Där stränderna och fjällvidderna är som vackrast växer stenrösena upp, somliga i knähöjd och andra högt över huvudet på sina skapare. Särskilt älskade platser kan välsignas med hela stenskogar. Även på bilder i sociala medier flockas stentornen, men deras historia är betydligt äldre än så.
Minst tusen år tillbaka i tiden har människor gjort stenhögar för att markera något, ofta ett dödsfall, enligt Institutet för språk och folkminnen. En gammal tradition är att lägga ytterligare en sten på befintliga högar för att inte bli gastkramad av den dödes vålnad.
Stentorn på, Öland, där Länsstyrelsen inte förbjuder men avråder.
Omdiskuterade stentorn vid leden upp mot fjället Städjan i norra Dalarna. Länsstyrelsen ser över möjligheterna till ett förbud i naturreservatet.
Om vi sedan hoppar fram till Svenska Turistföreningens tidiga årsböcker från 1800-talets slut har det dykt upp andra skäl att bygga rösen. Då gav sig nobla herrar ut för att bestiga berg och satte upp rösen på strategiska krön för att hitta vägen tillbaka. De var också noga med att bygga ett stenkummel på den högsta toppen, där de gärna lade en ask med ett visitkort för att visa vem som hade erövrat denna topp.
I årsboken från 1896 kan man exempelvis läsa om den franske bergsbestigaren Charles Rabot som ansåg att toppröset på Sarektjåhkkå var alltför litet och otydligt, och därför vägrade att tro på sin samiske vägvisares försäkran om att en annan alpinist nått toppen två år tidigare. Rabot byggde själv ett gediget röse och stack in en bleckask mellan stenarna. I asken låg hans visitkort där det står att han bestigit toppen på vetenskapligt uppdrag i franska myndigheters tjänst.
Även fotografen och författaren Claes Grundsten byggde på 1960-talet ett röse på en topp i Sarek och stack in en filmburk med sitt namn på en papperslapp. Dagens massrösande kan han däremot inte förstå, och han tar fjället Städjan i norra Dalarna som avskräckande exempel.
− På lättillgängliga toppar är det som en kyrkogård av rösen. Det kan vara lite kul men samtidigt är det en form av nedskräpning med naturens egna element. Lite släkt med att rista i träd.
Sitt eget röse i Sarek ser han som någonting annat.
− När jag verkligen har varit först på plats så känns det motiverat. Som information till andra som kommer efter.
Varför andra behöver denna information kan man fråga sig. Claes Grundsten förklarar att det är ett ursprungligt mänskligt beteende att vilja lämna något spår efter sig.
Inte lika vanligt hos den samiska befolkningen
Denna önskan verkar dock inte ha varit lika stark hos fjällens samiska befolkning, enligt Ingela Bergman på Silvermuseet i Arjeplog. Hon är arkeolog och har dokumenterat samiska färdleder.
− Rösen var sällsynta i det gamla samiska landskapet och de hade alltid en funktion. De kan markera ett förråd eller en topp längs en färdled men de är aldrig övertydliga.
Hon förklarar att traditionella samiska markeringar inte brukar vara mer framträdande än att ett hemvant öga kan urskilja något avvikande, som en vit sten i kanten av ett mörkt block. Med vissa undantag för leder där folk färdades riktigt långt.
Samiska gravar smälter ofta in i landskapet för att inte upptäckas av utomstående. Ingela Bergman liknar det vid att tala med små bokstäver och tycker att turister som bygger rösen i dag använder onödigt stora bokstäver.
− Varför väljer man som tillfällig besökare att göra ett monument över att ”jag var här”, frågar hon sig.
Men hur stor skada gör egentligen en hög med sten? ”Låt oss glädjas åt ofarliga tecken på att människor varit ute och tagit del av naturen i stället för att fjärma sig från den”, skriver en av hundratals deltagare i en eldig facebooktråd om rösenas vara eller icke vara. I dag nyttjas fjällen av många vandrare, kan de inte få lämna sina spår i landskapet?
− Visst, man ska inte betrakta det samiska landskapet som något förflutet som alltid ska bevaras likadant, men jag tycker att det ska förändras av dem som brukar det, säger Ingela Bergman.
Kan man inte säga att vandrarna också brukar landskapet?
− Fjällvärlden bär jägarnas, fiskarnas och renskötarnas kulturarv med djupa rötter i förhistorisk tid. Som gäst i ett mycket gammalt kulturlandskap bör man, tycker jag, visa respekt för de människor som verkat här och för dem som i dag för traditionerna vidare, säger Ingela Bergman.
Rösena kan dessutom störa hennes arbete som arkeolog eftersom hon inte alltid kan vara helt säker på vad som är en gammal lämning. Framtida arkeologer kommer knappast att ha några problem att följa fjällturisternas historia, även utan rösen.
”Det kan vara kul men är samtidigt en form av nedskräpning med naturens egna element”
Ingela Bergman ser stenrösen som ett kolonialt uttryck, eftersom besökare har tagit landskapet i anspråk för sina egna syften. Hon tror emellertid inte att rösbyggarna har sådana intentioner. Att stapla stenar kan vara ett sätt att sysselsätta rastlösa barn eller att hantera tomheten när målet är uppnått. Kanske vill man helt enkelt konkretisera sin prestation, eller bara göra en kul grej som andra verkar göra.
Kan påverka både insekter och däggdjur
Rösandet kan också vara ett sätt att anknyta till människor som står inför samma skönhet senare, skriver en stenhögsdebattör i det amerikanska vetenskapsmagasinet Smithsonian. Samma debattör lyfter ytterligare en aspekt av fenomenet: ”Varje gång en sten flyttas förlorar ett djur ett potentiellt hem, eftersom många insekter och däggdjur tar skydd under stenar”.
Håkan Ljungberg, ordförande för Artdatabankens expertkommitté för skalbaggar, ser dock inte stenförflyttningen som något större hot mot insekter.
− Det blir en åverkan på marken när stenar som legat på marken kanske i tusentals år flyttas på, och det är inte positivt. Men jag tror att effekten i de flesta fall är ganska försumbar.
I Skuleskogens nationalpark tyckte däremot länsstyrelsen att stenbyggandet passerade det försumbaras gräns 2014. Där polisanmäldes hundratals torn som besökare hade byggt på ett klapperstensfält.
− Från att ha varit något enstaka torn så blev det här en viral historia, det blev en grej att bygga torn och lägga upp på Facebook. Plötsligt hade vi hundratals torn och den gamla strandlinjen var inte längre tydlig, berättar Johan Uebel på Länsstyrelsen i Västernorrland.
Länsstyrelsens personal lade tillbaka stenarna så gott de kunde. De satte också upp skyltar som informerade om att strandvallarna skapades för 8000 år sedan och bad besökarna att inte flytta runt stenar. Sedan dess har de fått ligga kvar.
− Det blir lite speciellt här eftersom klapperstensfältet ligger 150 meter över havsytan och är i stort sett oförändrat sedan istiden. Längs dagens stränder kommer ju havet snart att riva torn och flytta om stenarna, säger Johan Uebel.
Men även längs dagens stränder väcker stentornen irritation. På Fårö, norr om Gotland, bär tillsynsmännen tillbaka över ett ton sten varje sommar. Detta trots att flera av naturreservaten har tydliga skyltar om att det är förbjudet att flytta på stenarna. Rivningarna måste ske morgon och kväll för att minska risken för konflikter med dem som har byggt tornen i sitt anletes svett.
Stenstapling som konstform
Länsstyrelsen på Gotland förklarar att områdena ska bevaras i sina naturliga tillstånd och att upplevelsen av naturreservatet kan bli förstörd om stenarna är omflyttade så att den solblekta sidan hamnar neråt och stranden blir fläckig. Dessutom kan tornen välta över barn och hundar.
Konstnären Pontus Jansson, bosatt i Färjestaden på Öland, har tagit stenstapling till en ny nivå; han ägnar mycket av sin fritid åt att balansera stenar på varandra. Med tålamod och fingertoppskänsla skapar han osannolika verk, där stora bumlingar kan vila på sneda torn av pyttestenar. 140000 följare på Instagram och 60000 på Facebook visar att många uppskattar balansen och lugnet i bilderna, tror han.
− Att sitta vid havet och stapla sten är väldigt avkopplande. Det kräver mycket fokus, så det blir som en kreativ meditation. Även om jobbet kan vara frustrerande också, när ett konstverk som han har suttit med i flera timmar rasar innan han hunnit ta en bild. Pontus Jansson är noga med att riva sina torn när han lämnar platsen. Ändå får han ibland arga kommentarer om att han förstör naturen.
− Det känns lite konstigt, men kanske är folk egentligen upprörda över massorna av höga stentorn. Det kan jag förstå.
Trots att många verkar uppröras över tornbyggandet pryds en reklamaffisch för Gotlandsfärjorna av en spegelblank havshorisont bakom… ett stentorn! Betyder det att vårt undermedvetna ändå upplever tornet som en inbjudande hälsning från andra som förundrats över skönheten på den här platsen? Eller kanske är hemligheten att det är bara ett torn. I sin ensamhet kan det förmedla känslan av att ”Här kan just jag fortfarande bygga ett eget torn på jungfrulig mark”.