakt.
Fram till 1970-talet var nästan alla skidor av trä, även de som var tänkta att användas i dragna spår. Vår guide Jens Sarlin berättar att han åkt på träskidor större delen av sitt liv. Redan som tolvåring började han låna sin pappas -skogsskidor och utforska skogen och myrarna kring familjens stuga i Storuman.
– Bara det här att få välja min egen väg är en sådan häftig grej, och så blir säsongen så lång. Många åker ju upp till fjälls i mars och april men man har jättebra möjligheter att åka skidor i skogen och på myren i januari och februari, och då är nästan ingen ute. Här brukar jag ta mina första turer redan i november.
Att ta med grupper ut på myrarna med träskidor under fötterna har han drömt om länge. När han kom igång att arbeta som naturguide i egen regi för sex år sedan började han anordna det han marknadsförde som ”Dalarnas omodernaste skidtur”, en dagstur i ospårad terräng.
– Oftast åker man skidor där det är i iordningställt. Men man får en annorlunda upplevelse när man åker rätt ut i naturen. Alla intryck blir så starka när det inte finns något annat som tar uppmärksamhet.
Ute på myrmarken skymtar snart berget Björbergshällan bortom trädtopparna. Med en höjd på 521 meter är det ett av de högsta i området. Området vi befinner oss i, mellan Siljan i norr och Västerdalälven i söder, är relativt obebyggt vilket gör att det finns ett rikt djurliv i skogarna. Efter någon kilometers åkning har vi passerat spår från älg, hare och räv.
– Vi har alla de vanliga skogsdjuren här som mård, hare, räv, älg och vildsvin. Och sedan passerar de större rovdjuren. Jag träffar ganska ofta på spår från järv, varg eller lo, berättar Jens som tipsar om att det går att avgöra vilket djur det är utifrån hur det rört sig i landskapet.
– Lodjuret håller nästan alltid en rak kurs medan järven far runt överallt. Den kan klättra upp i ett träd eller bara snurra runt lite. Hittar man ett järvspår ser man dem snart överallt i området.
När vi skidar vidare hamnar jag bredvid Eva Björk som varit med på flera turer tidigare med Jens som guide.
– Det är häftigt att få åka till platser man annars inte hade tagit sig till. På sommaren går det ju nästan inte att gå här ute på myrarna, säger hon.
Bakom oss ekar ett glatt skrik över myren. En av deltagarna har kört ner i en mjuk driva och satt sig i lössnön. Stavar och händer sträcks ut för att hjälpa henne komma upp igen och efter lite möda och många skratt är alla på benen och vi kan fortsätta. Det är en häftig känsla att skidorna bär på det flera decimeter tjocka snötäcket. Valmöjligheterna blir oändliga när man inte är bunden till ett spår. Att bryta det orörda snötäcket med skidspetsarna är bara det en upplevelse.
Nu är det dags för en paus i skogsbrynet. Inne bland träden får vi lite lä från vinden. Nu visar sig skidornas överlägsenhet i djup snö. När jag väl klivit ur bindningarna och sätter ner foten sjunker jag ner till långt förbi knät. Redan vid ett decimetertjockt snötäcke är skidor ett bättre sätt att ta sig fram än till fots, ligger snön halvmeterdjup är valet enkelt. Snart ekar ljudet av en yxa över skogen. Jens tänder en brasa och dukar fram dagens lunch, uppstekt ugnspannkaka med lingonsylt och rårivna morötter. Doften som sprider sig från stekhällen får oss att samlas kring elden. Det värmer skönt från brasan i kylan som börjat smyga sig på igen. Strax njuter vi av maten i en snösoffa med utsikt över myren intill.
– Jag brukar tänka att myrarna är vårt svar på Afrikas savanner. Hör strövar djuren fritt, konstaterar Bogg Daniel Nilsson och berättar att han gärna skidar ut på myrarna på Sollerön i Siljan, där han bor. För tillfället lyser skogens djur med sin frånvaro men så fort vi är i gång att åka igen går det att följa deras framfart. Mellan några glesa träd hittar vi en hög med tjäderbajs, och intill den går det att se avtryck från fågelns nedslag. Längre fram följer vi spåren från en älg som stannat till vid en bäck för att dricka där vattnet ännu inte frusit helt. Vid en gammal, krokig fur stannar Jens till och pekar på en kotte som är inkilad i stammen.
– Det här kallas för en spettsmedja. Hackspetten gör en springa där den kan placera kottarna och pilla fram fröna. Under en sån här kan det vara högvis med tallkottar, berättar han.
Till slut får vi syn på ett annat slags spår i snötäcket. Tyd-liga avtryck av ett gäng skidor visar att vi snart är tillbaka där vi startade. Någon börjar spurta och snart hänger vi andra på. Maxfarten är kanske inte så hög på ett par träskidor i ospårad terräng men entusiasmen går inte att ta miste på. När vi pustar ut har snöflingorna börjat singla ner och vinden friskar i, men det är ett nöjt gäng som följer skogsbilvägen tillbaka.
– Den här miljön och den här utrustningen … den kombinationen gör upplevelsen nästan oavsett väder, sammanfattar Bogg Daniel Nilsson vår tur. Timmarna på de långa, breda skidorna har gett mersmak. Sedan Jens Sarlin började med sina ”omoderna skidturer” har han sett hur intresset tagit fart.
– Jag hör om det mycket mer, och jag ser det mycket mer. Och det har dykt upp flera skidmakare runt om i landet, säger Jens som hoppas att effekten kan bli att fler upptäcker tjusningen med att åka skidor utanför de preparerade spåren.
– Om du bor i södra Sverige och har ett par såna här skidor kan du ge dig ut och åka så snart det kommer en och halv decimeter snö. Det öppnar helt nya möjligheter. Jag brukar uppmuntra dem jag träffar att ta till vara på skogen och naturen, även under vintern.