Plötsligt rycker det till i tältduken. På ett ögonblick kastas jag från skön dröm till ett halvvaket tillstånd. Hjärtat bultar. Vad var det? Någon har varitså nära tältet att den har snubblat på linorna. På en decimeters höjd över marken, med bara tyg mellan oss och världen utanför känner jag mig liten och mörkrädd.
– Vi går ut och kollar, säger Marlene yrvaket och för mig helt ofattbart kaxigt.
Pannlampornas käglor sveper över den mörka omgivningen. Plötsligt dyker ett par ögon upp, för att snabbt försvinna igen. Med några utfall i slumpmässig riktning försöker jag skrämma bort besökaren, med det enda resultatet att vi blir ännu mer intressanta för densamma.
Oktobermörkret ger extra krydda åt tältmyset.
Medström ut, motström hem - men inte så det stör.
Kajakkompisar.
Ögonen kommer närmare och vi inser samtidigt att de sitter på en nyfiken räv med fluffig päls. Den strosar runt oss en stund och vi bestämmer oss för att krypa tillbaka in i tältet. Vi kommer att överleva natten. När jag somnar om tänker jag att jag borde vara ute i naturen oftare.
Magnus är alltid standby när det gäller friluftsliv, likaså Erik och Marlene. Det har hunnit bli oktober och höstens färgexplosion från löv i alla nyanser av gult, orange och rött har trängt igenom våra kontorsfönster. Vi längtar ut! Vi vill ha årets sista njutartur tillsammans, en helgtur i kajak med övernattning. Efter några frågor i friluftsnätverket om en passande tur faller svaret ut: Kolarmoraån.
– Den slingrar sig genom skogen i en vid båge mellan sjöarna Vällen och Aspdalssjön, knappt fem mil öster om Uppsala, berättar den som gav förslaget.
Lämningar från brons- och järnåldern
Vällenområdet, söder om samhället Gimo, reste sig ur havet för 4000 år sedan och sjön där vi startar vår paddeltur var länge en skärgårdsvik. I området finns gott om lämningar från brons- och järnåldern. Senare användes skogen till träkol för järnbruk i trakten och i början på 1900-talet drogs timmer efter ångbåt i sjön. Numer är området glesbefolkat och perfekt för friluftsliv.
– Där är mynningen, ropar Magnus, som efter någon kilometers paddling norrut, på östra sidan sjön Vällen, har sett den överväxta skylten: ”Kanotled”. Här går Upplandsledens längsta etapp parallellt med ån för att sedan dra iväg norrut.
Efter lyftet över dammluckorna som skiljer sjö från å ändrar paddlingen karaktär. Vi glider rakt in i ett fotografi av slingrande vattendrag i höstskrud. Gulsprakande björkar lutar sig över vattnet och försiktigt, som för att inte spräcka den spegel som ytan utgör, sticker vi långsamt och försiktigt ner paddeln.
Vi glider bara knappt ikapp de löv som släppt taget ner i det svagt strömmande vattnet. På sjön som vi nyss lämnade såg vi långt framför oss. Här serveras upplevelsen i korta avsnitt. Varje gång ån passerar en krök och byter riktning läggs en ny pusselbit i bilden av hur det slingrande strecket på kartan ter sig i verkligheten.
”Att glida långsamt längs ett smalt, slingrande vatten, låta intrycken av naturen ta över och samtidigt umgås”
Kanotleden passerar ett par bilbroar och några stugor, men i övrigt känns miljön som rena vildmarken. Lugnet är påtagligt. Det var det här vi var ute efter, att glida långsamt längs ett smalt, slingrande vatten, låta intrycken av naturen ta över och samtidigt umgås. Avkoppling.
Erik, som bor på annan ort än vi andra, frågas ut mellan paddeltagen. Vad har hänt sedan sist? Hur går det med det ena och hur var det med det andra?
Magnus, som ligger lite före oss andra och är mer uppmärksam på omgivningen, får oss att återvända till nuet.
– Havsörn! Han pekar upp på den mäktiga fågeln som kretsar långt över våra huvuden.
– Svårt att tro att deras bon kan väga femhundra kilo, till och med upp till ett ton, undervisar Erik som är jägmästare och naturmänniska. Det behövs en rejäl tallkrona för att hålla upp ett sånt.
Roslagens värdefullaste naturskogar
Mycket av skogen här i trakten har brukats hårt de senaste seklen. Men tack vare vidsträckta våtmarker med al och björk i anslutning till ån och otillgängliga moränmarker med stora block i de näraliggande skogarna har vissa partier påverkats mycket lite av skogsbruket.
En stor mängd döda träd gynnar insekter och fåglar. Här finns unika kryp, tretåig hackspett, storlom och slaguggla. Om man har tur kan man få syn på den skygga, nattaktiva uttern, eller kanske en älg på strandbrinken. En inventering som bland annat Länsstyrelsen i Stockholm står bakom konstaterar att Roslagens värdefullaste naturskogar finns runt detta sjösystem.
Även ekonomiskt har sjösystemet med Vällen, Storsjön, Bysjön, Närdingen och några fler varit viktigt för Roslagen. Från 1600-talet och framåt drevs fyra järnbruk av det här vattnet. 2500 valloner kom hit från nuvarande Belgien och visade hur det skulle gå till. Skogarna omkring gav träkol och på vintrarna transporterades malmen på sjöisarna.
I dag är järnbruken nedlagda men vallonnamn är fortfarande vanliga i bygden, och numera är det pappersbruket i Hallstavik som är beroende av vattnet. Dammluckorna i början av Kolarmoraån, och i Bysjön, är där för att säkerställa brukets vattenbehov. Vid snösmältningen fylls Vällen till brädden och sedan tappas vattnet successivt under sommaren.
Det jag har kommit att gilla med kajakpaddling, jämfört med vandring, är den i stort sett obefintliga viktgränsen för vad som är möjligt att ta med i mat- och dryckesväg. Att lägga till efter en dag på vattnet, grilla i kvällssolen och skölja ner med ett plastglas rött slår, åtminstone med gastronomiska mått mätt, en kåsa bäckvatten och frystorkad mat. Även om det är att jämföra äpplen med päron och båda har sin tjusning.
Efter tre timmar och dubbelt så många kilometer har vi slingrat oss fram till Aspdalssjön och hungern för oss i land på en soldränkt klipphäll. När Erik dukar upp blir det tydligt att han har samma inställning till tillåten vikt vad gäller mat och dryck.
– Det blir färsk spenatpasta, soltorkade tomater, oliver, fetaost, brieost, kex, kaffe och kaka …
Mätta och nöjda paddlar vi vidare. Eftermiddagen flyter på i samma meditativa tempo, medan omgivningen ändrar karaktär. Vattenskivan är fortsatt spegelblank, men breder ut sig. Ån öppnar upp och i ett pärlband sammanbundet av smalare vattenpassager ligger småsjöarna Lissklinten, Storklinten, Storsjön och Bysjön.
Den som nöjer sig med att paddla den 18 kilometer långa kanotleden i en riktning kan avsluta turen i bortre änden av Bysjön, precis före bron. Där slutar leden. Med lite rekognosering, rätt vattenstånd och några lyft ska det gå att fortsätta därifrån ut till havet via Hallstavik.
Vi väljer i stället att ta i land efter Storsjön för att återvända västerut under morgondagen.
Eftersom höstdagjämningen har passerat är dygnets ljusa timmar färre än de mörka. Vi hinner precis leta rätt på en fin tältplats i en glänta innan mörkret faller. Kajakernas generösa packutrymme medger inte bara att finmat får rum utan även flera tält – Erik och Magnus väljer enkelrum för natten.
– Perfekt läge för en lägereld, säger Marlene mellan middagstuggorna, men vi kommer överens om att vi ska avstå då spåren från en eld skulle bli alltför synbara på platsen.
I stället går vi på promenad och utforskar omgivningen. Det är något speciellt med att spana in naturen i pannlampans sken, som att skåda det parti som träffas av ljuskäglan med lupp utan att distraheras av omgivningen.
Magnus lampa sveper i lite vidare cirklar och mer nyfiket än övrigas.
– Där, kolla! En vattensalamander!
Vid sidan av vägen är det drakliknande lilla djuret långsamt på väg någonstans som vi inte vet. Vattensalamandern är ett groddjur och fridlyst. På amatörbiologers vis kommer vi överens om att det är en hona – eftersom den saknar ryggkam – och av arten större vattensalamander, eftersom den är över en decimeter lång.
Hösten gör sig påmind utanför tältet
Under natten gör sig hösten lite extra påmind. Tältduken, den millimetertjocka gränsen mellan gemytlig sovmiljö här inne, och det tilltagande regnet och blåsten utanför, rister och söver oss.
På morgonen, när vi packar vårt tillfälliga bohag i kajakerna slinker en hermelin förbi. Den rör sig smidigt över våta stenar och trädrötter. Hindren är lika höga som hermelinen är lång och jag kan inte låta bli att reflektera över hur det skulle se ut om jag själv skulle ta mig an den uppgiften.
Jag blir glad av detta djurliv på turen och påminns om hur lätt det faktiskt kan vara att få se det. Vi har nu bockat av räv, hermelin, större vattensalamander, havsörn, ormvråk, sångsvan och sett spår av älg och vildsvin. En kasse gyllengula kantareller får vi också med oss hem.
Nattens regn har dragit förbi, men mörka moln vakar över oss under vår färd tillbaka samma väg som vi kom. De våta löven får varje träd att se ut som om det sprayats med klarlack. På sina ställen har vattenytan förvandlats till ett heltäckande gult golv av björklöv som blåst ner under natten.
Det märks att vi har kommit ytterligare en dag närmare vintern, och att vi har haft turen att pricka in själva kulmen av den färgglada hösten. Vi paddlar vidare och noterar detaljer vi missade när vi passerade i den andra riktningen. Att vi paddlar uppströms märks knappt då strömmen är mycket svag. På eftermiddagen lastar vi nöjda kajakerna på biltaken.
Efter två dagars lättsam paddling har vi fått höstens färger intravenöst och är lugna med att vintern är i antågande.
– Vi åkte långfärdsskridskor på Vällen ett år, säger Erik. Nästa gång tar vi ån också! Kanske vi hinner ta en tur där innan snön kommer!