På långt håll över fjällheden syns öronen. De som har gett Pieljekaise nationalpark sitt namn, efter det samiska namnet Bieljegájsse, örontopparna. Vid första anblicken är det inte självklart att det är just öron, och ännu mindre självklart vilket djur de i så fall skulle tillhöra.
Leden går i en båge som ger chans att se dem från olika vinklar och spekulera. Lite för ospetsiga för att vara varg eller räv, kanske järv… Eller tillhör de något gigantiskt fjällväsen som lagt sig bekvämt tillrätta och blivit övervuxet av en grönskimrande kråkbärsmatta?
Konstigt nog ligger bara ena örat innanför nationalparksgränsen, markerad med vita stolpar snett över sluttningen. Denna gräns markerar också målet för ett personligt projekt: att kryssa alla Sveriges 30 nationalparker. Pieljekaise är den allra sista på min lista – den glömda parken, som få kommer ihåg namnet på och ännu färre har varit i.
Vi tar stegen över den magiska gränsen, mitt på en rödgulsprakande fjällhed där varje dvärgbjörksblad får en gyllene kant och solen strålar ner med ett Jesusljus som i ett kyrktak.
– Kunde varit värre, kommenterar fotografen Erik.
En anledning till att denna nationalpark blev den sista är kanske att beskrivningen inte har låtit så lockande. Nationalparken bildades 1909 för att ”bevara ett område med fjällbjörkskog i dess naturliga tillstånd”. Ett hav av björkskog är inte vad fjällvandrare i allmänhet drömmer om, och min inre bild av Pieljekaise har varit en myggmättad djungel att slå sig fram igenom. Nu var det visserligen ett medvetet val att komma hit i september, men än så länge hörs inte ett surr.
Även när leden går neråt igen är skogen mindre tät än väntat. Stora snölass och renbete har skapat en ljusöppen ängbjörkskog med glatt spretande örter. Av smörbollarna som ska vara parkens karaktärsväxt syns bara grönbruna blad, men stormhattarna har sin stolta resning även som överblommade.
Brudborsten är fortfarande lysande lila och kvannen har fått sina kärvt lakritssöta frön. Rallarrosen, som stått med beskedligt gröna blad hela sommaren, kommer plötsligt ut ur garderoben i helt egna rosa färgtoner. Björkarna blir också mer av individer som alla har hunnit olika långt i sina nya gula frisyrer.
Dold i björkskogssluttningen ligger en liten stuga i två nyanser av höstlövsbrunt, med kamin, träbritsar, breda träbord och två gasplattor. Bakom en låst dörr finns ett litet rum med två våningssängar som vi har hyrt och fått nyckeln till på Ica i Jäkkvik.
I ett hörn av stora rummet har en vandrare redan brett ut sovsäck och liggunderlag. Han presenterar sig som Jakob Rönnbäck, kommer från Luleå och är på väg att gå halva Kungsleden, från Hemavan till Kvikkjokk. I den knöliga terrängen häromkring fanns ingenstans att klämma in tältet så han beslöt sig för en natt inomhus. Liksom många andra har Jakob Rönnbäck inte riktigt koll på nationalparkens namn.
– Pi… vad heter den? Jag är egentligen inte så brydd om parken, jag går ju bara Kungsleden.
Han möter fler människor än han gjorde på samma sträcka för sex år sedan, även om detta fortfarande är en av de minst vandrade delarna av den berömda leden.
– I dag har jag mött tio stycken. Och varannan ska gå hela Kungsleden. Så var det inte förra gången, då var det någon enstaka galen tysk som skulle gå hela.
Ytterligare en person kliver in genom dörren, Erik Lundkvist, som snart har gått Kungsledens alla 40 mil, fast uppdelat på 33 år. Nu är Erik Lundkvist pensionär, men även innan dess gick han nästan alltid på hösten.
– Det är lugnt och skönt, och mindre mygg.
I det trasiga kollegieblock som fungerar som gästbok finns många vittnesmål om att insektslivet kring stugan kan vara intensivt under sommaren. Den ligger inbäddad i björkskog med vilt spretande midjehöga blommor och en bäck som går i en krok runt huset.
– Många andra stugor ligger med utsikt, men den här ligger verkligen mitt i skogen. Går man 30 meter bort syns den inte, säger Jakob.
I stället för utsikt har den insikt, i björkskogen. Helt rimligt med tanke på att denna nationalpark bildades för att representera just fjällbjörkskogen.
Om det är få vandrare längs denna del av Kungsleden så är det ännu färre som ger sig ut bland träden utanför stigen. Men det är vår dagsplan, att lämna Kungsleden och gå på kompasskurs till den enda andra led som finns utmärkt på kartan, för att sedan bestiga en av örontopparna.
Det är ju i björkskogen saker händer. Nu om hösten poppar svampar upp i alla färger. Lysande orangeröda scharlakansvaxskivlingar ger lite smurfseriekänsla. Scharlakansvaxskivling är annars typisk för fina gamla betesmarker i södra Sverige, men de här glesa örtrika björkskogarna påminner lite om sådana. Det är inte heller mycket mer svårgånget än i en sydländsk hage, även om spetsiga, laviga skravelstenar sticker upp, och man får runda en och annan fallen björk.
”Förmodligen är detta så nära björk-urskogen man kommer”
Här och där står grova skäggiga gammelbjörkar. Förmodligen är detta så nära björk-urskogen man kommer, även om det är renbetesland sedan årtusenden. Björkskogen är också den fjällmiljö som har framtiden för sig, om klimatförändringarna fortsätter enligt prognoserna. För varje år kryper björken lite högre upp i sluttningarna, och som fjällvandrare är det strategiskt att öppna ögonen för björkskogen, snarare än att bara se den som en transportsträcka mot kalfjället.
Gråsiskorna småpratar och en dalripa far upp med ett knarrande skratt. På många av björkarna sitter fnösktickan, som en gång i tiden hörde till människans nära vänner, tack vare fruktköttets förmåga att fånga upp gnistor och få liv i en eld. Vi småpratar om att stenåldersmannen Ötzi, som hittades i italienska Alperna hade just sådant fnösktickefnöske i sin packning, och inser plötsligt att vi själva inte har något att tända gasköket med. Köket kom med i ryggsäcken men inte gasen.
En lite beklämd stämning sprider sig när vi börjar fundera på om potatismospulver löser sig i kallvatten. Som tur är råder inget förbud mot att plocka pinnar från marken i den här nationalparken, och näver är ingen bristvara. Vi har snart en eld, och varmt potatismos blandat med misosoppspulver, lingon, torkade nässlor och rökt ärt-tofu. En rätt som skulle kvala in på vilken hipstermeny som helst.
På den lilla bergklumpen Báktek kommer man upp över trädtopparna och kan begrunda björkskogsoceanen. Landskapet breder ut sig med kringelkrokiga vattenspeglar nere i en bred U-dal. Mattorna av hönsbär, ripbär och dvärgbjörk sprakar i röd-rosa-brandgult.
– Fjällen får lite adliga färger på hösten, med guld och vinrött… som sammet och tunga gardiner, konstaterar medvandraren Lisa Behrenfeldt när hon tittar ut över sommarens pampiga farväl.
Härifrån syns också dagens mål, den hitersta örontoppen, på andra sidan dalen.
en liten stuga mitt
i Sveriges kanske mest
okända nationalpark.
Just när Lisa säger ”Nu börjar det kännas som att vi har haft nog med björkskogsbröt”, syns en ledmarkering. Den andra leden genom parken, den som inte är Kungsleden, är en led som sällan vandras och sällan underhålls. Många gånger ser man inte spången utan känner den bara med kängan under vitmossan, någon decimeter ner i en bäck eller myr. Men stigen leder oss uppåt, nästan hela vägen till högsta toppen av Bieljegájsse, 1 138 meter över havet.
Örat är hårt och gråstenigt, men utsikten är mjuk över en oändlighet av blänkande sjöar. En tunn månskära hinner upp på himlen innan vi är tillbaka i stugan, där vi nu är ensamma.
Ett smart sätt att besöka Pieljekaise nationalpark är att ta bussen till Jäkkvik, vandra genom parken och sedan ta bussen tillbaka från Adolfström, där man också kan lämna nyckeln till övernattningsstugan. Men så smart blev det inte denna gång eftersom busstiderna stämde för dåligt med resten av tillvaron, så vi får återvända till Jäkkvik.
På vägen tillbaka möter vi ett par vandrare på väg uppåt som frågar hur långt det är till nationalparksgränsen. Vi förklarar att det dröjer en stund innan de kommer in i nationalparken, men att det inte är någon dramatisk skillnad på naturen i och utanför parken. Paret ser lite besvikna ut. För dem är det stor skillnad – de är nationalparkskryssare.
Marika och Bosse Sjönell, 74 och 76 år, från Ösmo söder om Stockholm, började bocka av nationalparkerna förra året och är redan uppe i 25. Snart 26. De fyra kvarvarande blir kanske svåra för dem att nå, tror de, eftersom Vaddvåtjåkkå, Töfsingdalen, Sarek och Padjelanta kräver ganska långa vandringar till fots.
Men nu är de ändå så nära sitt mål att de, liksom jag, börjat funderar på vad som kan bli nästa utmaning. Enligt Naturvårdsverkets hemsida kan den som besökt alla nationalparkerna få ett diplom från närmaste naturum. Men visst blir det lite tomt. Och visst finns känslan att jag kanske har sprungit förbi vissa av dessa fantastiska områden utvald natur, likt en kungsledsvandrare som skyndat igenom Pieljekaise utan att se sig om i björkskogen.
Marika Sjönell gratulerar mig och säger några tröstande ord innan hon och maken försvinner iväg uppför sluttningen.
– Som tur är bildas ju snart nya nationalparker!
LÄS OCKSÅ PÅ TURIST.SE: