Jag har känt till den i många år. Läst om den och hört folk i fjällstugor prata om den. Lite hemlig är den på något sätt, med någon slags sagokänsla. Många vill dit men det är inte många som har varit där. Senast jag läste om den var härom året när ett sällskap franska vandrare på väg mot Kebnekaise fjällstation tog fel dal och efter ett par timmar hamnade där i stället. Snacka om antiklimax!
Jag pratar förstås om Lisas stuga.
Där du trodde att någon inte kunde bo heter ett norskt teveprogram om folk som bor på avlägsna platser. Jag tror vi har en vinnare här hemmavid – i Kirunafjällen, en bra bit upp i Visttasvággi, den storslagna dalgången parallell med norra Kungsleden: Lisas stuga.
Vi är snart där nu. På väg till Vistasstugan, en bit längre upp i dalen, gör vi en avstickare över jokken – ett lunchstopp vid den omtalade lilla hyttan.
Hela Visttasvággi gnistrar i guld när solstrålarna letar sig ner mellan molnen. Vi har följt leden knappt två mil från Nikkaluokta. Ytterligare några hundra meter uppströms har vi vadat över Visttasjohka – ett vad som oftast bara går att göra så här i slutet av säsongen när vattnet är lågt. Är vattnet högre får du vandra vidare till första bron sex kilometer längre norrut, och sedan tillbaka i lite mer svårframkomlig terräng på andra sidan jokken.
Men var är stugan? Den ska ligga här någonstans. Vi klafsar längs vattnet och spanar in bland björkarna. Magnus och jag går lite upp från jokken och letar, slingrar oss in och ut mellan träden, vet inte riktigt vad vi ska vänta oss.
–Här är den, ropar Fredrik plötsligt.
”Vem ansvarar för den här lilla fina stugan vid fjället Njunnis fot. Vem äger den?”
Ja, där bakom ett björksnår ligger ett litet gråbrunt pepparkakshus, med liggande timmer och gräs på taket. En liten veranda… och så vildmarken. Så väldigt mycket vildmark. Mellan skummande vatten och ett stenkast från det mest högalpina vi har här i landet ligger den som en fridfull paus från allt det otämjda.
Tystnad råder. Och det finns fortfarande en hel del löv kvar på björkarna så här i mitten av september. Det var här hon fick ro från allt, Lisa. Under åren då resten av världen våndades i depression, världskrig och kall efterkrigstid.
Fjällälskaren Anna Elisabeth Zetterström, född 1889 i Dalarna och med tjänst som tbc-sjuksköterska i skånska Hörby – vem var hon egentligen? Någon som tyckte om att vara för sig själv tydligen, tänker jag. Väldigt mycket för sig själv.
Stugan är olåst, öppen för besökare och vi kliver in. Allt är smått; 2,5×3 meter av livets mest nödvändiga. En spis med murstock. En våningssäng direkt till höger om dörren. En bänk med pall vid fönstret för morgonkaffe och det stilla stirrandet.
Ingen ska ha bott här stadigvarande sedan Lisa lämnade någon gång på 1950-talet. Men inredningen och en del av hennes saker är fortfarande kvar och intakta: kokkärl, kaffekoppar med blommor och en blåsbälg till vedspisen. Böcker i det väggfasta hörnskåpet; vad läste hon där i sin ensamhet? I hemligt uppdrag av Dennis Wheatly, Svensköpsbruden av William Lengertz och lite mer uppbygglig litteratur som Sareksommar av Mattias Möller och några av Svenska fjällklubbens årsböcker mellan 1931 och 1937.
Inne på bordet vid fönstret i stugan hittar vi dessutom ett litet häfte: Lisas stuga – där stillheten råder av Stig Claesson, utgiven 2002. Under lunchen läser vi högt.
”Det var en väldigt bestämd gumma. Hon gav sig aldrig. Jag brukade kalla henne för tjurtanten”
Lisa Zetterström verkar tidigt ha utvecklat en kärlek till fjällen och gjorde många vinter- och sommarturer. Särskilt fäst blev hon vid Visttasvággi dit hon ständigt återvände. Den 19 februari 1932 skrev hon till Kungl. Maj:t och ansökte om att få bygga en sportstuga i dalen.
Senare läser vi även historien berättad i ett reportage i tidningen Turist från 1991. Där står att hon i ansökan förklarade att stugan skulle ”tjäna som utgångs- och stödjepunkt vid vandringar som jag brukar företaga i närliggande fjälltrakter”. Hon lovade också att inte jaga, eller fiska ”i annan utsträckning än som kan bliva en fjällvandrare beviljat”.
Ansökan tillstyrktes och arrendekostnaden för marken sattes till tio kronor om året. Stugan byggdes av Per Sarri nere i Nikkaluokta och drogs sedan på vårvintern nedmonterad på plats med hjälp av häst längs den isbelagda jokken.
”Ett litet gråbrunt pepparkakshus, med liggande timmer och gräs på taket. En liten veranda… och så vildmarken”
I 1991 års Turist ger Per Sarri sin minnesbild av Lisa Zetterström:
–Det var en väldigt bestämd gumma. Hon gav sig aldrig. Jag brukade kalla henne för tjurtanten.
Under närmare tjugo år kom Lisa att vistas mycket i sin stuga, ofta många veckor i sträck. I Stig Claessons häfte läser vi om de mer eller mindre vådliga vandringarna till och från stugan med tuffa vad och tunga packningar. Här berättar även Rulle Haugli, Per Sarris kusin, som ofta hjälpte henne att bära.
–Hon var fruktansvärt pratsam. Lisa var snäll och ville egentligen alla väl, men det var bara det att hon pratade ihjäl människorna.
När Rulle sov över i stugan pratade Lisa oavbrutet, också sedan de gått och lagt sig. Rulle verkar varit en klippa och hjälp till med det mesta, bland annat byggde han en bro över Gaskkasjohka trehundra meter söder om stugan. Den spolades i och för sig bort av en slasklavin ett par år senare, men var ändå till stor hjälp för Lisas transporter till och från stugan.
En av de få som fick följa med Lisa till stugan var hennes systerdotter Anna-Britta. Vi läser om hur hon och Lisa i juli 1936 vandrade hit, den gången norrifrån med start i Abisko. Anna-Britta berättar att Lisa hade nya kängor och fick hemska skavsår. Och att de stannade i två veckor, i stället för en, trots att maten tog slut.
Tiden i stugan verkar de bland annat ha ägnat åt att spela luta för de vilda djuren. Lisa satt helst nere vid jokken och Anna-Britta föredrog att sitta uppe på grästaket. Det finns en fantastisk bild i häftet av Anna-Britta på taket.
Vi funderar ett tag på att sätta Fredrik med sin flöjt (som han alltid har med på fjällvandringar) uppe på taket. Men kommer snart fram till att det inte skulle vara så kul om hela stugan brakade ihop av tyngden från en storväxt östgöte.
Fredrik hade överlag haft svårt att tillbringa längre tid här. De väggfasta sängarna är inte längre än 170 centimeter – vilket förstås räckte gott för Lisa som ska ha varit under en och sextio.
Men vem ansvarar i dag för den här lilla fina stugan vid fjället Njunnis fot, funderar vi. Vem äger den? Vem tar hand om den?
Ingen, är svaret.
–Den har som ingen officiell status, konstaterar Ivar Palo på Länsstyrelsen Norrbotten, när vi senare ringer och frågar. Lisa fick tillstånd att bygga stugan och bo i den, men hon fick inte lämna den vidare. Marken den står på är statlig men huset äger ingen.
Ivar Palo förklarar att eftersom stugan inte ligger vid statlig fjälled kan den inte räknas till de raststugor och säkerhetsstugor som Länsstyrelsen ansvarar för, och kan avsätta pengar till.
–Under årens lopp kanske några från oss har varit där och underhållit lite. Men i dag finns inget sådant utrymme. Vi får inte göra något som inte är kopplat till de statliga lederna.
Han skulle dock gärna se att stugan blev bättre omhändertagen.
–Skicket blir ju sämre och sämre. Och varje år försvinner några saker. Den skulle behöva någon tillskyndare, kanske en ideell förening eller annan grupp som skulle kunna ta sig an den och söka pengar till upprustning. Det är nog inte omöjligt att få.
Tillbaka till stugan, där solen kommer och går. Dimman sveper in fjälltopparna i små hattar och rinner sedan nerför bergssidorna. En doft av kyla påminner om att vintern är på ingående.
Det är dags att börja tänka på avfärd; vi har ju en bra bit kvar till Vistasstugan. Vi stänger till, drar på oss ryggsäckar och gör oss klara för att vada tillbaka över jokken.
Men så blir vi ståendes, tar in tystnaden och lugnet. Konstaterar också att det är förståeligt om Lisa, efter ett par veckor ensam här kan vara lite pratglad. Och lyssnar vi riktigt noga är det nästan så vi hör klinket från en luta nere vid jokken, där sitter hon och spelar för djuren. •